Tiden

Tiden går så jäkla fort numer. Som liten, eller yngre innebar tiden en väntan. På att något spännande skulle hända. Som medelålders är tiden en bristvara. Tankarna kring tid handlar inte längre om förväntningar utan om hur den ska räcka till.

Att kunna spela 2-3 timmars tennis under en vecka är precis överkomligt. Allt annat utöver denna dos är en kamp. För att kunna spela dessa fåtal timmar får jag ständigt jobba med tillvaron som ett 21-spel. Rutor som flyttas runt. Att jag har ett jobb som ger mig en smula flexibilitet är räddningen. Genom att offra en lunch eller två, genom att kasta i mig maten på 5-10 minuter, kan jag träna den där extra timmen som ger så mycket.

Tiden på banan blir också viktig. Varje sekund räknas. Att träningskompisen vill småsnacka eller lunka omkring stressar mig. Jag vill inte gå ifrån timmen med en känsla av otillfredställelse. Timmen måste leverera. Jag gillar inte ens att sätta mig ner under sidbyten. Att kolla telefonen finns inte på kartan.

Jag drömmer om att kunna spela 5-6 timmar i veckan. Kanske med ett tvåtimmarspass nånstans. De biter nämligen bäst. Efter dessa kan jag känna att jag fysiskt såväl som tekniskt gjort en skillnad. Men ett sådant upplägg kan jag titta mig i månen efter. Men, jag kan drömma.

Morr...

Jag hjälpte en kompis med en omsträngning. Det var en utomsocknes strängning som låg i racketen, en nödsträngning under en resa, troligen. En kvalitetsena men i formen av en hängmatta. När jag klippte bort strängningen fans det en skada gömd bakom en knut. Senan skar genom racketkroppen på ett skadligt sätt. Inte bra. Är oturen framme, kan den nya strängningen gå av i förtid. Vid ännu mer otur kan hela racketen gå sönder, bli ospelbar.

Varför bloggar jag om detta? Jo, för att jag är småilsk. Hur kan man göra ett sånt slarvigt jobb? Hur kan man lämna ifrån sig racketen utan att tala om att det finns en skada på det? Klantigt. Dålig stil.

Med nya grommetar eller lite teflonrör går det säkert att fixa. Men ändå, som jag skrivit förut, att stränga racketar är verkligen ingen raketfysik. Fler borde göra det själva. Det är också en försäkring mot att få ruttna strängningar, eller skador på sina grejor.

Babolat Pure Control 95 - review

Armen säger; "Aj!"

Fransmännen/-kvinnorna har helt enkelt överträffat sig själva denna gång. Jag hade hört om Pure Storm Ltd's minimala sweetspot, men med denna upplaga av Pure Storm/Control har de fått in en fullträff. Denna nya racket i deras Old School-fåra har helt enkelt ingen sweetspot alls!? Katching! Jackpot! Där fick de till det. Fransk ingenjörskonst firar nya triumfer.

Jag kan tänka mig att målgruppen för denna spade är, eh,  Björn Borg. Ingen annan.

Fast kanske… Jag har en kompis som är svag för sådana här plankspadar. Den spelar som om en Wilson PSC 4.2 hade fått barn tillsammans med en Yamaha Secret 04, typ. Den här racketen måste helt enkelt upplevas. Eller inte. En kvart pallade jag.

Det är allt bra konstigt. En sådan här "Player's Racquet" måste vara mjuk och flexig för att fungera. Varför i herrans namn gör Babs modellen knallstyv istället?

Den här modellen fanns ute på de stora tennisvaruhusen på nätet. Ett tag. Nu är den borta!? Undrar varför? Kan det ha att göra med de rapporter kring bristande kvalitetskontroll från fransmännens sida, som det ryktats kring, på samma internet. En otillförlitlig källa, ska erkännas. Om någon mot all förmodan vill testa på att spela med en fyra tums plankbit, leta på tennissajter i Grekland och Polen, där är de fortfaranade listade.

Men, men. Det var verkligen jättekul med provspel. Jag tackar för förtroendet Henrik, som lät mig provspela den före de flesta andra.

Var det här nåt läsvärt? Vill ni ha fler tester?

Vardagslunk

En tisdagskväll, sista gluggarna i bokningen, vid 21-tiden. Nästan tomt i hallen. Försök till att kväva gäspningarna redan innan intåget på banan. Kan det vara något?

Jo, då. För fasiken. I sällskap med Mattias och Anti blir timmen av högsta kvalitet. Efter en kvarts inbollning blir det spel om vem som ska stå som kung. Inte en sekund till spillo under timmen, alltid en boll igång, högsta möjliga tempo. Positioner skiftar. Den som inte spelar om poängen plockar bollar. Bara peppande tillrop hörs. Fortare, snabbare, bättre.

Efter timmens slut upptäcker jag att jag inte ens hunnit fylla på vätska. Ytterligare en högkvalitativ timme att lägga till handlingarna. Vem har sagt att farbröder går och såsar sig genom en timme? Här var inga pauser, inga småsnack eller FB-uppdateringar i sikte. En tisdagskväll.

Jag gillar Zebror - igen

Head Radical Tour MP, The Zebra

För de med elefantminne, nu en favorit i repris. Om förra blogginlägget handlade om en racket som är topp 3, så måste jag ju visa vinnaren för tillfället. Jag gillar Zebran starkt. Alltså, de är inte skönare eller bättre än exempelvis Prestige Mid, som jag spelade innan. Men de gynnar mitt spel på ett helt annat sätt. Så är det.

Varför ett helt lass, då? Jo, för att de fortfarande går att få fatt på snuskigt billigt. Och, för att jag ska kunna göra mina tester av strängar och kunna jämföra mellan olika varianter.

Innan någon börjar oja sig över att jag kastat bort en massa pengar på gamla gistna racketar, så kan det meddelas att hela väskan full inte kostade mer än de sedvanliga tre spadarna som brukar handlas när ett normalt racketbyte sker, så där var tredje säsong.

Ruskigt bra! Ruskigt!

 

Dags för provspel. Jag fick låna ett Head i.Prestige MP av den gode material-fantomen Henrik. Den har fått ligga till sig i gömman i förrådet ett tag. Men nu hade jag tiden att fixa ordning på den. Nya palletar, nytt grepp, läder, och min vanliga strängning, Tour Bite 22 kg. Den hamnade nästan exakt på mina önskade spec's direkt, bara nåt gram under.

Vilken racket! Oj, oj, oj! Den hamnade efter bara minutrar av spel direkt på pallplats bland racketar genom tiderna. Faktum är att den kändes så bra att jag var tvungen att lägga tillbaka den i väskan efter halva träningen. Annars kan jag bli förvirrad och bli tvungen att byta till den modellen. Det skulle ställa till det då jag nu bestämt mig för att spela Zebrorna.

i.Prestige MP har en helt magisk träff. Det är direktkontakt med bollen. Men inte den där råa träffen, som exempelvis PT630, utan en både dämpad och distinkt träff, på samma gång. Omöjligt egentligen, men tydligen inte. Träffen är kanske inte lika "fluffig" som på Zebrorna, men inte långt ifrån. Racketen är solid och känns helgjuten, den flexar likvärdigt längs hela kroppen. Det är kanske det som gör kontakten till armen så direkt. Sweetspot är generös för en racket som egentligen är en 95:a. Den briljerar i baslinjespelet, men känns helt rätt på volleys och serve också. Jag kan inte komma på nåt som den inte gör bra.

Det är en snart femton år gammal modell och har ett visst samlarvärde. Detta då många fortfarande föredrar den här modellen framför nyare versioner av Prestige MP. Men med tålamod får det att få fatt i den för den där femhundringen som jag brukar tjata om. Den tillverkas fortfarande av Head i Österrike, i små serier för de proffs som vill spela den. Men då kallas den PT57E och betingar smått vansinniga priser.

Gamla racketar, det är grejor, det!

En summering, till

Jag roade mig med att räkna samman antalet timmar på banan under 2013. Det blev hela 167 timmar tennis under året. Både träning och matcher inräknat. Det är en hygglig mängd för en medelmåtta. Det har dessutom varit betydligt bättre kvalitet på träningarna. Jag känner definitivt att jag blivit starkare. Inte bättre, kanske. Men, starkare.

Får nu se om det går att toppa detta under 2014. Som småbarnsförälder får jag ofta stjäla tid till spel. Det ska alltså också kännas som en bra balans. Kanske försummar jag annat om det blir mer tennis än detta, vad vet jag.

Vad jag vet är att jag blivit en mycket gladare person av all den här tennisen. Den ger mig massor av energi, på så många plan.

Jag har också ambitioner kvar. Inte resultatmässigt, då. Men definitivt spelmässigt. Jag har precis fått "häng" på en helt ny nivå och vill hinna stabilisera mig där innan jag blir alltför gisten. Det är dags för ett paradigmskifte, se upp!