Helgerna...

Jag gillar tennis i julhelgerna. Då kryper det fram en massa tennisspelare som kanske bara luftar sina racketar en eller tvåstaka gånger om året. Det är familjedubblar med skiftande åldrar och gamla rostiga tävlingsarmar som vevas igång efter decennier i dvala. Vår familj gjorde sak samma och vi lurade ut min lillebror på banan på julaftons morgon, efter kanske fem års icke-tennisspelande. En dubbelutmaning, där jag och hustrun fajtades med sonen och hans farbror. Det råkade sluta oavgjort, för julfridens skull. Brorsan, som varit en hel klass bättre än mig en gång i tiden, hade fortfarande känslan och stilen kvar. Roligt att se.

Jag fick stränga upp ett av hans gamla Wilson från åttiotalet, för inget nyare i min arsenal duger. Han fick prova en sprillans polyester i 25 kg, vilket är mycket snällare än hans gamla Kevlarhybrid (!) i 30 kg (!). Inte undra på att hans arm inte pallade till slut och tennisen fick ett abrupt slut...

Jag såg en hel del gamla racketar luftas under julhelgen. Det står nog en hel del rariteter i garderoberna i nejden. En äldre farbror hade en hel uppsättning Dunlop Max 200G i vad som såg ut att vara Mint Condition. De hade jag gärna lagt vantarna på...

Annars kan man se spåren av helgspelarna, bokstavligen. Det är alltid en massa svarta spår efter gamla gympadojor, många nya kringlor runt baslinjen. "Non-Marking Soles" är inte en prioritet vid spel enstaka gånger per år. Lite som på Samarkands parkering när de uttråkade bilburna ungdomarna härjat.

Sen gjorde jag ett försök i Skindubbeln också, där spelare paras ihop efter spelstyrka, för att jämna ut oddsen. Jag fick spela med en duktig elvaårig tjej. Hon var ordentligt nervös första kvarten, men efter att nervositeten lagt sig spelade vi fint tillsammans. Vi förlorade med 10-8, efter en upphämtning som hette duga. Kul var det!

Alltså, även om det är smickrande, så tror jag att min spelstyrka gravt överskattas i de här typen av turneringar. I singelmatcher kanske jag kan störa spelstarkare jeppar, ibland. Men i dubbel blottas min torftiga tennis. Jag är verkligen ingen spelare att hänga upp ett team på. Jag är ojämn och flaxig. Däremot kan jag vara en mycket bra kompletteringsspelare till en jämnare och duktigare spelare, med min vänsterserve, hyggliga volley och mitt än hyggligare overheadspel.

Nu får gärna vardagen komma tillbaka, med träningskompisar och lunken, känner jag.

Återblick, en kort en.

Jo då, så att...

Efter nedan/ovan nämnd jävelhelg, följde jävelvecka. Efter det hade vi faktiskt seriematch med Öjabylaget. Den här gången stod Smålandsstenar för motståndet. En småtrevlig eftermiddag, där jag vann singel och dubbel med 6-0 6-2. Jag kanske kan spela tennis lite ändå. Mest anmärkningsvärt var att vi fick dela hallen med elitseriekvalet mellan Växjö och Båstad/Göta. Lätt komiskt när några av landets bästa tävlingsspelare fanns på banorna bredvid några av landets sämsta. Eller mindre bra, då.

Alla får vara med! Det är min viktigaste lärdom av episoden. Varför ska vi tävlande motionärer huka oss eller skämmas? Vi har minst lika kul som de stora grabbarna. Om inte roligare.

Då vi höll till på C-banorna ville vi inte störa den lite mer angelägna uppgörelsen genom att knalla över B-banorna för mycket, ja ni som är bekanta med planlösningen på Strandbjörket fattar. Så vi skapade oss helt enkelt en picknick på C2:an tillsammans med våra gäster. Trevligt värre. Tyvärr hade jag inte möjlighet att följa eller heja fram VTS-grabbarna. Nya tag!

Igår tränade jag med Ola. Han spelade bra, jag spelade mindre bra, i poängspelet sista halvtimmen. Lätt frustrerad kunde jag efteråt slinka över till grannbanan och fortsätta med Mattias en timme till. Det behövdes verkligen för kropp, knopp och själ. Trots att jag fortsatte få pymmel på timme två. Konstig det där, att en timme numer känns för lite?

Å så en kort hyllning. Jag har tränat med Mattias regelbundet i nästan ett år nu. Tillsammans med honom har jag lyckats ta tennisen till en ny nivå, både spelmässigt och socialt. Attans kul har det varit och blivit. Tack Mattias!

Till sist. Jag var på en föreläsning om hjärnforskning kopplat till ledarskap (!?) härom veckan. Där handlade en del om "Self-Directed Neuroplasticity", forskning kring hur vi genom tankar kan hjälpa hjärnan koppla nya vägar. Exempelvis om en del av den skulle fungera sämre efter en skada. Tydligen kan vi styra synapserna till nya snabbare vägar genom att träna den, Framförallt genom ett positivt tänkande. Alltså, om jag kopplar detta till tennisen, om jag bara TROR att jag ska kunna returnera Magnus Larssons serve tillräckligt mycket, så kommer det till slut börja hända. Intressant!

Jävelhelg

Eftermälet till en tävling för en tävlande motionär brukar vara historiken som poppar upp vid en sökning på ett namn, på Tennisförbundets hemsida. Där, på samma plats som tennispoängen redovisas, finns gamla matcher. Svart på vitt, torrt och koncist, endast ett resultat. Historien eller berättelsen bakom resultatet finns aldrig kvar.

I vårt snart historielösa samhälle finns inte heller berättelserna bakom knappt någonting kvar. Allt är bara små, små ytor av meddelanden. En uppdatering på ett socialt forum, tre meningar på Twitter. Vi berättar inte någonting för varandra längre. Borta är anekdoter och skrönor. En blogg som denna är småskyldig, även den. Halvt av ondo. Lite breder den ut sig, men den kan inte ersätta ett tugg kring ett fikabord, eller ett tillbakalutat samtal i en soffa.

I helgen spelade jag tennis i Tranås. OEM Indoors hette tävlingen. Jag brukar spela den mest som en social tillställning, då jag kommer från, är bördig från, andra sidan landskapsgränsen. Nästgårds. Det här är historien bakom en litet försök till tävlande.

Uppladdningen var bra. Mycket bra. Jag hade fått till 6 timmar på bana under veckan som föregick tävlingen. Det behövs för att få sprutt på en gubbe. Som en del i planen hade jag lagt in en vilodag på fredagen, innan matcherna på lördagen. Det behövs för att en gubbe som jag inte pallar hur mycket sprutt som helst. Det är inte elitidrottare vi talar om i dessa sammanhang.

Vilodagen var dessutom en föräldraledig dag. Planen var att bila uppåt landet så fort min mellantjej, sjuåringen, slutade skolan vid lunch. Innan dess skulle bilen in en sväng på verkstaden. Det här var inte Stormen Sven medveten om, inte heller visade han någon hänsyn.

När jag vaknade låg det trettio centimeter snö på vår nästan hundra kvadratmeter stora garageuppfart. För att få ut bilen måste jag skotta ut den. Så vilodagen började med en timmes skottning, vilket åtföljdes av ytterligare en timmes skottning, när bilen lämnats på verkstaden. Snön var blöt och tung, ryggen tog stryk. Halvt knäckt över detta företag hämtades bil och mellantjej. Då ringer telefonen.

Jourdag på dagis. Jag måste rycka in. Resandet norrut försenas. Istället tilldelas jag en städvagn och uppgiften att dammsuga och moppa ett helt dagis, städa toaletter och annat. Bråttom, bråttom, snöandet ska tillta. Jag städar i ett rasande tempo. Efter knappt två timmar kan jag, helt slut som artist, svettig och skakig, lämna ett skinande dagis bakom mig.

Jo, då. Snöandet tilltar. Men det rullar på. Ett tag. I höjd med Aneby, mellan Blå Grindar och Sunhultsbrunn, i det kurviga backarna, har en långtradare ställt sig på tvären i snögloppet. På vardera sidan av proppen bildas nu kilometerlånga köer. Vi står i halvannan timme och väntar, ingenting händer. Barnen i baksätet blir hungriga och snart är situationen ohållbar. När de grinar, med tomma magar, får jag vända och åka in till Aneby och skaffa käk. En kvällsöppen, för det har hunnit bli kväll nu, får duga. Jag minns hur jag vid beställningen sade, "Du behöver inte steka på korven för hårt, för lilltjejen tycker inte om när den är för varm". Ett ödesdigert misstag...

Väl tillbaka ute på vägen slinker vi till slut igenom den nästan milen långa proppen. Äntligen kunde vi landa hemma hos de gamla föräldrarna/farfar & farmor. Långt efter läggdags. Då första matchen, en dubbel, var schemalagd till 08.30, var jag angelägen om att få några timmars sömn. Detta var åtminstone min fromma förhoppning.

Om det var korven som var skyldig, eller om det var ett elakt virus, vet jag inte. Men nu började en kräkfestival. Snart hade lilltjejen spytt ner sig, mig, sängkläder och min Ipad. Det här skedde sedan i tre omgångar under natten, med efterföljande torkning, duschning och omklädning. Eller, ja, kläderna tog ju slut efter ett par vändor. Någon sömn var det inte tal om.

Den senare delen av natten och morgonen var lugn och det beslutades att jag skulle göra ett försök att spela ändå. Med förbehållet att jag skulle spurta hemåt om någon mådde dåligt. Så, lagom groggy för jag in till Tranås i mörkret. Trots den allt annat än idealiska uppladdningen.

Allt annat än idealiskt var ju sedan resultatet. Jag & dubbelpartnern Björn spelade hygglig dubbel utifrån förutsättningarna. Våra motståndare var ett vasst par, Ahlstedt/Kinberg från Eksjö, så en förlust med 7-6 7-5 var varken smärtande eller förvånande. Men jag hade gärna gjort bättre ifrån mig. Jag var, igen, den svaga länken på banan.

Snabbt in i bilen, tillbaka till Boxholm och föräldrarna/barnen. Nu skulle det tvättas. Och tröstas. Å, så tillbaka in till Tranås, i ilfart, igen. För nu skulle det bli singelspel, mot dubbelkompisen Björn.

Jag hade en plan. Den var inte dum. Jag höll mig till den så länge jag var "vaken". Men så saggade jag ihop, bara för några ögonblick. Vips, så hade Björn snytit ett par break och det första setet. Samma sak i andra set. Ett ögonblick av bristande koncentration och ett litet break slank iväg. Tre dubbelfel i samma servegame, en bjudning. 6-2 6-4, blev resultatet. Det var det hela. All uppladdning, allt meckande kring resan, resulterade i detta.

För det är just ovan resultat som kommer finnas i Tennissök på förbundets hemsida, 7-6 7-5 & 6-2 6-4. Svart på vitt, torrt och koncist. Två hedersamma förluster i en första omgång. Ingen kommer någonsin veta något om historien bakom siffrorna. Utom ni, då. Som hittade hit.

Där fick ni en anekdot, en skröna, väl bekomme.

Annars då? Jo, en kort reflektion. Jag vill verkligen inte göra någon ledsen eller trampa någon på tårna, jag gillar verkligen gubbsen i Tranås, men golvet som tävlingen spelas på är direkt tennisovänligt. Det är tennis i blixthalka. I dubbeln hade vi en boll som gick mer än fyra gånger över nät, tror jag. Medeltalet vad gäller bollväxling hamnade nog kring tre slag. Serve, retur och kanske en volley. Eller inte. Jag är för variation vad gäller underlag, det berikar. Men det här blir inget skoj, det är bara för mycket, för snabbt. En högst personlig åsikt, alltså.

Annars, arrangemanget i Tranås är helt okej. Det var ju aningen påvrare än Willys Open i Eksjö. Inget konstigt med det, Eksjö var toppklass, inte många som smäller dem på fingarna. Nu dröjer det nog innan jag ger mig ut och tävlar igen...

Godkänt?

En av de där röda cirklarna på sulan försvann!?

 Mina gamla Asics fick respass. De har tjänat mig väl, fast jag aldrig riktigt gilla dem. Passformen var riktigt bra, som alltid  med Asics, men de hade lite för hög häl och just Gel Res 3-versionen var direkt osnygg. Den liknade en sådan där gammaldags österländsk snabel-doja. Eller en tomtesko. Ja, ni fattar.

Annars. Det börjar likna något. Jag har haft ett flertal riktigt bra pass. Matchspel mot Joacim i helgen, där jag spelade taktiskt riktigt, för första gången på länge. Sedan ett tufft och roligt pass med Toumas & Ulrika på Strandbjörket. Idag fick jag bolla på ordentligt med Bernth och Johan Finnhult på Södra. Som ni märker håller jag på att träna ner mig duktigt så här innan jularna.

Provat en ny sträng har jag gjort. Med förra inlägget i åtanke så vill jag bara meddela att jag, ta-da, hittat en ny finfin sträng. Head Hawk 1,20, rekommenderas till dig som gillar full kontroll och precision. Du kommer inte få ett skit hjälp med farten, men det är ändå överskattat. Kontroll är grejen. Sedan så var det en riktigt härlig "tjoff" vid träff. Hur det låter när man slår är viktigare än vad man tror.

Nu kommer jag ändå inte byta bort min Tour Bite. Men jag är ändå glad att jag hittade en bra grej. Heja Head!

Förväntningar, som infrias

Den har allt, men funkar bara i vilda västern.

Ända sedan tonåren har jag velat ha en fodrad jeansjacka. En sådan där som fanns på Marlboro-reklamen på 80-talet. Inte för att jag är ett dugg för cowboy-romantik, eller rökning för den delen. Den såg bara riktigt varm och skön ut. Jag hade en bild i mitt huvud av hur den skulle vara.

Trettio år senare ramlade jag över en precis sådan jacka på en outlet i Amerika. Då den var allt annat än dyr kunde jag jag köpa den på chans. Väl hemma provade jag den och blev alldeles paff. Den var precis så där varm och skön som den varit i mina tankar. Och, den var mer än så. Den var jäkligt praktisk, oöm, tålig och andas bra. Den funkar perfekt i alla temperaturer, från -5 upp till +10, precis så som det mesta vädret ser ut under vinterhalvåret.

Tyvärr ser jag inte riktigt klok ut i den. Utklädd, liksom. Så jag kan ju inte ha den på mig av den anledningen. Men, den infriade alla förväntningar och mer därtill.

Precis så önskar jag att det skulle funka vad gäller strängar till mina racketar. Att en ny/gammal modell skulle infria alla förväntningar och lite därtill. Men, det händer inte. Tvärtom så strängar jag i besvikelse efter besvikelse. Jag lägger ner pengar och tid på detta projekt utan att hitta den där varma och goa jackan. Vare sig det handlar om klassiker som BBO eller nya dyra varianter som 4G eller RPM Blast, så är de små besvikelser.

Bäst är fortfarande natursenan. Känslan är oöverträffad. Men sedan så funkar Solinco's Tour Bite bäst, det måste jag kunna erkänna för mig själv. Men jag vill gärna hitta den där fullträffen. Känslan från natursenan mixat med polyesterns spelegenskaper.

Det är bara att tugga vidare. I helgen ska jag testa nya Head Hawk. Kanske spricker molnen upp och solen träffar strängningsbädden som badar i jesus-ljus, vad vet jag? Men, jag är fortsatt skeptisk.

Helt rätt!

Görans Larssons slägga i förgrund, tävlingens sponsor i bakgrund

I helgen som gick spelade jag Willys Open i Eksjö. Detta för första gången. Och, det är som att de läst mina tankar. De gjorde, som tävlingsarrangörer, banne mig så gott som allt rätt. Allt jag önskat mig i tidigare mulna blogginlägg om påvra arrangemang runt om i landet, fanns på plats. Det vänliga välkomnandet med ett handskak, en liten välkomstgåva som extra bonus (liten påse med dryck + frukt), klara och tydliga besked om speltider och ev förseningar, en pågående dialog med deltagarna om speltider, MED hänsyn till önskemål där de kunde bemötas, nya bollar till varje match, gratis kaffe (!) och en klar riktning med hela arrangemanget, inklusive sponsor som bidrog med vettiga och nyttiga priser. Alltså, jag blev t o m erbjuden barnpassning, när det körde ihop sig (som i o f s aldrig behövdes, men ändå!?) på familjefronten.

Visst fanns det flera klasspelare, regionalt, fördelade i flera klasser, men det var en tävling för bredden, där vem som helst kunde känna sig välkommen och känna att han/hon kunde spela tävling även om man egentligen bara var en motionär. Som jag! Skoj för alla, alltså.

Nytt golv i hallarna, i Eksjö. Jag gillade det. Fortfarande snabbt. Men ljusår från det direkt tennisovänliga gympasalsgolvet som jag spelat seriematcher på.

Jag fick ändå däng direkt i singeln, efter en tveksam insats. Mina aningar efter veckans vingliga träningar blev till verklighet framför mig. Det var inte mycket konstruktivt jag hade att tillföra matchen och därför blev jag ett lätt byte.

Krister & Björn vid prisutdelningen.

Min klass vanns av dubbelpartnern Björn, som visade upp ett stort spel i helgen. Heja!

Däremot vann jag H45-dubbeln, tillsammans med Björn då. Vi behövde bara spela en match, en stenhård uppgörelse med firma Cederlund/Johansson. Sedan blev det tråkigt nog walk over i finalen, då min namne i det andra finalparet gjort sig illa. Jag hade väldigt gärna spelat den där finalen, allrahelst efter att ha sett Ahlstedt/Hedström leverera en smått magisk dubbel i Vetlanda tidigare i höst. Det hade blivit en riktigt skoj finalmatch, tror jag.

Jo, att skaffa en en uppbackning som Eksjö har i Willys, eller VTS med sina charklådor från Ellos i jultid, är en höjdare i prissammanhangen. För, ärligt talat, dessa sportpriser i form av plaketter, små plastbucklor eller glasbitar, åker rakt in i mörka skåp eller ibland rakt ner i soporna. Så är det.

Min vinstkasse innehöll ett halvt kilo kaffe, en flaska glögg, duschschampo, julmust, läsk, en burk pepparkakor, en påse småkakor, en påse chips, en påse nachos, och ett paket julservetter. Jag kan ha glömt nåt. Allt är välkommet i skafferiet, ju.

Livstecken

Jaha, då gjorde den bloggen halt för ett ögonblick eller två. En herrans massa arbete och en längre semestertripp är orsaken.

Tre veckor utan tennis. Det var inte utan att jag faktiskt tyckte att det skulle bli lite skönt med ett litet uppehåll. Nog för att jag har kul med sporten, mest hela tiden. Men det är ändå gott att jobba upp ett sug efter spelet.

Föga anade jag vilket bakslag som väntade.Väl tillbaka kastade jag mig in i leken igen, med hull och hår. Fast med den prekära skillnaden att jag knappt kunde träffa bollen. Det var som förgjort. Tajming och rörelse var som bortblåst. Lätt desperat körde jag nu på ordentligt och loggade tiotalet timmar på banan de sju dagarna jag hade på mig innan tävling i Eksjö. Ingen förbättring. I affekt gjorde jag sista träningstimmen dödssynden att plösa iväg min dyrbara racket. Nu kastade jag ju den lite kontrollerat löst, och in i fiskenätet bakom banan. Föga Safin-esque. Men ändå, det har inte hänt sedan juniortiden.

Småpratade med gamle världsettan, som också gjort ett längre uppehåll, för att snickra om någon sliten kroppsdel. Han var glad över att träffen fortfarande satt som den skulle. Då jag beklagade mig över min frustration på banan, sade han uppmuntrande att han ju hade lite mer tid på banan sedan tidigare... Ja, sisådär hundratusen timmar, eller nåt.

Förmodligen är det väl bara att kavla upp ärmarna och sakta men säkert försöka få ordning på den gamla Nicke-dockan till kropp.

Att känna sin kropp

En av fördelarna med att spela en herrans massa tennis är att jag på ett annat sätt ger akt på kroppens signaler. Jag kan helt enkelt sniffa mig till ett kroppsligt ras. Som i veckan, där jag på torsdagens lunchträning märkte att kroppen inte svarade på det sätt den brukar. En aning otajmat och ett halvt steg efter. Ett ohemult svettande på en medelmåttig ansträngning. Japp. Ett dygn senare låg jag i feberfrossa och ojade mig.

Det är svårt att avgöra när det är dags att påbörja träningen igen. Jag är alltid lite för snabb på avtryckaren. Allrahelst om det hägrar nåt extra skoj, som en tävling eller samling av nåt slag. Risken är att det blir ett bakslag eller att jag gör mig själv lite illa.

Nåja, det är ju en motionsgubbe det handlar om. Jag behöver inte prestera nåt. Varken för mig själv eller nån annan. Men, en hjälp att få koll på hälsostatusen, det är det.

Prestretch

Följande klokhet levererad av tenniskompis och strängningsgurun Björn;

"Försträckning, varför? Faktum är ju att alla strängsnuttar (utom den allra första) redan har sträckts ut en gång innan de spänns upp på sin plats! Ju."

Alla som strängar sina racketar eller åt andra fattar grejen. Ni andra, klura en stund.

Gott & Blandat

Alla de sorter fanns att finna på banorna.

Ett litet Klubbmästerskap i Södrahallen blev en finfin eftermiddag. Vilket gäng!? Vilken brokig blandning!? I tävlingsklassen samsades en inte-så-gammal världsstjärna med en snart sjuttioåring, ett knippe tävlingsjuniorer samt några medelålders motionärer, däribland jag. I sprintform fick jag mäta krafterna mot hela buketten.

Den ene ser lite rädd ut, den andre glad och trygg. Båda förvissade om utgången.

Och, hur jäkla kul var det inte att få spela match mot Magnus!? Jag tror inte han förstår vilken upplevelse det faktiskt är för någon som mig, att spela poäng på riktigt mot honom. Nu lade han väl inte i någon högre växel, men ändå. Jag fick vara med och spela lite om poängen till en början. Sedan gick det för fort och jag stressade iväg en massa poäng.

I de andra matcherna fick jag ge mig i en tät match mot Mackan T för till sist snygga till insatsen med en seger mot Bertil.

Mer sånt här, jätteskoj.

Tuff lottning

Jo, jag är medlem i 4 st tennisklubbar just nu. Det brukar ligga kring det antalet, vanligtvis. Ett litet klubbmästerskap i ett av dem idag. Poolspel & Sprint. Tuff lottning. Alla är bättre än mig. Och, ja, det ÄR den Magnus... Det kommer väl bli lite som att dra av ett plåster, svider till en aning.

Foppatoffel

Det sliter att ligga på topp. Eller, okej då, nästan längst ner. Det sliter på skorna. Ny innesäsong, nya dojor. Denna gång provade jag Adidas Adizero Feather II. Och, hör och häpna, den satt som en smäck. Riktigt stabil, för att vara en lätt lättviktssko.

Men! Nu kommer men:et. Den är helt gjord i plast. Finns inte ett uns naturmaterial. Inte vad jag kan upptäcka. Den kan säkert källsorteras rakt ner i plast-containern nere vid Konsum Söder. Det ÄR en foppatoffel. Med lite krusiduller på.

Jag vet inte vad jag tycker, riktigt. Vet ni?

Skor har de senaste åren blivit mycket bättre. Mycket stabilare och med mycket bättre passform. Dessutom behövs de inte "köras in", funkar direkt ur lådan. No break-in required.

Men! Nu kommer ännu ett men. De slits ut på nolltid. Nästan.

Jag vet inte vad jag tycker, här heller? Vad tycker ni?

Gnällblogg

Efter helgens tuffa spel i Vetlanda blev det bara en dags vila, sedan följde jag upp med en lunchträning med H55-laget på VTS och senare samma dag en timmes poängspel med Mattias och bröderna Heinonen. Idag blev det en timme med Ola. Jag är förfärligt trött. Stel i hela kroppen. Ont i armen. Försöker kroppen säga nånting, tror ni?

Gnäll, gnäll. Inte kul att skriva. Än mindre att läsa.

Det är lite som en ond cirkel. Ju mer jag spelar, desto mindre orkar jag skriva. Om jag inte spelar, har jag inget att skriva om. Moment 22.

Jag får skärpa mig. Helt enkelt.

Jag får lämna er denna gång med en tankeställare. Jag testade den nya videoanalys-manicken på Södra. Jag dammade på servar för allt vad jag var värd. Lyckades toppa med 162 km/h. Alltså hundra knyck lösare än vad värstingarna kan leverera. Genomsnittsserven var en ordentlig bit under 150 km/h. Min självbild är i spillror. Jag trodde att jag kunde serva hyggligt... Ibland är det bättre att leva i villfarelse. Efter denna upplysande analys tappade jag självförtroendet totalt. Hjälp? Stjälp?

Tio mil, fram och tillbaka, fram och tillbaka

I helgen spelade jag Sharp Open i Vetlanda. Veteranklass, H45, och lite Herrdubbel. Det gick väl sisådär. Jag har varit ordentligt hängig med dagisbaciller en masse passerande systemet. Så inför helgens spel gjorde jag mig därför inga föreställningar om framgångar. Jag knep dock en seger i H45:an, mot hemmaspelaren Kenneth Johansson. Efter en skakig start lossnade det och jag spelade hem tio game på raken. Det blev en kopp kaffe för mycket innan jag gick ut på banan och jag gick i gång som en duracellkanin, slog ut allting två decimeter långt, innan jag lyckades lugna ner mig. Farliga grejor, koffeinet. Senare på lördagskvällen fick jag och kumpanen Björn sedan en lektion i dubbelspel, där firma Asplund/Wallensten mosade oss rejält.

Dagens semifinal i H45 blev en roligt och välspelad variant. Återigen stod Krister Hedström från Eksjö för motståndet. Det hela avgjordes i ett matchtiebreak där Krister drog det längsta stråt, 7-10. Lite snöpligt, såklart. Men besvikelsen var kort, då Krister ju är en duktig tennisspelare och alltid lika hyvens.

Annars, två saker som stod ut över det vanliga. Det ena var hur unge Alex Ottosson på ett imponerande sätt vann kampen över både sig själv och motståndaren i sin kvartsfinal. Det var helt enkelt ett åskådliggörande av den skämtsamma klyschan "Bryta ihop och komma igen" Starkt jobbat! Den andra var hur dubbelparet och veteranerna Ahlstedt/Hedström från Eksjö levererade en helt otroligt inspirerande dubbel mot starka Kalmarparet Bergman/Nilsson. Det behöver inte alltid vara toppspelare som spelar den roligaste tennisen. Den matchen kunde gott visats på teve.

Nu är jag trött och har ont i ryggen. Tur att det är låååångt till nästa tävling. Jag vet inte ens vad och när det blir.

Två pass

Efter att två bokade träningar brunnit inne under förra veckan höll jag på att krypa ut skinnet. Jag får abstinens. Tänk att det gått så långt. Blir det så för er också?

Så när helgen kom, gjorde jag trevare till höger och vänster. Fick ihop två fina pass. Mot Andreas på lördagen och Marcus på söndagen. Att jag sedan stannade på plus i poängspelet mot båda killarna både förvånar och gläder mig. Inomhusspelet belönar mig på ett helt annat sätt.

Hittade en fin rytm i serven. Jag kunde dunka på rejält. Problemet är bara att min taniga kropp inte är byggd för servebombande, så efter söndagens pass värkte det i axlar och rygg. Ledsamt är också att jag nu vet att jag kan. Tyvärr brukar jag hinna glömma hur jag gör/gjorde om jag gör ett längre uppehåll än 2-3 dagar. Så, det blir att börja om igen när jag kan återuppta träningarna.

Ikväll fick jag för första gången på en vecka chansen att kolla in tennis på teve. En hälsosam dos US Open hade jag laddat inför. Vad händer då? Jo, regn... Såklart. Jag ger mig. Jag får sikta på att kolla US Open lajv på plats istället, ett annat år.

Femhundringen

Det händer att jag blir tillfrågad om goda råd kring racketar och annat tennisrelaterat. Ganska ofta faktiskt. En av de vanligare frågorna är vilket racket som man ska köpa. Det finns inget rakt svar på frågan, såklart. Det beror på spelstyrka och spelstil. Framförallt är det en smaksak.

Jag vet, jag har skrivit om detta förr. Det finns en begagnat-marknad, där det går att få fantastiskt fina grejor för en bråkdel av priset för en ny racket. Det finns modeller som passar motionären såväl som aspirerande tävlingsspelare, unga som äldre. Så jag tänkte helt enkelt lista några modeller som går att hitta för kring femhundringen. Du hittar dem på ställen som Blocket, Tradera och Ebay. När det gäller det sistnämnda rekommenderar jag tyska Ebay, där utbudet är stort, fraktkostnaderna rimliga och med en svepande generalisering tycker jag att tyskarna är vänliga och tillmötesgående. I regel gäller auktioner på racketar bara Tyskland, men om man frågar vänligt, brukar man oftast få vara med och buda som svensk. Såklart ska man vara försiktig och vaksam på alla dessa köp/sälj-sajter, så att man inte blir lurad.

Då kör vi.

Head Microgel Radical MP
Det här är en verklig allround-racket. Den är bra på allt. Stabil och säker. Passar alla. Dessutom är den snäll mot armen, då den är hyggligt flexig och mjuk. Just Microgel-versionen är extra billig nu. Förr-förra versionen av det mesta verkar alltid vara minst efterfrågad. Vad gäller Head Radical's, så ju äldre (LM, i. Rad's, Ti o s v), desto dyrare. Förutom Flexpoint-varianten, som ingen vill ha, och därför går att få för ett par tior, typ. Föredrar man öppnare strängningsmönster finns en Pro-version med 16/19, men som inte alls är i paritet med MP'n, tycker jag.

Babolat Pure Drive
Den här blir det en jäkla smäll med. Ordentligt med fart och spinn. En modern klassiker. Kan man hantera denna livsfarliga bössa, då blir man, just, livsfarlig på banan. Lite tuffare mot armen, men det går att kompensera med en lite lösare strängning. Finns även denna i lite olika versioner. Se till att hitta en helt vanlig Pure Drive, ingen tung Roddick-variant eller lättare Lite-version.

Wilson KBlade 98
Detta är racketvärldens Volvo V70. Trygg, stabil och säker. Gör jobbet, från A till B. Inte lika flashig som de ovan två. En mycket bra racket för sitt begagnatpris. Det cirkulerar ganska många sådana här just nu, så passa på, tycker jag. Och, jo, den passar även motionären, om denne har någorlunda vettig teknik.

Dunlop AG4D 300 Tour
En doldis. En fantastisk racket, tycker jag. Ganska lik ovan Wilson-modell men lite slimmare och därmed med riktigt fin känsla och touch. Viktigt, det är Tour-modellen som åsyftas här, som väger 320g osträngad. Inte den som bara heter AG4D 300, vilket i o f s är en hygglig spade. Och, nej, 320g är INTE för tungt. En normal vuxen kvinna/man ska inte vara rädd för lite massa.

Prince Original Graphite 110
En verklig klassiker. Har funnits sedan Borgs dagar. Får ändå vara med här, då den är en lisa för själen. Stor träffyta, klassisk känsla och framförallt en jäkla skjuts på bollen. Vem vill inte ha det? Har du tur, hittar du en klassisk "four-stripe"-version, den bästa av dem alla, tycker jag. Absolut inget museiföremål, detta. Tvärtom!

Andra modeller som skulle kunna platsa på listan är bl a Wilson K95/BLX95, Prince Rebel 98, Yonex RDX500, Völkl C10 och Technifibre TFight. Alla går att få för femhundringen.

En vanlig motionsspelad racket rekondar du lätt med ett nytt grepp och en ny strängning. Vill du göra den verkligt fin byter du ramband/grommetar också. Se upp för alltför hårt tävlingsspelade racketar, som kan ha hunnit bli trötta i kroppen eller fått strukturella skador. Det upptäcker du lätt vid en närmare koll, på plats eller på bilder.

Har ni andra tips på fynd att göra för femhundringen? Hojta till i kommentatorsfältet, vettja.

Slut på eländet

Bergundacupen 2013. Öjaby TK's årliga handikappturnering. Ju duktigare du är, desto svårare ska det vara. Allting är relativt, dock, både duktigheten och svårigheten. Jobbigt är det när man börjar med minuspoäng. Detta då man som spelare måste hålla koncentrationen uppe, hela vägen, inte kasta bort en endaste poäng, för då blir uppförsbacken ännu längre. Dessutom har matcherna en tendens att bli långa, då det ska spelas fler poäng i varje game.

Igår fick jag möta en för mig ny förmåga. Jag gillar nya förmågor, i vår lilla tennisklubb. Det är inte alltför många aktiva spelare, så om genpoolen utökas, är det alltid en bra grej. Min motståndare Michael bad mig korrigera hans handikapp innan match. Han hade enligt spelschemat tre bollar upp på mig, men han tyckte att det räckte med två, då han blivit så mycket bättre än vid förra årets försök. Hyvens. Alltså började jag varje game med -30.

Det blev en tretimmarsmatch. Varje game höll på i vad som kändes som en evighet. Min motståndare var en hejare på att mota bollar. Det betydde att jag var tvungen att spela ut honom i varje boll, vinna poängen av egen kraft. Det gick bra en stund. Efter två timmar tog koncentration och kraft slut, erkännes. Det blev lite för mycket att kriga till sig varje poäng. Lite klent, kan tyckas. Visst.

Sedan så blev det kallt och mörkt. Min kropp blev stel och spelet därefter kantigt. jag började göra missar och det går inte för sig i handikapptävlande. När klockan närmade sig nio på kvällen och temperaturen blev ensiffrig kändes det bara eländigt.

Första set till mig. Vid 5-5 i andra sets tiebreak gjorde Michael två fantastiska bollar. Sedan var det inget snack om saken i tredje, alla mina missar tog ut sin rätt. 6-4, 6-7, 2-6 blev det.

Frusen och stel i bilen hem tänkte jag bara på skönt det ska bli att krypa in i de varma goa hallarna igen. Jag vet! Det är bra att köra utesäsongen så långt som möjligt. Men, när jag börjar bli gammal och gruset som bekant inte gillar mig tillbaka, kan jag väl få lite dispens på den grejen?

Återigen, gruset är definitivt mitt rövigaste underlag, trots min kärlek till det. Jag får inte till det, alls. I år gjorde jag precis lika många svanhopp ner i uselhetens pöl som jag brukar. Gruset, jag sörjer dig inte, min gamle Nemesis.

Så, hej då jävelgruset 2013. Okej, jag kommer spela lite med grabben lite grann, annars ger jag upp dig för den här gången.

En typ av träning

Igår kväll körde vi ett pass på tre. Jag, Mattias & Senadin. Efter knappa tjugo minuters inbollning enades vi om att köra lite "kungen" först, för att hitta på nåt annat sedan.

I ett rasande tempo satte jakten på kungaplatsen igång. Tävlingsinstinkten vaknade hos farbröderna och poäng efter poäng spelades utan något som helst andrum. Vi glömde bort tiden. Karusellen stannade inte förrän knappa två timmar senare. Med ben som gelé kunde jag mycket nöjd sedan duscha och cykla hem i natten.

En svepande generalisering. Varför uppvisar motionsgubbar oftast den bästa träningsdisciplinen? Du ser inga motionärer sitta och fippla med telefoner, eller småsnacka sig genom en timme? Även 70-åriga dubbelgubbar/-gummor spelar träget på tills äggklockan ringer. Därmed inte sagt att alla yngre förmågor sitter och såsar. Men påfallande många gör det.

Jag tror att det är en generationsfråga. Var man är i livet. För oss äldre motionärer har timmen helt enkelt ett annat värde. Och, då inte bara ekonomiskt, utan i första hand livsförhöjande. Tennistimmen blir något man unnar sig. Inte något som ska genomföras, mer eller mindre frivilligt. De yngre, och ibland äldre, spelarna som spenderar en kvart av timmen på bänken bredvid banan, vill inte vara där. De vill egentligen göra något annat. Fika med kompisar, spela Minecraft eller hångla med sin tjej/kille, typ.

För mig är tennistimmen ett val. Därmed väljer jag bort något annat. I livspusslet får bara två-tre timmar plats i en veckoplanering. Då blir också deras värde jäkligt högt. Jag väljer att inte gå på bio, fika med en kompis eller meka med en Vespa. Jag väljer att spela tennis. Det tycker jag är roligast. Då vill jag köra hårt. Hårt!

Entusiasterna

Femhundratalet ungdomar som spelar JSM gör det så gott som omöjligt att hitta en träningstimme i hela stan. All motionstennis avstannar i en vecka. Eller?

Nähä ni, för de värsta entusiasterna hittar ändå tider och banor, om än under lite andra förhållanden. Mattias och jag har därför kört ett par pass, old school, som värsta tonåringarna. Ni vet, som de där som skottar bort 40 cm snö i mars, eller kritar upp en bana i en hyggligt avspolad gödselbrunn (jag har varit med om det ena och hört talas om det andra...).

I måndags körde vi ett nattpass i Öjaby, elljus och mot slutet kring tio grader varmt. Bollarna var till slut stenhårda (som gamla trycklösa Tretornbollar...) och det ångade om oss framåt nattkröken. Jag blev lite rädd för att vi skulle skada oss efter en timme och bad faktiskt om att få sluta. Riktigt skoj och lite spännande var det. Stämningsfullt på nåt sätt.

Igår hade vi en timme bokad i Södrahallen. Detta mitt i JSM:et, bland hordvis med kids och deras stampande föräldrar, som alla hoppades få till sina matcher inomhus, då det retsamt pågick en slags sketch ute, där regnet slogs av och på var tionde minut, eller så. Och, när vi kom dit hade den rättskaffens tävlingsledaren på plats Robin T gjort plats för oss. Men, vi backade på våra anspråk och lät verksamheten fortgå, såklart. "Filmen måste fram" som det heter i mitt gebit.

Men stoppade det oss? Nähä ni! Efter en snabb inspektion bestämde vi oss för att köra på de av ungdomarna övergivna grusbanorna istället. Att vi kunde slå halvt ihjäl oss blev en risk vi fick ta. På med grusskorna och så körde vi. Riktigt skoj i halkan, hade vi, igen.

Vad gör man inte för att få sin dos av racket & boll?

Kom och tänka på ovan lilla sekvens när regnet kom och gick igår. Mina tankar gick till de hårt kämpande arrangörerna av JSM:et...

Kosläpp, liksom

Nu hade det gått några dagar sedan jag tränade sist. Dryga veckan, om jag räknar rätt. Så nu var jag yster som en kalv, på grönbete. Fast det var brunbete, gruset på Sveriges finaste grusbana, den i Boxholm, som gällde.

Första gången någonsin, som jag hamnar på plus mot Björn när vi spelar poäng. Träningar inräknade. Någonsin. Vad hände? Var jag bra? Var Björn bara snäll? Var Björn sjuk? Var jag sjuk? Var det en dröm?

Forcerade leenden. Vi är jättetrötta. Verkligen. Åtmnstone jag.

Sista svängen av träningen körde vi med aluminium/magnesium-ramar. Riktigt skoj. Och, riktigt bra grejor. Ingen ironi! Skulle lätt kunna byta till ett Prince Pro110. Hmm, jag ska nog ta och scanna E-bajen efter gamla metallramar...

Jag har faktiskt ett jobb också. Jag gör nåt på dagarna. Därav sprsamt med tennisen. Nu handlade det om en "pilotinspelning" i Närke, där jag försökte göra ett halvt, eller kvarts, försök till teveprogram. Nåja, tre stycken sextontimmarsdagar på raken och jag var ganska mör. Men, attans skoj hade vi.

Efter sista inspelningarna unnade vi, det lilla teamet, oss en hipster-öl. Det lilla B & B som huserade oss hade ingen teve, så vi fick nöja oss med de nöjen som fanns till hands, stambanan och Närkeslätten. Henrik, till vänster, försöker få lokförarna att tuta. Kåre, till höger, är djupt försjunken i någon inspelningsdetalj. Så kan det gå till i statstelevisionens tjänst.

Finlir i kvarteret

Att fotografera med mobilkamera genom Gunnebostängsel är en konst. Som jag inte behärskar.

Alltså, jag hade kunnat sitta nere i Strandbjörket och glo på tennis hela dagen. Jag tycker att det är attans kul att kolla in tävlingsspelarna på Sommartouren. Det finns så mycket att lära sig av att kolla in dem. Det finns även en massa att skrocka åt, fnissa åt, klappa i händerna åt och ibland även förfasas över. Spännande helt enkelt. Som vanligt, när det vankas fintennis, annat på agendan.

Jag måste nämligen måla ett jättelångt staket.

Dessutom har målandet gett mig "nacka-vreset", nackspärr, vilket är tämligen oskönt, rent allmänt.

Det är nu dags för en andra strykning, efter två veckors penslande i toksol. Dessutom gick det förbi en äldre dam häromdagen och påpekade att det blev jättefult. "Det ser hemskt ut!" Sådär inspirerande.

Vi får se om jag kan göra den trehundra meter långa avstickare för att kolla in mer finlir, vi får se. Det är mycket staket kvar.

Lilltjejen var inte lika imponerad av evenemanget. Hon däckade efter mindre än tio minuter, i cykelstolen.

Sisådär

Jag tränade en timme med Eiden ute i Öjaby ikväll. Bästa förutsättningarna. Fint väder, fina banor. Ändå gick det sisådär. Väldigt få spelbollar. Mycket missar. Oftast mitt fel. Varför blir det så här ibland? Jag är helt närvarande, på tårna och, faktiskt, i hygglig form. Men det räcker inte. Sedan, serven, igen. Hur kan jag göra 12 dubbelfel när vi spelar poäng sista halvtimmen?

Kroppen knakar. Det värker och molar i axel och rygg. Troligtvis inte tennisrelaterat, troligen småbarnsrelaterat, eller staketmålningsrelaterat. Första gången på flera år som jag körde ett pass på Voltaren.

Så är det. 

Nytt inlägg

Jag var bara tvungen att skapa ett nytt inlägg med namnet nytt inlägg. Nu är det gjort, skämtet/gagset bränt, för alltid. Mycket roligare än så blir det inte.

Så här säg det ut. Inget spel alltså.

En tur upp till Ö-götland. Min kära gamla mor fyllde sjuttio år. Såklart försökte jag smyga in ett pass tennis bland dagsaktiviteterna. Lönlöst. Det var traditionellt Boxholmskt sommarväder. Ljumma skurar som snabbt skapade pölar på den annars så fina banan. Istället fick jag mula i mig vetebröd och sju sorters kakor, så som ett gammaldags "vrålfika" ska avnjutas. Istället för att förena nytta med nöje, förenades maximal onytta med nöje. Varför ska vitt mjöl, härdade fetter och socker vara så attans gott?

Turligen fick jag ett fint pass med Mattias igår. Som vanligt, skitskoj. Men, däri fanns också en läxa. Jag hade spelat åtta timmar under veckan som gått. Han kom hem direkt från semestern. Vem hade träffen, tajmingen och skallen på plats? Inte jag, är svaret. Träna inte för mycket folk. Man blir bara trött. ;-)

Ont har jag i kroppen. Var kom det ifrån. Måste kolla detta!?

Hopplöst

Jäkla Andreas! Han är helt enkelt för bra.

Hur många KM-finaler har jag förlorat mot Andreas? Fem? Sju? Jag vet ärligt talat inte. Jag har tappat räkningen. Nu är ju inte klasserna i Öjabys lilla klubbmästerskap sprängfulla av storspelare direkt. Inte heller har tävlingen inte alltför mycket glans och ära kring sig. Men det är är verkligen en tävling som jag VILL vinna. Det är liksom måttstocken. Hur står jag mig mot gubbsen detta år? Typ.

Så, idag krigade jag om varenda boll. Jag försökte hela vägen, hela tiden. Jag hade till och med tränat extra på serven inför matchen, för att inte kasta bort alltför många gratispoäng. Inte göra dubbelfel, inte kasta dem i Andreas monstruösa forehandsgap.

Matchen blev 150 minuter lång, tre set som till slut avgjordes i ett tiebreak. Till Andreas fördel. Ursäkta följande fulspråk.

Jäkla skit!

Två matchbollar hade jag. Surt.

Men. Som vanligt. Bra spelat av Andreas! Han är fortfarande en bättre tennisspelare. Han gjorde en medelmåttig insats idag och jag spelade nära toppen av min förmåga. Det är fortfarande en liten klasskillnad, erkännes.

Ett år till chans på revansch. Bara att träna på.

Testa! Varför inte?

Fint skick, lite geggiga overgrip bara. Man ska byta ofta!

 Jag köpte två fina Babolat APD Original för en spottstyver, på en sajt för andrahandsprylar. Jag ville testa, helt enkelt. Jag har bara goda minnen av de provtester jag gjort innan och den första versionen ska vara aningens snällare, läs; flexigare, så jag nosade upp just den modellen. Jag vill ta reda på hur de spelar om jag "jackar" upp kolven lite, planar toppen och drevar den. Om jag ger den samma spec's som mina vanliga racketar.

Jag tror inte för ett ögonblick att jag kommer byta till dem. Men, man ska aldrig säga aldrig. Jag har faktiskt spelat en match med APD'n. Eller, större del av en match. I en fuktig augustimatch gick natursenorna åt fanders på alla ramar jag hade i väskan, på direkten. Så jag fick låna motståndarens, Uffe L's, racket, en APD. Gick alla tiders!

Tillbaka på banan

Det bara blir så. Ett uppehåll mitt i sommaren. Ett par veckor utan tennisen. Olyckligt nog ersätter jag den inte med annat motionerande. Jag reser runt lite, kanske, leker med barnen, fiskar, grillar, läser böcker och kanske klämmer en svalkande bärs om det är varmt. Det kallas tydligen semester.

Jo, två pass fick jag. Mot David N i Kramfors. I form av en uppstyckad match. Riktigt skoj att få smörj i Ångermanland. Tack, för att du ställde upp, David.

Nu tillbaka. Mjukstart mot Calle & Edson. Idag tuffare tag mot Peter E. Det går inte särskilt bra, ännu. Men det är attans gott att vara tillbaka.

En sak. Serven är tillbaka. Tror jag. Jag har i alla fall kunnat daska till den riktigt ordentligt. Lovande.

Återkommer med inlägg innehållande mer substans. Snart. Jag tänker inte kommentera Federers racketbyte, Jag lovar.

Ett litet, litet klubbmästerskap

Idag var det KM-dags i Öjaby. Det var återigen ett magert deltagande, så det vankades semifinal omedelbums. Jag fick, återigen, spela mot J-O. Snart sjuttio år gammal är han ett unikum av form. Alltså, han är så sjukt vältränad och snabb att han borde visas upp på cirkus eller nåt.

Osäker på min egen form, som vanligt, så rivstartade jag. Jag försökte hålla högt tempo och bra längd. Det funkade bra. Inom halvtimmen hade jag säkrat 6-0. I andra set tjorvade det till sig. Efter första gamet så ringde nämligen telefonen. Budskapet var att mellantjejen hade blivit sjuk och skulle hämtas snarast hos en kompis, så fort matchen var över. Nu fick jag plötsligt bråttom. Då knyter det sig, såklart. Samtidigt så höjer sig J-O två snäpp. Han börjar returnera så det ryker om linjerna. Plötsligt blir det vad man kallar snortajt.

Inte för att det var någon ko på isen, men det blev fajt hela vägen fram till upploppet, 6-4.

Riktigt skoj var det. Fin tenniskväll ute i Öjaby. Nu misstänker jag att det kommer vankas forehandsmörj av den grövre sorten i finalen, suck.

Obegripligt

Jaha, min klagovisa fortsätter. Nu knorrar jag än mer. Detta då jag dagen efter tävlandet helt plötsligt fick allting att stämma. Jag spelade poäng mot träningskompisen Mattias, vilken jag alltid har ytterst tokjämna poängspel emot. Fast denna gång rasslade det bara till. Game efter game ramlade in. Allting var på plats igen. Jaha, så nu begriper jag ingenting. Alls.

Annars sitter jag mest och låter solen pressa hjässan vid sidan av banorna. Jag vill gärna kolla grabbens träningar ibland. Mest för att de vad de har för sig. De verkar ha jäkligt skoj. Pontus gör ett grymt jobb med gänget. Roligt att se sådan entusiasm kring de grabbar som inte riktigt fått ihop ihop alla delar av spelet ännu. De är ju trots allt bara 10-11-12 år, det kan fortfarande hända grejor.

Fullständigt hopplöst, fullständigt

Jag spelade Glasrikesspelen i midsommarhelgen. Och, som jag gjorde det. Att förlora mot en sådan duktig och säker spelare som Ola säger jag ingenting om. Så ska det förmodligen vara. Men sättet jag gjorde det på!?

Hade jag blivit ut- eller bortspelad hade jag inte nämnt något här. Då hade det varit som det varit, typ. Men när jag hänger med i så gott som alla game , trots att jag är den som kastar bort poäng efter poäng, trots att jag gör nästan tvåsiffrigt med dubbelfel, då blir jag ledsen. På mig själv. Att inte stå upp för sig själv. Att inte göra sig själv rättvisa.

Inte för att det gör ett skit, egentligen. Vinna, förlora, det finns ingen målbild i tävlandet, inte för en motionär. Inte mer än att jag vill se att arbetet och tiden jag lägger ner på träningen resulterar i något. I någon slags prestationshöjning. Som att knapra på kilometertiden för en motionslöpare, ungefär.

Ur den synvinkeln är en match som gårdagens en riktig flopp.

Min vän och självutnämnde coach, Björn, tycker så här; "Du måste sluta vara så fin i kanten och tro att du SKA eller MÅSTE spela FINT. Grisa, tråka, ta bara de idiotsäkra drajvsen tills du känner att du inte KAN missa, fortsätt sedan tills du spyr, och lite till. SEDAN får du KANSKE försöka spela som du vill.

Grustennis. Suger"

Kloka ord. 

Vad tycker ni?

Sedan.  En liten och provinsiell klubb som Hovmantorp lägger ner tid och arbete på att anordna en tävling som Glasrikesspelen, och de gör det så bra. Den ligger mitt, centrerad, i södra Smålands tenniskluster. Varför kommer inga spelare? Var är alla Kalmar-, K-krona-, Växjö- och Vetlandabor? Tävlingar av den här mindre, charmiga sorten kommer tyna bort. Tyvärr.

Vi hade i alla fall tur med vädret. Bland annat.

"In your face!"

Lika bra att trycka upp den i nyllet på er. Det är inte ofta jag lyfter en puckla, eller bokal som barnen kallar dem. För att inte säga aldrig. Så, jag passar på. Vinst i Herrdubbel 45 med Björn, Östanåspelen i Vetlanda.

Jag var inte så sur som jag ser ut. Jag var lika glad som Krister inombords. Nästan.

I singeln gjorde jag däremot en sorglig figur. Jag spelade mot Krister från Eksjö, som var bättre än mig från alla ställen på planen och inte minst i huvudet. Sedan, femton dubbelfel, vad sägs om det, gott folk? Inte sedan juniortiden har jag slängt iväg så många poäng. Jag hittade inte rätt nånstans. Allt kändes svårt och krångligt. Ändå hängde jag med hela vägen i första set och en bit i andra. Sedan rann det iväg.

Fikastund där mer och mindre allvarliga tennisämnen avhandlades.

Det var, i den positivaste mening, en riktig "old school"-tävling. Tossigt långsamma banor och hårda kulor till bollar. Till detta kaffe & hembakta bullar. Kan det bli bättre? Trevligt häng med skvaller, skratt och lite småljug. Så som det ska vara. Jag kommer tillbaka!

En bonustimme för kidsen, dessutom. Barnvänligt värre.

 Våra grabbar var med och hejade på. Efter sista dubbeln fick de låna en bana och satte igång och bolla. När vi kom tillbaka efter dusch och eftersnack höll de fortfarande på!? Efteråt var min grabb lyrisk; "Gunnar slog tillbaka bollen hela tiden så att vi kunde bolla på riktigt" Det var hjärtevärmande att höra. Samtidigt lite sorgligt, för han har verkligen ingen jämnårig kamrat som kan/vill slå på det viset. Det ska antingen räknas poäng eller pangas på så att bollar flyger åt alla håll. Riktigt bra träff hade grabben, även om jag kunde se att Gunnar höll tillbaka lite, snäll som han är.

Konstslag. Eller konstigt slag, kanske.

Femte himlen

Ändlösa rader...

Var det bara en dröm? Ibland tänker jag så. När minnen bleknar och in- och avtryck trubbas av. Var jag verkligen där? På plats? Femte våningen på Heads huvudkontor i Kennelbach, Österrike? I ett hav av racketar, alla fabrikat och alla modeller som funnits sedan åttiotalet?

Femte våningen, om inte sjunde himlen så åtminstone den femte. För någon så tokig i racketar och tennisgrejor som jag går detta inte att toppa. Till detta, en ciceron i form av chefsingenjör Ralf, som tålmodigt svarar på alla frågor och inte svävar på målet någon gång, hur tuffa frågor jag och reskamraten Henrik än ställer. Han är dessutom lika passionerad kring det som ligger ordnat på de ändlösa hyllorna som oss. Vi höll på att aldrig lämna femte våningen.

Världen blir så liten genom internet och sociala medier. Mötesplatser för likasinnade finns bara ett klick bort. Just Kennelbach har blivit en mytisk plats för alla racketintresserade runt om i världen. Rykten och spekulationer kring vad som händer där blir till en aldrig sinande ström. Att ha varit där, att ha fått svaren på sina frågor, blev verkligen en slags pilgrimsresa med tillhörande uppenbarelse.

Frågan är, vad jag ska göra nu?

En kort sväng hemåt

Det har varit lite svårt att få sig träningsdosen tillgodosedd, på sistone. Då jag var ensam hemma med 2/3-delar av kidsen under helgen, såg det ut att bli svårt att träna tennis alls. En elvaåring kan sitta still både en eller två timmar, allrahelst om han fått spela lite själv först. Men en tvååring är inte särskilt tålmodig, för att säga inte alls. Och den gången jag lät henne knata runt på banan, under ett pass med elvaåringen, så träffade såklart en boll mitt i pallet. Det har väl satt sina spår.

Men, jag är illistig, jag. Jag lastade in avkommorna och bilade upp till hemtrakterna där det fanns barnvakt i form av farförälderi. Där fanns även bra sparring i form av Björnen och gamle Nicke.

Årets finaste kväll. Två timmars hårdkörning. Perfekt bana. Kan det bli bättre?

Vi avrundade sista tio minuterna med att nyttja det de nya mobila surfplattorna kan erbjuda. Så blunda nu riktigt hårt för här blir det illsinnig lyteskomik som bränner hål på hornhinnan.

Alla påpekanden om hur gamla, trötta och usla vi är, välkomnas i kommentarsfältet. Tips om hur gamla hundar kan lära sig att sitta, sitter än finare.

Återigen, då jag faktiskt jobbar med rörlig bild till vardags slutar jag aldrig förvånas över hur trubbiga verktygen är som erbjuds när jag ska putsa till dem. Det är med illa dold ironi som jag valt en "random effect" mellan klippen, håll till godo. De är trots allt tillåtna, det är ju sport det handlar om. Eller?

En fin kväll i parken

Cool, eller nåt.

Jag & lilltjejen bänkade oss en stund vid banorna i Strandbjörket i eftermiddags. Detta för att kolla in lag- och träningskompisen Andreas. En liten stund pallade lilltjejen, så länge det fanns lite bortslagna bollar och lustiga löv att leka med. Dryga halvtimmen alltså, inte illa. Jag missade upplösningen, fick läsa mig till resultatet på Tentour.

Under stunden på plats fick jag se Andreas bomba Dennis med forehands och Dennis bomba tillbaka, lika frisk. Riktigt rolig och publikfriande grustennis. Jag kom på mig själv applådera lika mycket åt båda håll. Men jag var tämligen ensam om att klappa. Gjorde jag nåt fel där?

Ibland är det inte bara de stora pojkarna/-tjejerna som kan bjuda upp till skoj spel. Minst lika underhållande som mycket av det jag kunnat se på diverse skärmar de senaste veckorna.

Avundsjuk var jag nog också, lite grann. Jag hade velat stå där på banan jag också. Fast jag säkert bara fått strö-game av både Andreas och Dennis.

En ruskig forehand.

Ingen pepp

Så kan väl läget beskrivas, tennismässigt. Ingen pepp. Efter helgens tennis, som gick sisådär, ramlade jag ihop. Nån jäkla infektion av nåt slag. Trött, hängig och ingen pepp. Idag är det väl lite bättre så jag tänkte våga mig på ett pass till kvällen.

Brist på pepp gör att jag står över Strandbjörksspelen i år, trots att det är en efterlängtad tävling på bakgården. Eller framsidan av kvarteret, är väl en bättre beskrivning. vackert, så att det förslår. Att vara hängig påverkar mest. Men även att klasserna jag kan spela numer liknar juniorklasser, gör sitt. Här inser jag mitt eget ansvar, att ställa upp, att bidra till förändring. Men, sorry, en annan gång. En gång med mindre fysiskt hängighet och mer... pepp. Annars går det väl som förra året, då jag ställde till ett spektakel.

Det enda tennismässiga som hänt, förutom att jag stirrar på Franska Öppna på mina mobila enheter (jag har gett upp kampen om teven för flera år sedan...) är att jag strängade upp en racket med BBO.

Det här ska vara ondskans sträng, tydligen. En gammaldags 90-talspolyester som gör att armen först domnar, sedan ramlar av. Spännande!

Skämt åsido. Jag måste testa denna klassiker åtminstone en gång i livet. Något försonligt drag måste finnas. Det är en skrälldus spanjorer och sydamerikaner som fortfarande nyttjar denna på touren. Utvärdering följer.

Till salu!

Märklig grej, jag lade ut några racketar på gamlaste bloggen, till försäljning, innan jag gjorde dem tillgängliga via köp/säljfourm och auktionssajter. Jag fick napp direkt. Och, faktum är att det fortfarande ramlar in förfrågningar kring den bloggposten, än idag.

Så, då kör vi en repris. Alltså, till salu, en bunt jättefina ramar som passar motionär såväl som tävlingsspelare.

Från vänster:

1 x Pro Kennex Black Ace 295, 8/10, grepp 2, 600:-

2 x Dunlop 4D100, 7/10, grepp 2, 500:-/st (köp båda och du får en Dunlop-ryggsäck på köpet)

3 x Dunlop Maxply McEnroe 98, 9/10, grepp 3, 600:-/st

1 x Dunlop Hotmelt 300G, 8/10, grepp 2, 500:-

1 x Prince Rebel 95, 7/10, grepp 3, 500:-

Fraktkostnader tillkommer.

Vad sägs?

En riktig svikare, det är jag det

Tävling i Tranås i helgen. Den sedvanliga hemvändarrundan. Jag tycker mig tagit mitt spel till en ny, litet högre, nivå. Jag ville göra bra ifrån mig. Inte för att det spelar någon roll, egentligen. Inte mer än att det blir ett kvitto på att träningen biter.

Uppladdningen var väl sisådär. Jobb på bortaplan och magert med träning. Tack, snälle Bernth för att du bollade in mig inför tävlingen. Utan den timmen hade jag varit helt vilsen.

Inledningen var hyfsad. Gamle Nicke och jag skulle mötas i H45:and semifinal, så vi flyttade den matchen till Boxholm. Som vanligt var banan plan som ett salsgolv, otroligt fin. Det blev en härlig tenniskväll med hyggligt spel. Jag kände mig taggad inför vidare spel i Tranås.

Men, vad nu!? Väl på plats kändes allt tokigt. Det var blåsigt och jag var fullkomligt okoordinerad. Mitt nya fina spel var ersatt av det gamla fula. Det blev att kämpa på, istället. Motvind, från alla håll. HS-matchen blev en oinspirerad affär. Värst var mina fyra dubbelfel i rad. Har aldrig hänt förut, inte i vuxen ålder. Ja, ni fattar, det var en sådan dag...

Finalen i H45:an hade jag sett fram emot. Det skulle bli så jäkla skoj att spela mot Emmeford igen. Men, samma visa. Jag spred bollarna över nejden. Så otroligt frustrerande. Nu hade jag hyggligt häng i alla fall, var med i nästan alla game, jag förde spelet mest hela tiden. Men, vad hjälpte det. Jag stod för alla misstagen. Min motståndare spelade lugnt och pudelklokt.

Så besviken jag var, och är. All träning jag lägger ner, all tid och hjälp mina träningskamrater lägger ner för att hjälpa och stötta, och så sviker jag mig själv och dem på detta viset. Genom att spela dåligt när det gäller. En riktig svikare, är jag.

I min tennisvärld är det långt till nästa tävling. Alltid långt till nästa tävling. Så då vill jag inte kasta bort de få tillfällen som blir till.

Jag blev så sur, att jag mulade i mig hela chokladasken som jag fick som tröstpris. Och jag som egentligen inte äter snask.

Nåja, tillbaka till ritbordet. Det finns definitivt saker att jobba på. Att hålla i bollen, att välja lägen, att orka två matcher på en dag, att serva stabilt och att undvika att få sådana här svackor. Allrahelst när det ska spelas om poäng.

Lillgrabben hade en lika knasig dag. Han spelade sisådär mot ett par av killarna som han klart hade chansen att slå. Och spelade sedan bra mot en kille som var klassen bättre. Han fick ändå ett slags kvitto på att han hade där att göra, att han kunde vara med och fajtas. Gott nog.

Konstig grej

Igår kväll. Jag & Henrik W, den store Materialar'n och gode vännen, höll en föreläsning, via Skype, kring tennisgrejor. Det handlade om racketar, strängar och skor, bland annat. I andra änden, i Portugal, fanns deltagare i ett tennisläger, anförda av SO-generalerna Jonas & Thomas.

Ståendes framför datorn i det Nydahlska vardagsrummet blev vi grillade av församlingen i dryga timmen.

Insikt, mitt i. Det är ju jag som har buntvis med frågor till Jonas & Thomas, ju!?

Trevligt var det, dock. Riktigt mysigt.

Intresseklubben antecknar

Är det bara jag som tycker att det här är intressant? Finns det fler som överhuvudtaget bryr sig om vad som finns i proffsens racketar? Eller ens i sina egna?

Internt skämt, väldigt internt

En träff mitt i sweetspot, inte illa, med ett Prestige MP

Det skulle inte vara sig likt sig utan racketnörderi, inte i mina bloggar. Oavsett vilken version, variant eller årgång av dem. Så här kommer ett kort inlägg. Om ett internt skämt. Väldigt internt. Så internt att det är svårt att uppskatta det ens som invigd. Fattar du som läsare, då har du ett problem. Som jag.

Jo, jag har utrustat grabben med TGK 238.1:or. Ha ha ha!!!

Förklaringen då. I dagens magra utbud av toppspelare i vårt land, så har ingen tillgång till Heads finare sortiment. Det är i princip Robin, gamle Janne, gamle Magnus och en drös andra gamla gubbar på GTG, som får finracketarna från Heads Pro Player Program. Via omvägar, så har så har elvaåringen hemma utrustats med en modell som vore fullkomligt befängt att stoppa i handen på en junis, alldeles för tung och krävande. Men då det är ett Pro Stock racket, vilka är byggde i ett lättare format omoddade, så kan han, efter att jag byggt om dem, använda sig av dem på ett lätthanterligt vis. Det ser det ut som att han är stålmannen. Däri ligger skämtet.

Långsökt, va?

Som racketintresserad tycker jag att alla borde ha möjlighet att välja sin modell, sin vikt, sin balans och sin svingvikt. Efter sin smak och sina färdigheter. Kanske även välja kosmetiska detaljer. Kanske blir detta verklighet. Kanske snart.

Grabben spelar Kinagrejor, om än av finare sort. Pappa spelar såklart Made in Austria, av fulare sort.

Tennisresa

Efter passet, en rostbiffmacka och Trocadero vid Ångermanälven

Då jag i veckan som gått jobbat och i veckan som kommer jobba i norra Sverige, ville jag inte att det skulle gå alltför lång tid mellan träningspassen. Så jag kontaktade Kramfors Tennisklubb som var vänliga nog att skaka fram en "hitting partner" för helgen. Jag fick träna och spela mot David Näsholm ett par timmar och det var rackarn's skoj. Vi tappade bort tiden och konstaterade förvånat att två timmar gått när vi till slut fått med oss varsitt  set.

Så här ska det vara i tennissverige, tycker jag. Killarna i Kramfors ska ha en eloge för att de ställer upp för långväga gäster. Det är lätt att säga nej. Det är betydligt roligare och mer lärorikt att säga ja. Nu fick jag lära känna en ny träningskompis och när jag återvänder i sommar kanske vi får till ytterligare pass, för skoj var det, som sagt.

Höga kusten visade sig från sin allra finaste sida idag. Makalöst vackert!

En björntjänst

Min lille grabb ville också leka tennis. Den tennistokige pappan jublade och satte igång leken. En femårings koncentrationsförmåga sträcker sig bara så långt. Så sakta tuggade vi oss framåt. En snäll liten batting, var det. Tragglandet med tekniken sköttes utan knot.

Nånstans poppade idén upp. Jag minns inte när, hur eller varför. Kanske var det den där Federer på teven, eller nåt. Men, det skulle vara enhandsfattad backhand. Så dumt, egentligen. Men varför inte försöka? Kan man verkligen lära en femåring spela enhandsfattad backhand? Hmm, vi provar...

Nu är killen elva år och kan inte för sitt liv få till en tvåhandsfattad backhand. Inte ens om jag viftar med en femhundring. Han kan bara spela den med en hand. Ganska bra, med betoning på ganska. Kanske var det taskigt att göra honom till försökskanin, vad vet jag. Vad tror ni?

Tragglandet går vidare. Det är inget egentligen inget större fel på tekniken. tvärtom. Han kämpar med andra dämoner. Att få ordning på en kalvig kropp är inte det lättaste. Jag vet, jag hade samma bekymmer i hans ålder. Jag fick inte ordning på koordinationen förrän i tidig tonår. Att sätta en fot framför en annan var en kamp. Det är fortfarande så. Olika faller livets lott. Det brukar ordna sig. Bara inte sugar tappas eller att domar kring förmåga och möjligheter fälls för tidigt, bara.

Ett nytt hem, borta från hemmet

Det är svårt att låta bli. Att skriva om tennisen, alltså. Svårt. Att skriva. Och, att låta bli.

Jag vet inte om det är tennisen eller skrivandet som står framför det ena eller det andra. Därför lämnade jag till slut den stora bloggportalen. Läsare som hittar hit får tåla att bloggandet förmodligen blir än mer skevt och spretigt. Det finns många nya infallsvinklar att utforska och, faktiskt, otrampade stigar att trampa.

Vi får alltså se varthän det här barkar.

Det går alltid att länka till lite Panatta. Vi kan börja där. Davis Cup -76. Orkar någon igenom hela klippet, hojta till. Att tugga genom ett sådant tidsdokument förtjänar en applåd. Filmkonsten förr vinglade ibland, allrahelst när det gäller sportskildringar.