Ungdomar! Jag får nog ta och tagga ner lite. Allt detta "låtsas-tävlingsspelande", där vi motionärer leker tävling, får faktiskt ha en ände. För att vara snart 50 år gammal och motionsgubbe, så är jag i hygglig form. Jag klarar nog inte ett marathon men troligtvis ett halvt. Typ. Men att ett klubbmästerskap i lilla Öjaby nästan tar knäcken på mig är en tydlig signal. Helgens tre matcher, kvart, semi och final, på lite dryga 24 timmar, började med tennis och slutade med något som inte ens liknar tennis. Det går inte att spela en final med en kropp som inte svarar på tilltal.
Vad jag menar är att vi måste sansa oss. För att det ska bli det minsta kul och någorlunda rättvist, så måste det få finnas chans till återhämtning. En aning luft i spelscheman. Inte ens proffsen skulle tillåta tre matcher på samma dag, som jag smått chockad såg i en H45-klass för inte länge sedan (hur rättvist var det för den killen i finalen...!!?). Två singlar och en dubbel på samma dag, är standard om man åker iväg och spelar tävling. Det blir i runda slängar 4-5 timmar på banan.
Och, vad gäller föregående helgs klubbmästerskap här hemma, så är fulla tresetsmatcher bara fjantigt. Ett matchtiebreak är inte ett lotteri, det funkar alldeles utmärkt i andra sammanhang, skulle funka bra här också, hade sparat minst timme i flera av matcherna. Att spelare måste bryta matcher eller ramlar omkull med kramp är väl ett tydligt tecken på att något är fel. Ett vanligt tiebreak är i så fall lika mycket lotteri.
Jag kommer nog välja mer noggrannt när jag tävlar framöver. För att kunna behålla glädjen.
