Jag skriver så gott som aldrig om ”riktig” tennis. Alltså,
den som spelas av yrkesmän/-kvinnor eller aspirerande sådana. De där tävlingsspelarna.
Varken på den högsta nivån eller den regionala. Det betyder inte att jag inte intresserar
mig för den eller inte har några insikter. Jag har följt tävlingstennisen i hela livet
och har en lika god analysförmåga kring spelet som någon annan. Det är bara det
att det finns en jäklans massa folk som kastar upp åsikter på det
världsomspännande nätet, så jag tänkte bespara er den biten.
Tills nu…
Nävars. Ni slipper, ha ha ha.
Däremot så vill jag tipsa om sidan swetennis.se. Kanske inte
för de knapphändiga notiser och refererat, om än uppdaterade med hygglig frekvens,
utan för livestreamsidan med Challengertennis.
Jag är just nu oerhört fascinerad av denna tävlingstennisens
bakgård (Futurenivån är bortom bakgården…). Efter bara några veckor börjar nu dessa
bakgårdskrigare bli mina kompisar och jag följer dem på dessa folktomma arenor
i franska sporthallar, sydamerikanska grusgropar eller på kaliforniska Country Clubs.
Omgivningarna är allt annat än fashionabla. Banorna omges av parkeringsplatser,
offentliga toaletter och halvsovande pensionärer. Under veckorna är tiotalet
åskådare en toppsiffra.
Till slut kan till och med åskådarna bli gamla bekanta. Som
härom veckan då samma pensionärspar hade parkerat vid bana 1 i Napa Valley.
Spelet är också allt annat än skönt att skåda. Det är
verkligen mer kamp än fintennis. Avarter och skav finns också att beskåda.
Vilket tillför spelet en extra dimension. En slags mänsklighet. Här kan spelare
fullkomligt tappa greppet, tappa matcher. Den taffliga, oftast obefintliga, bildproduktionen är
också den svajig, vilket ger en känsla av verklighet.
Vad skulle jag komma till? Jo, här kan man också se de mest
märkliga matcher. Exempelvis kollade jag häromdagen den 16-årige vingligt
finnige junioren Stefan Kozlov spela mot den före detta amerikanska ”next-big-star”-spelaren
Ryan Harrison. Den senare och äldre kunde inte för sitt liv samla sig för att
blåsa snorvalpen av banan. Till slut såg han ut att vilja kasta sig i närmaste
sjö istället för att slutföra matchen. Den unge Kozlov spelade en uppdaterad
Wilandersk tennis och skyfflade in det som behövdes. Det var som att se en
tågurspårning. Eller Scener ur ett äktenskap. Eller nåt. En läskig thriller med
en lycklig eller olycklig utgång. Vad vet jag? Jag tänker inte så, jag bara
fascineras.
Just nu John Millman vs Bjorn Fratangelo. Vem kan motstå nåt
sådant? Inte jag.
