Rakt på sak

Varje gång jag skriver något, här eller någon annanstans. Eller säger något. Eller gör den minsta utsträckning, någon handling. Då väljer en del människor den minst fördelaktiga tolkningen av dessa. Ofta utan att ens känna mig. Eller känna till mina känslor kring orden eller handlingarna. Så är det. Det här har också spetsats till genom sociala mediers inträde de senaste tio åren.

Det här är oerhört hämmande för kreativiteten. Istället för att skapa eller agera, ägnar jag tid till att förutse och parera andra människors möjliga värsta tolkningar. Då jag har ett arbete som till stor del består av att bidra med just kreativitet, så blir det här ett verkligt hinder. Jag blir som en boxare, som dansar och parerar framför vad som blir en motståndare, istället för medspelare.

Det här håller på att bli inbyggt i vårt tankesystem. Våra barn blir till och med skolade i att dansa och parera. En utsago ska, för att skolsystemet ska ge dem en dunk i ryggen, kompletteras med "å en a sidan, och andra sidan", en fördjupning och en generalisering, för att vara komplett. Att barnen ska reflektera och kanske till och med kontemplera kring sina utsagor är bara bra. Men att varje utsträckning ska behöva bäddas in för att vara rätt, känns som allt annat än rak kommunikation.

Och, nej, För att dansa och parera lite. Det här handlar verkligen inte om någon "chokladbollsdiskussion" eller vad man får och inte får säga i "det här j-a landet" Utan om ett rent hinder som uppstått i kommunikationen oss människor emellan. Att vi börjat välja att miss- istället för att förstå.

Jag upplever att förr, detta härliga förr, var nyfikenheten på och anammandet av andras tankevärldar större och vanligare. Numer lever vi mer för att få våra egna tankevärldar bekräftade.