Söndagsnöje

Träningsdagboken är ett lite block och en halvtrasig penna.

Under våren körde grabben och jag styrketräning efter ett schema som vår kompis Mattias hade hjälpt oss med. Fria vikter, enkla basövningar, med 5x5 som utgångspunkt. Det blev 3 ggr i veckan i 14 veckor. Vi kände båda att vi blev starkare. Särskilt i benen. Det gick enkelt att mäta, då vi förde anteckningar i vårt lilla block.

Sedan kom sommaren med grill och bärs. Ja, inte för grabben då, men för mig.Vi delar båda dessutom en förkärlek för hängmattan (en riktig mexikansk sådan, inhandlad i Merida på Yucatan). Så det blev ett långt uppehåll.

Nya tag inför hösten. När utesäsongen tog slut och vi gick in i värmen igen. Vi kröp tillbaka lite på tyngderna. Men jäklar som det bet ifrån. Åtminstone på mig. De första veckorna var jag helt förstörd. Musklerna var helt trasiga. Ont i hela kroppen. Så jag struntade i att anmäla mig till en deltävling i Smålandstouren då jag hade så jäkla ont. Men så klingade det av och krafterna rann till. Nu är jag tillbaka där jag lämnade styrketräningen inför sommaruppehållet. Eller i närheten i alla fall.

Det är inga imponerande vikter vi jobbar med. Men det är för att bli starkare vi håller på, inte för att svälla. Det skulle ändå inte funka på mig, då testosteronet slutat rinna till. Medelåldern är vad den är.

Dåligt minne

Originalet - helt unikt, faktiskt

En bra deal är en bra deal. Om jag vet att en rulle med högkvalitativa strängar kostar 2000-2500:- i (nät-) butik och jag kan få den för en dryg femhundring, då slår jag till. Ryggradsreflex.

Jag var såklart nyfiken på hur de spelade. Jag testade Luxilon BB Original för länge sedan och var chockad över hur en sträng kunde vara så kontrollorienterad och icke-explosiv. Det var ett gäng år sedan och minnet hade bleknat. Kunde det verkligen vara så? Måste alltså testa igen.

Nu är jag återigen i chock!!? Jag strängade upp den, 23 kg, i en Yonex DR98:a, och spelade den under ett halvt pass. Bollen hamnade exakt där jag siktade. Varje gång. Exakt. Maximal kontroll och gott om spinn.

Men jäklar som jag fick jobba. Huva! Det var jag, och bara jag, som fick se till att den hamnade där. Med mina muskler, som jag inte har.

Jag inser storheten, varför proffs fortfarande använder den. Men detta är inte för mig.

Nog skulle jag kunna använda pengarna på ett klokare sätt, kanske. Å andra sidan, det behövs alltid bra grejor i förrådet och det är roligare att kunna erbjuda kompisar, de jag strängar åt, fina grejor till ett okej pris.

Jobbig gubbe

Det är inte så ofta jag vinner matcher längre. Det är inte heller något som jag sörjer över. Jag gör mig inga illusioner. Åldern börjar ta ut sin rätt och där där trycket i steget avtar för varje pass. Det kan jag känna.

Men ibland spritter det till i gubben. Som i helgens seriematch. Trots flera matchbollar emot mig, kunde jag stjäla matchen efter ett tiebreak och ett efterföljande matchtiebreak. Jag skämdes nästan. Samtidigt så ville jag vinna. Så jäkla mycket. Kanske för att det var så länge sedan.

Jag blir extra glad över vinsten, då mina lagkamrater gav mig chansen att spela. Det finns de som är snabbare och slår hårdare. Är bättre, helt enkelt. Men jag fick spela och gjorde inte bort mig.

När jag ser videon ovan, rodnar jag. Vilket jäkla lunkande. Vilket jäkla fjösande. Nåja, lika bra att vänja sig vid mitt nya jag.

Öjaby TK vann förresten lagmatchen mot Hässleholm. Inte illa av en förortsklubb med motionärer.

Mer än någonsin...

Lite pang för pengarna...

Då summerar vi tennisåret 2016. I ett ord. Knallpulver. Väldigt mycket pangande, väldigt lite smäll.

Jag adderade just samman antalet timmar på banan. En hisnande summa på 258 timmar räknades in. Shitta bananas! Det blir 4,96 timmar i veckan. Och ändå är jag inte ett endaste dugg bra!!? Vafalls!!?

Sicket onödigt arbete. På något sätt. Motionärens klagan, jag vet.

Annars. Ett par dubbeltitlar på bakgårds-touren. Försvarade min titel i Tranås. Mest på grund av att motståndarna skadade sig. Ett par bra matcher, här och där. Några riktiga dippar, då jag knappt kunde träffa bollen på flera veckor. Undrar om det är synen det är fel på? Ett ryggskott lyckades jag klämma in under hösten. Annars tämligen skadefri, för att vara gubbe.

På materialfronten dribblade jag runt lite. Spelade hela sommaren med POG, då jag knappt nådde fram till servelinjen med mina gamla Head på gruset. Jag testade Yonex (Ai98) under hösten. Det är något märkligt med moderna racketar, jag kan inte få min forehand dit jag vill. Betänk då att det är tillräckligt svårt för mig att få till en forehand överhuvudtaget.

Jo, jag köpte tio kilo (nya) tenniskläder av en fransk yrkesspelare. För samma pris som en bilstereo av skum snubbe på en stormarknadsparkering (eller vad vet jag om sånt?). Bara en sådan sak!!?

Roligast under året är nog att grabben börjar ta sig. Han är numer en bra träningskompis och ställer upp att sparra farsan nästan närhelst jag vill. Nästan.

Edson & jag tränar på bucklig bana på Svanö, Höga kusten.

Allt gott!

Farbror är trött

Ungdomar! Jag får nog ta och tagga ner lite. Allt detta "låtsas-tävlingsspelande", där vi motionärer leker tävling, får faktiskt ha en ände. För att vara snart 50 år gammal och motionsgubbe, så är jag i hygglig form. Jag klarar nog inte ett marathon men troligtvis ett halvt. Typ. Men att ett klubbmästerskap i lilla Öjaby nästan tar knäcken på mig är en tydlig signal. Helgens tre matcher, kvart, semi och final, på lite dryga 24 timmar, började med tennis och slutade med något som inte ens liknar tennis. Det går inte att spela en final med en kropp som inte svarar på tilltal.

Vad jag menar är att vi måste sansa oss. För att det ska bli det minsta kul och någorlunda rättvist, så måste det få finnas chans till återhämtning. En aning luft i spelscheman. Inte ens proffsen skulle tillåta tre matcher på samma dag, som jag smått chockad såg i en H45-klass för inte länge sedan (hur rättvist var det för den killen i finalen...!!?). Två singlar och en dubbel på samma dag, är standard om man åker iväg och spelar tävling. Det blir i runda slängar 4-5 timmar på banan.

Och, vad gäller föregående helgs klubbmästerskap här hemma, så är fulla tresetsmatcher bara fjantigt. Ett matchtiebreak är inte ett lotteri, det funkar alldeles utmärkt i andra sammanhang, skulle funka bra här också, hade sparat minst timme i flera av matcherna. Att spelare måste bryta matcher eller ramlar omkull med kramp är väl ett tydligt tecken på att något är fel. Ett vanligt tiebreak är i så fall lika mycket lotteri.

Jag kommer nog välja mer noggrannt när jag tävlar framöver. För att kunna behålla glädjen.

Nu fattar jag!

I helgen spelade grabben tävling i norra Småland. Han vann en match och förlorade sedan i andra omgången. Han spelade bra, vilket såklart var kul.

Matchen han vann var märklig. Det var en mycket jämn match med många mycket långa bollar, många mycket långa game. Nästan två timmar tog de två set som spelades. Killen han mötte var duktig, men orkade till slut inte genomföra matchen. Han gav upp för att han inte orkade. Min grabb var däremot helt oberörd.

I andra omgången förlorade grabben mot en spelare som var klassen bättre. Klara siffror. Ändå, i andra set blev matchen plötsligt tät. För motståndare började tappa orken. Min grabb var nästan oberörd, trots tvåtimmarsmatchen några timmar innan. Nu knöt den duktige killen ihop matchen på ett föredömligt set, men det blev match av det.

Plötsligt började jag kolla in andra spelare utifrån detta perspektiv också. Samt rannsaka minnet. Min grabb tränar tennis tre timmar i veckan. Till detta tre pass handboll, med mycket fys. Till detta regelbundna tävlingsmatcher i både tennis och handboll. Till detta cyklar han till skolan, 3,5 km, i ur och skur. Han blir inte trött. Väldigt många unga tennisspelare jag ser på tävlingar blir däremot trötta!!? De är dåligt tränade. Hur många tennisjuniorer, utöver de allra bästa, tränar någon slags fys? Ingen, tror jag. De gör sina 2-3 timmar i veckan, i makligt tempo.

Min grabb är spenslig och ranglig. Vi brukar skoja om det. Men nu såg jag honom plötsligt på ett helt annat sätt. Han är fysiskt stark. I alla fall i tennissammanhang. Och, alla de som säger att barn ska idrotta brett och mångsidigt, hålla på med flera olika sporter längre upp i åldrarna, har rätt.

Det byggs inga tennisspelare enbart på tennisbanan. Så är det.

Smålandstourens Masters 2015

Direktsändning på klubbens Youtube-kanal

Vi börjar med en liten applåd för för arrangören Gislaveds TK. Klapp, klapp, klapp! Det är en lisa för själen med tävlingsarrangörer som visar engagemang och hjärta. Allting är välordnat. Tävlingen utannonserad i god tid. Välkomstbrev, både i mejlform och fysiskt i handen. Vänligt bemötande, personligen. "Kul att just DU är här!" var känslan när man kom dit. Så ska det vara!

Arrangemanget hade tre saker som stod ut och andra klubbar borde lära sig av.
1. Smidighet och dialog. Detta både inför och under tävling. Tävlingsledningen lyssnade på deltagarna och försökte, där de kunde, tillgodose individuella behov. Det fanns varken tjurskallighet kring scheman eller rädsla för att flytta tider och matcher med kort varsel, vilket gjorde att tävlingen kunde flyta på bra. Såklart kan inte alla få de bästa tiderna. Men särskilda hänsyn togs till långväga gäster och schemat komprimerades eller tänjdes utifrån hur dagen utvecklades. Det är verkligen inte alla arrangörer som visar dylik vilja att hjälpa sina gäster/kunder.
2. Nya bollar. I varje match. Detta trots att underlaget var "tjocke-filt" där bollarna säkert kunnat funka tillfredsställande i 3-4 matcher. Nu gavs alla samma förutsättningar och bjöds på samma lyx, genomgående.
3. Webbsändningar från alla matcher. Det är för mig en gåta att inte alla kan bjuda på detta. Att en lokal/regional tävling, med huvudsakligen glada motionärer som deltagare, kan fixa utsändningar från matcherna visar ju att det egentligen bara är oviljan som hindrar alla andra.
Ekonomiskt handlar det om en investering kring tusenlappen för webb-kameran och sedan att låna ihop ett par datorer från medlemmarna, så är det en verklighet. Den tekniska tröskeln är numer så låg att det vore småskämmigt om man inte kan koppla upp sig och sända matcherna.

Nu kunde jag sitta hemma och kolla finalen i min klass, på stor bild i teven, med högupplöst bild. Med behållning. Och, ja, det var ljud också, vilket kanske spelarna skulle uppmärksammats på innan. Ett tämligen färgstark språk kunde ibland höras över det världsomspännande datanätverket.

Då jag jobbar med rörlig bild i mitt arbete, ville jag kanske rätta till kamerorna lite, för att optimera bilden. Men den kursen tar vi nästa gång.

Tävlingen var ett slutspel för den gångna säsongen och de flesta lirarna var där. Det var mycket god och familjär stämning, då vi är ett ganska litet och tajt gäng tävlingsspelande motionärer. Om fler visste hur kul vi faktiskt har skulle nog skaran växa.

I min klass var det nästan mangrann uppslutning. Per, Björn, Big Tommy D, Martin, Nicke, Lasse, Ulrik & jag. Fattades gjorde bl a Roger, Krister, Joacim, Patrik och någon till. Alla kunde inte komma och alla fick ju inte plats bland de åtta.

Själva tävlandet gick sisådär. En vinst i singeln och respass direkt i dubbel.

Jag hörde rykten om att Smålandstouren kommer tunnas ut framöver, vilket vore ledsamt. Tydligen ska både Mjölby & Oskarshamn dra sig ur och Eksjö bara köra en tävling istället för två. Det redan magra utbudet kommer kanske bli än magrare. En oroande trend. Mötesplatserna blir färre. Jag börjar faktiskt bli lite missmodig. Kommer något som detta Masters i Gislaved hända igen? Kanske är det borta redan nästa år?

Jag kopplar detta direkt till spontanspelets tynande tillvaro. Mötesplatserna blir som sagt färre. Vi styr motionstennisen hårt mot tränarledda och schemalagda aktiviteter eller gruppspel, där vi skapar små celler med fasta tider. Vi rutar in motionsvanorna så att de spontana mötena försvinner. Att spontanspel och bokningar av lösa timmar blivit mindre har vi därav skapat själva, tror jag.

Om vi istället skapar nya mötesplatser av olika slag, för alla slags spelare, så kommer vi socialt gnuggas mot varann och överkomma den där tröskeln som finns till frågan om vi inte ska spela nån gång, du och jag. Kanske redan imorgon?

Jag har själv varit drivande kring att öppna upp våra klubbträningar i Öjaby TK. Även om det är en klubbträning för serielaget, så är alla välkomna, oavsett klubbtillhörighet eller klubblöshet. Öppen träning, bara kom! Det här har gjort att vi utökat gänget till nästan det dubbla sedan i höstas. Ibland hoppar någon lirare in för en kväll, ibland släntrar någon junior förbi som hoppar in. Om man återkommande tränar får man vara med och pröjsa. Inte så komplicerat.

Askebo Brygghus, och Nicke, och Björn

Nu ligger ju inte Gislaved alltför långt bort. Men vi gjorde det ändå till en helgaktivitet, jag, Björn och Nicke, mina tenniskompisar från ungdomen i Östergötland. Det blev lite vibb av skolresa när vi övernattade på ett B&B mitt i skogen, i sovsal. Det var nog före tonåren som jag senast satt uppe sent på natten och spelade Yatzy!!?

Ingen snarkade som tur var...