måndag 28 april 2014

Annat än tennis


Det onaturligt vackra vårvädret är inte enbart av godo. Det ställer till det väldeliga för alla allergiker, stora som små. Så den planerade grustimmen i söndags byttes mot en sjukhusvistelse med följande övernattning. Lilltjejen fick i helgen en astmaattack som följd av pollenallergin. Inte helt ovan vid situationen visste jag att läkare och sköterskor snabbt skulle få ordning på situationen.

Vi fick ett rum med utsikt över parken. Så jag kunde, med fönstret på glänt, faktiskt höra hur det spelades tennis nere på Strandbjörket. Årets finaste dag, hittills, tillbringade jag inomhus. I trevligt sällskap. En mycket piggare lilltjej och jag spelade Memory och jobbade i målarbok. På måndag förmiddag kunde vi åka hem igen.

torsdag 24 april 2014

En annan typ av träning


"Banorna ute i Öjaby behöver lite kärlek" stod det i sms:et från klubbkompisen Andreas. Så istället för att krypa in i Strandbjörkshallen för en timme tennis denna onsdagkväll, åkte jag ut till anläggningen ute i Öjaby istället. Där gjorde han och jag den sista putsen inför öppningen i helgen. Linjerna skulle sättas rejält och bevattningssystemet skulle få en översyn. Jag drog välten lite fram och tillbaka och tränade vadmusklerna lite grann. Annars var det väl mest ett trevligt häng vi hade.

Banorna i Öjaby är plana som en salsgolv. Inte långt från den japanska trädgård som moderbanan hemma i Boxholm är. Öjabybanorna är dessutom stenhårda. Verkligen tokfasta. Detta efter bara tiotalet gånger med välten. De brukar hålla sig så här över hela säsongen, dessutom. Jag tror att det delvis beror på att de inte spelas så sanslöst hårt men huvudsakligen för att klubben har ett väl fungerande skötselschema med tydliga instruktioner om att verkligen dränka banan varje kväll. Verkligen dränka. Jag tror att klubben nyper någon millimeter av Helgasjöns vattenstånd varje kväll.

Sedan handlar det ju om en stajl också. Är man van vid en knallhård bana med endast ett tunt lager glidgrus, så ska det vara så. Traditionens makt. Det går att jämföra med de, oftast i landsorten, klubbar som byter ut sina blanka gympasalsgolv mot nya modernare, lika toksnabba golv. Fast ett mer tennisvänligt golv hade gjort mycket större nytta.

De fyra utebanor i Växjöområdet som jag frekventerat mest de senaste åren har helt olika karaktär. Mest spelar jag på Strandbjörket, som har en klassisk gruskänsla, en hybrid mellan Düsseldorf och Lawnit. Öjabybanorna liknar mest amerikanska hårda banor, a la Canada Tenn. Hovmantorp har oerhört grov struktur, som att spela på P20 sandpapper, där bollen stannar och så gott som dör vid studs. Till sist Södras asfalt-/grusbana med glidgrus, som är förvånansvärt spelvänligt och kul att spela på. Även om den riktiga gruskänslan inte riktigt infinner sig. Den har dock andra fördelar, som väger upp, alltid spelklar exempelvis.

Vilken föredrar jag då? Ingen och alla. Sällskapet, vädret och tillgängligheten avgör.


måndag 21 april 2014

En lyckad premiär

Det första passet på grussäsongen brukar vara fyllt av ångest. Det är ju som att börja om med en ny sport. Det brukar ta minst en månad innan jag fattar hur det ska gå till. Lika länge tar det innan kroppen vänjer sig vid den tuffare ansträngningen, dessutom. Därför var det med en viss bävan jag klev in på Södras banor i eftermiddag tillsammans med Mattias.

Men, vafalls!? Den här gången var av en annorlunda typ. Både jag och träningskompisen verkade ha fattat det här med grustennis nästan omedelbums. En liten justering och vi båda klarerade nätet med råge, gled på underlaget och sköt allt annat än knallpulver. Det som brukar ta veckovis av nötning verkade sitta där.

Nu finns det ju risk för bakslag, såklart. Men att gå in i grussäsongen med en sådan bra känsla är på gränsen till euforiskt.

Efter halvannan timme var vi nöjda. Och, jag hade gott om krafter kvar. Gött! Annars brukar den vanliga reaktionen på första grustimmen vara att jag vacklar därifrån.

Det här kan bli början på något riktigt vackert. Kanske, kanske har gruset börjat gilla mig tillbaka. Bara kanske...

måndag 14 april 2014

Som förgjort..

Vi trampar vidare i samma gnällspår, ett varv till.

Kanske är det inte meningen att jag ska tävla, vad vet jag. Det verkar ju inte locka ur mig det bästa av tennisspel. Att jag kan hålla spelet uppe mot spelare på träning som vinner SM i min ålder betyder inte att jag kan fäkta bort mina kompisar tävlingsmotionärerna när det sedan gäller. Det blir ingen glimrande tennis när jag bilar tiotalet mil bort för att tuppa mig mot mina gelikar. Kanske ska jag stanna på kammaren med mina härliga tenniskompisar och gotta mig åt det istället. Hmm, tål att tänkas på...

Jag var nämligen på'att igen, i TK77 Open, i helgen. Jag följde upp mina nesliga matchtiebreakförluster, inbegripet x antal matchbollar bortslagna, i Mjölby och tresetsförlusten i Norrahammar med ett förlorat matchtiebreak i semin här också. Efter två bortslagna matchbollar denna gång.

Jag var riktigt besviken i lördags. Inte för att förlusten mot duktige och trevlige träningskompisen Joacim var särskilt neslig eller förvånande. Jag blev besviken för att jag inte gör saker rätt, inte gör mig själv rättvisa. Jäkla skitspel, av mig, helt enkelt. Jag vet vad problemet är, men lyckas inte göra något åt det. Frustrerande.

Det är förhoppningsvis inte genetisk, något ärftligt. Men, jag vete fasen. I morse såg jag grabben tappa en ledning med 7-5 i ett matchtiebreak till 8-10. Jag såg hur ljuset slocknade i ögonen, hur ont det gjorde. "Jag kunde ha vunnit" Ja, vi kunde ha vunnit. Men, det gjorde vi inte.


söndag 6 april 2014

Det här duger inte

En rejäl tävlingshelg, blev det. Tabergsdalens Tennisklubb hade föredömligt skramlat ihop hela sjutton veteraner till H45:an. Mycket imponerande, med dagens mått mätt. Riktigt skoj att få chansen att tråckla sig fram några omgångar.

Då jag var solokvist med kidsen under helgen fick jag förlita mig på de gamla päronen, så det blev ett jäkla bilande runt Småland. En logistikcirkus som inte hjälptes av att telningarna blev sjuka lite här och där. Jag behövde i alla fall inte lämna w.o, vilket kändes gött. Tävlingsledningen ska ha ett extra tack för att de hjälpte mig flytta min första match p g a min prekära situation.

Jag hade två trevliga matcher, en på fredagen och en på lördagen. Båda av samma karaktär. Inga lätta matcher minsann. Då mitt spel haltade en aning kom jag undan med blotta förskräckelsen i båda fallen. Jag var aningens slagrädd nämligen. Det var matcher som jag "borde" vinna, som det brukar heta. Och då blir det inte helt enkelt, alls. Min teknik krampade, tyvärr.

I semifinalen fanns min (dubbel-) kompis Björn på andra sidan. Jag har aldrig vunnit över honom på de femtioelva försök som gjorts. Nu fick jag en riktigt bra start, trots att vi började med att brejka varandra 2 ggr. Jag hade nånstans en slags spelplan. Eller, jag skulle inte missa så jäkla mycket, var väl tanken. Funkade fint, till en början. Jag spelade minst vingligt av oss båda i början och fick därför med mig första set.

Sedan kom plötsligt en oangenäm kombo av hjärnsläpp och dubbelfelsfrossa. Plötsligt hade jag glömt hur jag skulle spela. Allt föll som ett korthus. Trots att vi fortsatte spela en hel del riktigt långa och jämna game så fick jag bara med mig ett ynkaste litet game till i matchen. Björn spelade bra. Punkt.

Efteråt var jag knappt trött. Bara tom.

Nya tag redan nästa helg.