Rakt på sak

Varje gång jag skriver något, här eller någon annanstans. Eller säger något. Eller gör den minsta utsträckning, någon handling. Då väljer en del människor den minst fördelaktiga tolkningen av dessa. Ofta utan att ens känna mig. Eller känna till mina känslor kring orden eller handlingarna. Så är det. Det här har också spetsats till genom sociala mediers inträde de senaste tio åren.

Det här är oerhört hämmande för kreativiteten. Istället för att skapa eller agera, ägnar jag tid till att förutse och parera andra människors möjliga värsta tolkningar. Då jag har ett arbete som till stor del består av att bidra med just kreativitet, så blir det här ett verkligt hinder. Jag blir som en boxare, som dansar och parerar framför vad som blir en motståndare, istället för medspelare.

Det här håller på att bli inbyggt i vårt tankesystem. Våra barn blir till och med skolade i att dansa och parera. En utsago ska, för att skolsystemet ska ge dem en dunk i ryggen, kompletteras med "å en a sidan, och andra sidan", en fördjupning och en generalisering, för att vara komplett. Att barnen ska reflektera och kanske till och med kontemplera kring sina utsagor är bara bra. Men att varje utsträckning ska behöva bäddas in för att vara rätt, känns som allt annat än rak kommunikation.

Och, nej, För att dansa och parera lite. Det här handlar verkligen inte om någon "chokladbollsdiskussion" eller vad man får och inte får säga i "det här j-a landet" Utan om ett rent hinder som uppstått i kommunikationen oss människor emellan. Att vi börjat välja att miss- istället för att förstå.

Jag upplever att förr, detta härliga förr, var nyfikenheten på och anammandet av andras tankevärldar större och vanligare. Numer lever vi mer för att få våra egna tankevärldar bekräftade.

Just det, glömde berätta...

Vi vann!

Att mitt lag, Öjaby TK, vann serien. Igen. Visserligen den lokalaste av de lokala och förmodligen längst ner på stegen. Men ändå.
Seriefinalen mot Tingsryd 2 (som i år var bättre än 1:an) var en trevlig historia. Andreas & jag tappade inga set och seriesegern var därmed klar. Trevligt fika avslutade arrangemanget.

Vi har nog vunnit serien vareviga år, så länge jag varit med och kan minnas. Utan ett år, då vi spelade seriefinal mot Hovmantorp i sista matchen. Motståndarnas lagledare, Jocke, ringde då och meddelade att han inte fick ihop lag, han kunde ju inte spela alldeles solo. Då gjorde jag, å motståndarnas vägnar, en snabbvärvning av ett starkt namn, Jonas Allgulin. Så att det i alla fall blev match. Vilket betydde att vi fick spö och segern gick till Hovmantorp. Så kan det gå.

För att bryta lunken hade vi redan nu bestämt oss för att prova på allsvenskt spel till hösten. Se lite nya vyer, träffa på lite nya ansikten. Ironiskt nog så fick vi veta att Tingsryd tänkt samma sak. Hovmantorp likaså. Så nu kommer vi förmodligen möta samma lag som tidigare. Så gott som alla hemma såväl som bortamatcher i Växjö. Allt som vanligt, alltså.

Straffrunda...

Den klena insatsen i helgens tävling får inte glida obemärkt förbi. Nu ska den gamla kroppen tufsas till. Extra pass är inplanerade för att visa min trötta lekamen var skåpet ska stå. Fasen alltså, om jag inte ska få till en hygglig forehand framöver. Och, skaffa mig en antydan till fotarbete.

En ny känsla, eller gammal

Jag spelade tävling i helgen, Vårslaget i Mjölby. Mest socialt, ska erkännas. En förevändning för att kunna åka hem ett extra varv till de gamla föräldrarna. Och att hänga med dubbelkompisen Björn. Det brukar gå att skaka fram ett okej spel på retrogolvet (läs; filt) i Mjölbyhallen. Men den här gången var det rent jävligt svårt.

Det var inget sprutt i benen, alls. Jag kände mig för första gången... gammal!!? Min motståndare i singeln var visserligen ett par år äldre (tror jag?) men var betydligt aktivare därute på banan.

Sedan. Jag var alldeles för passiv. Jag spelade bara igenom gamen, tvärsäker på att det skulle ordna sig. Jag höll min serve med hygglig enkelhet. Förvissad om att något break eller två skulle trilla in, till slut. Men så blev det tvärtom om. Vid 4-4 i andra set blev jag bruten. Ajöss!

I dubbel så vann vi mot ett lika bra par och förlorade mot ett bättre i finalen. Helt okej.

Helgens behållning var annars fredagskvällen, där Björn & jag skulle "känna lite på underlaget" Istället blev det en vildsint träning tillsammans med nästa generation, med våra kids. Där de yngre visade på det här med att de utvecklas, medan vi äldre visade på hur vi avvecklas...