Ingen pepp

Så kan väl läget beskrivas, tennismässigt. Ingen pepp. Efter helgens tennis, som gick sisådär, ramlade jag ihop. Nån jäkla infektion av nåt slag. Trött, hängig och ingen pepp. Idag är det väl lite bättre så jag tänkte våga mig på ett pass till kvällen.

Brist på pepp gör att jag står över Strandbjörksspelen i år, trots att det är en efterlängtad tävling på bakgården. Eller framsidan av kvarteret, är väl en bättre beskrivning. vackert, så att det förslår. Att vara hängig påverkar mest. Men även att klasserna jag kan spela numer liknar juniorklasser, gör sitt. Här inser jag mitt eget ansvar, att ställa upp, att bidra till förändring. Men, sorry, en annan gång. En gång med mindre fysiskt hängighet och mer... pepp. Annars går det väl som förra året, då jag ställde till ett spektakel.

Det enda tennismässiga som hänt, förutom att jag stirrar på Franska Öppna på mina mobila enheter (jag har gett upp kampen om teven för flera år sedan...) är att jag strängade upp en racket med BBO.

Det här ska vara ondskans sträng, tydligen. En gammaldags 90-talspolyester som gör att armen först domnar, sedan ramlar av. Spännande!

Skämt åsido. Jag måste testa denna klassiker åtminstone en gång i livet. Något försonligt drag måste finnas. Det är en skrälldus spanjorer och sydamerikaner som fortfarande nyttjar denna på touren. Utvärdering följer.

Till salu!

Märklig grej, jag lade ut några racketar på gamlaste bloggen, till försäljning, innan jag gjorde dem tillgängliga via köp/säljfourm och auktionssajter. Jag fick napp direkt. Och, faktum är att det fortfarande ramlar in förfrågningar kring den bloggposten, än idag.

Så, då kör vi en repris. Alltså, till salu, en bunt jättefina ramar som passar motionär såväl som tävlingsspelare.

Från vänster:

1 x Pro Kennex Black Ace 295, 8/10, grepp 2, 600:-

2 x Dunlop 4D100, 7/10, grepp 2, 500:-/st (köp båda och du får en Dunlop-ryggsäck på köpet)

3 x Dunlop Maxply McEnroe 98, 9/10, grepp 3, 600:-/st

1 x Dunlop Hotmelt 300G, 8/10, grepp 2, 500:-

1 x Prince Rebel 95, 7/10, grepp 3, 500:-

Fraktkostnader tillkommer.

Vad sägs?

En riktig svikare, det är jag det

Tävling i Tranås i helgen. Den sedvanliga hemvändarrundan. Jag tycker mig tagit mitt spel till en ny, litet högre, nivå. Jag ville göra bra ifrån mig. Inte för att det spelar någon roll, egentligen. Inte mer än att det blir ett kvitto på att träningen biter.

Uppladdningen var väl sisådär. Jobb på bortaplan och magert med träning. Tack, snälle Bernth för att du bollade in mig inför tävlingen. Utan den timmen hade jag varit helt vilsen.

Inledningen var hyfsad. Gamle Nicke och jag skulle mötas i H45:and semifinal, så vi flyttade den matchen till Boxholm. Som vanligt var banan plan som ett salsgolv, otroligt fin. Det blev en härlig tenniskväll med hyggligt spel. Jag kände mig taggad inför vidare spel i Tranås.

Men, vad nu!? Väl på plats kändes allt tokigt. Det var blåsigt och jag var fullkomligt okoordinerad. Mitt nya fina spel var ersatt av det gamla fula. Det blev att kämpa på, istället. Motvind, från alla håll. HS-matchen blev en oinspirerad affär. Värst var mina fyra dubbelfel i rad. Har aldrig hänt förut, inte i vuxen ålder. Ja, ni fattar, det var en sådan dag...

Finalen i H45:an hade jag sett fram emot. Det skulle bli så jäkla skoj att spela mot Emmeford igen. Men, samma visa. Jag spred bollarna över nejden. Så otroligt frustrerande. Nu hade jag hyggligt häng i alla fall, var med i nästan alla game, jag förde spelet mest hela tiden. Men, vad hjälpte det. Jag stod för alla misstagen. Min motståndare spelade lugnt och pudelklokt.

Så besviken jag var, och är. All träning jag lägger ner, all tid och hjälp mina träningskamrater lägger ner för att hjälpa och stötta, och så sviker jag mig själv och dem på detta viset. Genom att spela dåligt när det gäller. En riktig svikare, är jag.

I min tennisvärld är det långt till nästa tävling. Alltid långt till nästa tävling. Så då vill jag inte kasta bort de få tillfällen som blir till.

Jag blev så sur, att jag mulade i mig hela chokladasken som jag fick som tröstpris. Och jag som egentligen inte äter snask.

Nåja, tillbaka till ritbordet. Det finns definitivt saker att jobba på. Att hålla i bollen, att välja lägen, att orka två matcher på en dag, att serva stabilt och att undvika att få sådana här svackor. Allrahelst när det ska spelas om poäng.

Lillgrabben hade en lika knasig dag. Han spelade sisådär mot ett par av killarna som han klart hade chansen att slå. Och spelade sedan bra mot en kille som var klassen bättre. Han fick ändå ett slags kvitto på att han hade där att göra, att han kunde vara med och fajtas. Gott nog.

Konstig grej

Igår kväll. Jag & Henrik W, den store Materialar'n och gode vännen, höll en föreläsning, via Skype, kring tennisgrejor. Det handlade om racketar, strängar och skor, bland annat. I andra änden, i Portugal, fanns deltagare i ett tennisläger, anförda av SO-generalerna Jonas & Thomas.

Ståendes framför datorn i det Nydahlska vardagsrummet blev vi grillade av församlingen i dryga timmen.

Insikt, mitt i. Det är ju jag som har buntvis med frågor till Jonas & Thomas, ju!?

Trevligt var det, dock. Riktigt mysigt.

Intresseklubben antecknar

Är det bara jag som tycker att det här är intressant? Finns det fler som överhuvudtaget bryr sig om vad som finns i proffsens racketar? Eller ens i sina egna?

Internt skämt, väldigt internt

En träff mitt i sweetspot, inte illa, med ett Prestige MP

Det skulle inte vara sig likt sig utan racketnörderi, inte i mina bloggar. Oavsett vilken version, variant eller årgång av dem. Så här kommer ett kort inlägg. Om ett internt skämt. Väldigt internt. Så internt att det är svårt att uppskatta det ens som invigd. Fattar du som läsare, då har du ett problem. Som jag.

Jo, jag har utrustat grabben med TGK 238.1:or. Ha ha ha!!!

Förklaringen då. I dagens magra utbud av toppspelare i vårt land, så har ingen tillgång till Heads finare sortiment. Det är i princip Robin, gamle Janne, gamle Magnus och en drös andra gamla gubbar på GTG, som får finracketarna från Heads Pro Player Program. Via omvägar, så har så har elvaåringen hemma utrustats med en modell som vore fullkomligt befängt att stoppa i handen på en junis, alldeles för tung och krävande. Men då det är ett Pro Stock racket, vilka är byggde i ett lättare format omoddade, så kan han, efter att jag byggt om dem, använda sig av dem på ett lätthanterligt vis. Det ser det ut som att han är stålmannen. Däri ligger skämtet.

Långsökt, va?

Som racketintresserad tycker jag att alla borde ha möjlighet att välja sin modell, sin vikt, sin balans och sin svingvikt. Efter sin smak och sina färdigheter. Kanske även välja kosmetiska detaljer. Kanske blir detta verklighet. Kanske snart.

Grabben spelar Kinagrejor, om än av finare sort. Pappa spelar såklart Made in Austria, av fulare sort.

Tennisresa

Efter passet, en rostbiffmacka och Trocadero vid Ångermanälven

Då jag i veckan som gått jobbat och i veckan som kommer jobba i norra Sverige, ville jag inte att det skulle gå alltför lång tid mellan träningspassen. Så jag kontaktade Kramfors Tennisklubb som var vänliga nog att skaka fram en "hitting partner" för helgen. Jag fick träna och spela mot David Näsholm ett par timmar och det var rackarn's skoj. Vi tappade bort tiden och konstaterade förvånat att två timmar gått när vi till slut fått med oss varsitt  set.

Så här ska det vara i tennissverige, tycker jag. Killarna i Kramfors ska ha en eloge för att de ställer upp för långväga gäster. Det är lätt att säga nej. Det är betydligt roligare och mer lärorikt att säga ja. Nu fick jag lära känna en ny träningskompis och när jag återvänder i sommar kanske vi får till ytterligare pass, för skoj var det, som sagt.

Höga kusten visade sig från sin allra finaste sida idag. Makalöst vackert!

En björntjänst

Min lille grabb ville också leka tennis. Den tennistokige pappan jublade och satte igång leken. En femårings koncentrationsförmåga sträcker sig bara så långt. Så sakta tuggade vi oss framåt. En snäll liten batting, var det. Tragglandet med tekniken sköttes utan knot.

Nånstans poppade idén upp. Jag minns inte när, hur eller varför. Kanske var det den där Federer på teven, eller nåt. Men, det skulle vara enhandsfattad backhand. Så dumt, egentligen. Men varför inte försöka? Kan man verkligen lära en femåring spela enhandsfattad backhand? Hmm, vi provar...

Nu är killen elva år och kan inte för sitt liv få till en tvåhandsfattad backhand. Inte ens om jag viftar med en femhundring. Han kan bara spela den med en hand. Ganska bra, med betoning på ganska. Kanske var det taskigt att göra honom till försökskanin, vad vet jag. Vad tror ni?

Tragglandet går vidare. Det är inget egentligen inget större fel på tekniken. tvärtom. Han kämpar med andra dämoner. Att få ordning på en kalvig kropp är inte det lättaste. Jag vet, jag hade samma bekymmer i hans ålder. Jag fick inte ordning på koordinationen förrän i tidig tonår. Att sätta en fot framför en annan var en kamp. Det är fortfarande så. Olika faller livets lott. Det brukar ordna sig. Bara inte sugar tappas eller att domar kring förmåga och möjligheter fälls för tidigt, bara.

Ett nytt hem, borta från hemmet

Det är svårt att låta bli. Att skriva om tennisen, alltså. Svårt. Att skriva. Och, att låta bli.

Jag vet inte om det är tennisen eller skrivandet som står framför det ena eller det andra. Därför lämnade jag till slut den stora bloggportalen. Läsare som hittar hit får tåla att bloggandet förmodligen blir än mer skevt och spretigt. Det finns många nya infallsvinklar att utforska och, faktiskt, otrampade stigar att trampa.

Vi får alltså se varthän det här barkar.

Det går alltid att länka till lite Panatta. Vi kan börja där. Davis Cup -76. Orkar någon igenom hela klippet, hojta till. Att tugga genom ett sådant tidsdokument förtjänar en applåd. Filmkonsten förr vinglade ibland, allrahelst när det gäller sportskildringar.