En av fördelarna med att spela en herrans massa tennis är att jag på ett annat sätt ger akt på kroppens signaler. Jag kan helt enkelt sniffa mig till ett kroppsligt ras. Som i veckan, där jag på torsdagens lunchträning märkte att kroppen inte svarade på det sätt den brukar. En aning otajmat och ett halvt steg efter. Ett ohemult svettande på en medelmåttig ansträngning. Japp. Ett dygn senare låg jag i feberfrossa och ojade mig.
Det är svårt att avgöra när det är dags att påbörja träningen igen. Jag är alltid lite för snabb på avtryckaren. Allrahelst om det hägrar nåt extra skoj, som en tävling eller samling av nåt slag. Risken är att det blir ett bakslag eller att jag gör mig själv lite illa.
Nåja, det är ju en motionsgubbe det handlar om. Jag behöver inte prestera nåt. Varken för mig själv eller nån annan. Men, en hjälp att få koll på hälsostatusen, det är det.
