Förväntningar, som infrias

Den har allt, men funkar bara i vilda västern.

Ända sedan tonåren har jag velat ha en fodrad jeansjacka. En sådan där som fanns på Marlboro-reklamen på 80-talet. Inte för att jag är ett dugg för cowboy-romantik, eller rökning för den delen. Den såg bara riktigt varm och skön ut. Jag hade en bild i mitt huvud av hur den skulle vara.

Trettio år senare ramlade jag över en precis sådan jacka på en outlet i Amerika. Då den var allt annat än dyr kunde jag jag köpa den på chans. Väl hemma provade jag den och blev alldeles paff. Den var precis så där varm och skön som den varit i mina tankar. Och, den var mer än så. Den var jäkligt praktisk, oöm, tålig och andas bra. Den funkar perfekt i alla temperaturer, från -5 upp till +10, precis så som det mesta vädret ser ut under vinterhalvåret.

Tyvärr ser jag inte riktigt klok ut i den. Utklädd, liksom. Så jag kan ju inte ha den på mig av den anledningen. Men, den infriade alla förväntningar och mer därtill.

Precis så önskar jag att det skulle funka vad gäller strängar till mina racketar. Att en ny/gammal modell skulle infria alla förväntningar och lite därtill. Men, det händer inte. Tvärtom så strängar jag i besvikelse efter besvikelse. Jag lägger ner pengar och tid på detta projekt utan att hitta den där varma och goa jackan. Vare sig det handlar om klassiker som BBO eller nya dyra varianter som 4G eller RPM Blast, så är de små besvikelser.

Bäst är fortfarande natursenan. Känslan är oöverträffad. Men sedan så funkar Solinco's Tour Bite bäst, det måste jag kunna erkänna för mig själv. Men jag vill gärna hitta den där fullträffen. Känslan från natursenan mixat med polyesterns spelegenskaper.

Det är bara att tugga vidare. I helgen ska jag testa nya Head Hawk. Kanske spricker molnen upp och solen träffar strängningsbädden som badar i jesus-ljus, vad vet jag? Men, jag är fortsatt skeptisk.

Helt rätt!

Görans Larssons slägga i förgrund, tävlingens sponsor i bakgrund

I helgen som gick spelade jag Willys Open i Eksjö. Detta för första gången. Och, det är som att de läst mina tankar. De gjorde, som tävlingsarrangörer, banne mig så gott som allt rätt. Allt jag önskat mig i tidigare mulna blogginlägg om påvra arrangemang runt om i landet, fanns på plats. Det vänliga välkomnandet med ett handskak, en liten välkomstgåva som extra bonus (liten påse med dryck + frukt), klara och tydliga besked om speltider och ev förseningar, en pågående dialog med deltagarna om speltider, MED hänsyn till önskemål där de kunde bemötas, nya bollar till varje match, gratis kaffe (!) och en klar riktning med hela arrangemanget, inklusive sponsor som bidrog med vettiga och nyttiga priser. Alltså, jag blev t o m erbjuden barnpassning, när det körde ihop sig (som i o f s aldrig behövdes, men ändå!?) på familjefronten.

Visst fanns det flera klasspelare, regionalt, fördelade i flera klasser, men det var en tävling för bredden, där vem som helst kunde känna sig välkommen och känna att han/hon kunde spela tävling även om man egentligen bara var en motionär. Som jag! Skoj för alla, alltså.

Nytt golv i hallarna, i Eksjö. Jag gillade det. Fortfarande snabbt. Men ljusår från det direkt tennisovänliga gympasalsgolvet som jag spelat seriematcher på.

Jag fick ändå däng direkt i singeln, efter en tveksam insats. Mina aningar efter veckans vingliga träningar blev till verklighet framför mig. Det var inte mycket konstruktivt jag hade att tillföra matchen och därför blev jag ett lätt byte.

Krister & Björn vid prisutdelningen.

Min klass vanns av dubbelpartnern Björn, som visade upp ett stort spel i helgen. Heja!

Däremot vann jag H45-dubbeln, tillsammans med Björn då. Vi behövde bara spela en match, en stenhård uppgörelse med firma Cederlund/Johansson. Sedan blev det tråkigt nog walk over i finalen, då min namne i det andra finalparet gjort sig illa. Jag hade väldigt gärna spelat den där finalen, allrahelst efter att ha sett Ahlstedt/Hedström leverera en smått magisk dubbel i Vetlanda tidigare i höst. Det hade blivit en riktigt skoj finalmatch, tror jag.

Jo, att skaffa en en uppbackning som Eksjö har i Willys, eller VTS med sina charklådor från Ellos i jultid, är en höjdare i prissammanhangen. För, ärligt talat, dessa sportpriser i form av plaketter, små plastbucklor eller glasbitar, åker rakt in i mörka skåp eller ibland rakt ner i soporna. Så är det.

Min vinstkasse innehöll ett halvt kilo kaffe, en flaska glögg, duschschampo, julmust, läsk, en burk pepparkakor, en påse småkakor, en påse chips, en påse nachos, och ett paket julservetter. Jag kan ha glömt nåt. Allt är välkommet i skafferiet, ju.

Livstecken

Jaha, då gjorde den bloggen halt för ett ögonblick eller två. En herrans massa arbete och en längre semestertripp är orsaken.

Tre veckor utan tennis. Det var inte utan att jag faktiskt tyckte att det skulle bli lite skönt med ett litet uppehåll. Nog för att jag har kul med sporten, mest hela tiden. Men det är ändå gott att jobba upp ett sug efter spelet.

Föga anade jag vilket bakslag som väntade.Väl tillbaka kastade jag mig in i leken igen, med hull och hår. Fast med den prekära skillnaden att jag knappt kunde träffa bollen. Det var som förgjort. Tajming och rörelse var som bortblåst. Lätt desperat körde jag nu på ordentligt och loggade tiotalet timmar på banan de sju dagarna jag hade på mig innan tävling i Eksjö. Ingen förbättring. I affekt gjorde jag sista träningstimmen dödssynden att plösa iväg min dyrbara racket. Nu kastade jag ju den lite kontrollerat löst, och in i fiskenätet bakom banan. Föga Safin-esque. Men ändå, det har inte hänt sedan juniortiden.

Småpratade med gamle världsettan, som också gjort ett längre uppehåll, för att snickra om någon sliten kroppsdel. Han var glad över att träffen fortfarande satt som den skulle. Då jag beklagade mig över min frustration på banan, sade han uppmuntrande att han ju hade lite mer tid på banan sedan tidigare... Ja, sisådär hundratusen timmar, eller nåt.

Förmodligen är det väl bara att kavla upp ärmarna och sakta men säkert försöka få ordning på den gamla Nicke-dockan till kropp.