Träffen

Nu, igår, fanns den där, igen. Träffen. Den med stort T. Som jag letat efter den,  i veckovis. Ända sedan den där ondsinta slängen av influensa och de efterföljande extrasjukorna. Ingen garanti på att detta ska hålla i sig. Jag gör mig inga illusioner. Men, att den var där, en stund, känns lovande. Kanske kan jag leta mig fram till den form som faktiskt fanns där innan virussträngarna greppade tag i mig.

Uppmuntrande var också att jag i helgen som gick kunde hänga på en riktig klasspelare som Anders, i tio minuter. Jag kunde spela jämnt med någon som är tipptopp i min åldersklass, om än för en liten, liten stund. Tur eller skicklighet, skit samma.

Det är en jäkla skillnad på att träna 1-2 timmar i veckan och att lyckas klämma ur mig 7-8 timmar, som under den gångna veckan. Med den större dosen följer en hel massa bonus. Framförallt börjar jag röra på mig på ett annat sätt. Reptilhjärnan aktiveras och trimmas också. Jag börjar göra saker på tennisbanan utan att tänka på det. Jag börjar göra rätt.

Synd bara att det är väldigt sällan det passar att knöka in en sådan mängd tennis i ett veckoschema. Stjärnorna ska stå rätt, solen ska vara i ryggen, sånglinjer ska trampas och de telluriska strömmarna ska rinna åt rätt håll. Typ.

Vårslag, nedslag & bakslag

Minne som en guldfisk. Därför åkte jag iväg och spelade tävling igen. Denna gång i Mjölby. I närheten av den plats där allt började, tennismässigt och, ja, på övriga sätt och vis. Jag var anmäld i H45 och HD men dubbelklassen ströks så jag högg på erbjudandet att spela HS istället, när nu pengen redan var betald. Att lägga några hundra på att få pymmel av en 20-åring är väl så där lagom medelålders självplågaraktigt.

Jag fick en relativt enkel resa på fredagskvällen i H45:ans första omgång, kvarten. Sedan hade jag, i min tro, två matcher på lördagen, med ett par timmar mellan, lagom till att klämma in en lunch. Men så ser jag till min fasa på matchdagarnas morgon att matcherna ligger rygg mot rygg.

Väl på plats spelar jag först semin i H45, mot min nye nemesis, om än supertrevlige, Krister Hedström från Eksjö. Han har blivit den nye Johan Finnhult. Jag blir alltid lottad mot honom och förlorar täta matcher. Vår vana trogen, så håller Krister och jag på i drygt två timmar med en match som avgörs i matchtiebreak. Ständigt denne Krister! Den här gången hade jag 7-6 5-2, men han slank ur greppet och vände på steken. Fem matchbollar brände jag!!?

Fullkomligt urlakad fick jag sedan tio minuters paus innan det var dags för nästa klass, HS. Nu mot en trevlig kille från Örebro. Det gick bra i ett set. Sedan började jag krampa. Först i vader. Sedan i vader plus lår. Till sist i vader, lår plus rygg. Jag föll flera gånger som en fura, när det högg. Efter två timmar till hade jag förlorat även denna match, 12-10 i matchtiebreak. Nu brände jag "bara" fyra matchbollar. En klen tröst.

I duschen efteråt fick jag även kramp i armen!!? Har aldrig hänt förut. Kanske läge att börja jobba lite med fysiken, eller vad tror ni?

Efter detta heldagsjobb på banan så kunde jag såklart knappt gå i ett par dagar. Jag var helt nedslagen i dojorna. Det släppte inte förrän jag gick ut på banan igen, faktiskt. En träning på tisdagskvällen och kroppen verkade hosta igång igen.

En märklig konsekvens av allt detta är att jag nu gått två steg tillbaka. Jag har tappat träffen. Allrahelst i serven. Så nu är jag tillbaka där jag trevade mig fram efter sjukdomerierna för några veckor sedan.

Vad har jag lärt mig av denna episod. Jo, att jag ÄR en farbror och att jag ska spela EN klass, kanske kompletterad med en dubbel. Bortkastad tid och peng att spela mer än vad jag är designad för.