lördag 31 december 2016

Mer än någonsin...

Lite pang för pengarna...
Då summerar vi tennisåret 2016. I ett ord. Knallpulver. Väldigt mycket pangande, väldigt lite smäll.

Jag adderade just samman antalet timmar på banan. En hisnande summa på 258 timmar räknades in. Shitta bananas! Det blir 4,96 timmar i veckan. Och ändå är jag inte ett endaste dugg bra!!? Vafalls!!?

Sicket onödigt arbete. På något sätt. Motionärens klagan, jag vet.

Annars. Ett par dubbeltitlar på bakgårds-touren. Försvarade min titel i Tranås. Mest på grund av att motståndarna skadade sig. Ett par bra matcher, här och där. Några riktiga dippar, då jag knappt kunde träffa bollen på flera veckor. Undrar om det är synen det är fel på? Ett ryggskott lyckades jag klämma in under hösten. Annars tämligen skadefri, för att vara gubbe.

På materialfronten dribblade jag runt lite. Spelade hela sommaren med POG, då jag knappt nådde fram till servelinjen med mina gamla Head på gruset. Jag testade Yonex (Ai98) under hösten. Det är något märkligt med moderna racketar, jag kan inte få min forehand dit jag vill. Betänk då att det är tillräckligt svårt för mig att få till en forehand överhuvudtaget.

Jo, jag köpte tio kilo (nya) tenniskläder av en fransk yrkesspelare. För samma pris som en bilstereo av skum snubbe på en stormarknadsparkering (eller vad vet jag om sånt?). Bara en sådan sak!!?

Roligast under året är nog att grabben börjar ta sig. Han är numer en bra träningskompis och ställer upp att sparra farsan nästan närhelst jag vill. Nästan.

Edson & jag tränar på bucklig bana på Svanö, Höga kusten.

Allt gott!

måndag 13 juni 2016

Farbror är trött

Ungdomar! Jag får nog ta och tagga ner lite. Allt detta "låtsas-tävlingsspelande", där vi motionärer leker tävling, får faktiskt ha en ände. För att vara snart 50 år gammal och motionsgubbe, så är jag i hygglig form. Jag klarar nog inte ett marathon men troligtvis ett halvt. Typ. Men att ett klubbmästerskap i lilla Öjaby nästan tar knäcken på mig är en tydlig signal. Helgens tre matcher, kvart, semi och final, på lite dryga 24 timmar, började med tennis och slutade med något som inte ens liknar tennis. Det går inte att spela en final med en kropp som inte svarar på tilltal.

Vad jag menar är att vi måste sansa oss. För att det ska bli det minsta kul och någorlunda rättvist, så måste det få finnas chans till återhämtning. En aning luft i spelscheman. Inte ens proffsen skulle tillåta tre matcher på samma dag, som jag smått chockad såg i en H45-klass för inte länge sedan (hur rättvist var det för den killen i finalen...!!?). Två singlar och en dubbel på samma dag, är standard om man åker iväg och spelar tävling. Det blir i runda slängar 4-5 timmar på banan.

Och, vad gäller föregående helgs klubbmästerskap här hemma, så är fulla tresetsmatcher bara fjantigt. Ett matchtiebreak är inte ett lotteri, det funkar alldeles utmärkt i andra sammanhang, skulle funka bra här också, hade sparat minst timme i flera av matcherna. Att spelare måste bryta matcher eller ramlar omkull med kramp är väl ett tydligt tecken på att något är fel. Ett vanligt tiebreak är i så fall lika mycket lotteri.

Jag kommer nog välja mer noggrannt när jag tävlar framöver. För att kunna behålla glädjen.

måndag 7 mars 2016

Nu fattar jag!

I helgen spelade grabben tävling i norra Småland. Han vann en match och förlorade sedan i andra omgången. Han spelade bra, vilket såklart var kul.

Matchen han vann var märklig. Det var en mycket jämn match med många mycket långa bollar, många mycket långa game. Nästan två timmar tog de två set som spelades. Killen han mötte var duktig, men orkade till slut inte genomföra matchen. Han gav upp för att han inte orkade. Min grabb var däremot helt oberörd.

I andra omgången förlorade grabben mot en spelare som var klassen bättre. Klara siffror. Ändå, i andra set blev matchen plötsligt tät. För motståndare började tappa orken. Min grabb var nästan oberörd, trots tvåtimmarsmatchen några timmar innan. Nu knöt den duktige killen ihop matchen på ett föredömligt set, men det blev match av det.

Plötsligt började jag kolla in andra spelare utifrån detta perspektiv också. Samt rannsaka minnet. Min grabb tränar tennis tre timmar i veckan. Till detta tre pass handboll, med mycket fys. Till detta regelbundna tävlingsmatcher i både tennis och handboll. Till detta cyklar han till skolan, 3,5 km, i ur och skur. Han blir inte trött. Väldigt många unga tennisspelare jag ser på tävlingar blir däremot trötta!!? De är dåligt tränade. Hur många tennisjuniorer, utöver de allra bästa, tränar någon slags fys? Ingen, tror jag. De gör sina 2-3 timmar i veckan, i makligt tempo.

Min grabb är spenslig och ranglig. Vi brukar skoja om det. Men nu såg jag honom plötsligt på ett helt annat sätt. Han är fysiskt stark. I alla fall i tennissammanhang. Och, alla de som säger att barn ska idrotta brett och mångsidigt, hålla på med flera olika sporter längre upp i åldrarna, har rätt.

Det byggs inga tennisspelare enbart på tennisbanan. Så är det.

måndag 25 januari 2016

Smålandstourens Masters 2015


Direktsändning på klubbens Youtube-kanal
Vi börjar med en liten applåd för för arrangören Gislaveds TK. Klapp, klapp, klapp! Det är en lisa för själen med tävlingsarrangörer som visar engagemang och hjärta. Allting är välordnat. Tävlingen utannonserad i god tid. Välkomstbrev, både i mejlform och fysiskt i handen. Vänligt bemötande, personligen. "Kul att just DU är här!" var känslan när man kom dit. Så ska det vara!

Arrangemanget hade tre saker som stod ut och andra klubbar borde lära sig av.
1. Smidighet och dialog. Detta både inför och under tävling. Tävlingsledningen lyssnade på deltagarna och försökte, där de kunde, tillgodose individuella behov. Det fanns varken tjurskallighet kring scheman eller rädsla för att flytta tider och matcher med kort varsel, vilket gjorde att tävlingen kunde flyta på bra. Såklart kan inte alla få de bästa tiderna. Men särskilda hänsyn togs till långväga gäster och schemat komprimerades eller tänjdes utifrån hur dagen utvecklades. Det är verkligen inte alla arrangörer som visar dylik vilja att hjälpa sina gäster/kunder.
2. Nya bollar. I varje match. Detta trots att underlaget var "tjocke-filt" där bollarna säkert kunnat funka tillfredsställande i 3-4 matcher. Nu gavs alla samma förutsättningar och bjöds på samma lyx, genomgående.
3. Webbsändningar från alla matcher. Det är för mig en gåta att inte alla kan bjuda på detta. Att en lokal/regional tävling, med huvudsakligen glada motionärer som deltagare, kan fixa utsändningar från matcherna visar ju att det egentligen bara är oviljan som hindrar alla andra.
Ekonomiskt handlar det om en investering kring tusenlappen för webb-kameran och sedan att låna ihop ett par datorer från medlemmarna, så är det en verklighet. Den tekniska tröskeln är numer så låg att det vore småskämmigt om man inte kan koppla upp sig och sända matcherna.

Nu kunde jag sitta hemma och kolla finalen i min klass, på stor bild i teven, med högupplöst bild. Med behållning. Och, ja, det var ljud också, vilket kanske spelarna skulle uppmärksammats på innan. Ett tämligen färgstark språk kunde ibland höras över det världsomspännande datanätverket.

Då jag jobbar med rörlig bild i mitt arbete, ville jag kanske rätta till kamerorna lite, för att optimera bilden. Men den kursen tar vi nästa gång.

Tävlingen var ett slutspel för den gångna säsongen och de flesta lirarna var där. Det var mycket god och familjär stämning, då vi är ett ganska litet och tajt gäng tävlingsspelande motionärer. Om fler visste hur kul vi faktiskt har skulle nog skaran växa.

I min klass var det nästan mangrann uppslutning. Per, Björn, Big Tommy D, Martin, Nicke, Lasse, Ulrik & jag. Fattades gjorde bl a Roger, Krister, Joacim, Patrik och någon till. Alla kunde inte komma och alla fick ju inte plats bland de åtta.

Själva tävlandet gick sisådär. En vinst i singeln och respass direkt i dubbel.

Jag hörde rykten om att Smålandstouren kommer tunnas ut framöver, vilket vore ledsamt. Tydligen ska både Mjölby & Oskarshamn dra sig ur och Eksjö bara köra en tävling istället för två. Det redan magra utbudet kommer kanske bli än magrare. En oroande trend. Mötesplatserna blir färre. Jag börjar faktiskt bli lite missmodig. Kommer något som detta Masters i Gislaved hända igen? Kanske är det borta redan nästa år?

Jag kopplar detta direkt till spontanspelets tynande tillvaro. Mötesplatserna blir som sagt färre. Vi styr motionstennisen hårt mot tränarledda och schemalagda aktiviteter eller gruppspel, där vi skapar små celler med fasta tider. Vi rutar in motionsvanorna så att de spontana mötena försvinner. Att spontanspel och bokningar av lösa timmar blivit mindre har vi därav skapat själva, tror jag.

Om vi istället skapar nya mötesplatser av olika slag, för alla slags spelare, så kommer vi socialt gnuggas mot varann och överkomma den där tröskeln som finns till frågan om vi inte ska spela nån gång, du och jag. Kanske redan imorgon?

Jag har själv varit drivande kring att öppna upp våra klubbträningar i Öjaby TK. Även om det är en klubbträning för serielaget, så är alla välkomna, oavsett klubbtillhörighet eller klubblöshet. Öppen träning, bara kom! Det här har gjort att vi utökat gänget till nästan det dubbla sedan i höstas. Ibland hoppar någon lirare in för en kväll, ibland släntrar någon junior förbi som hoppar in. Om man återkommande tränar får man vara med och pröjsa. Inte så komplicerat.

Askebo Brygghus, och Nicke, och Björn
Nu ligger ju inte Gislaved alltför långt bort. Men vi gjorde det ändå till en helgaktivitet, jag, Björn och Nicke, mina tenniskompisar från ungdomen i Östergötland. Det blev lite vibb av skolresa när vi övernattade på ett B&B mitt i skogen, i sovsal. Det var nog före tonåren som jag senast satt uppe sent på natten och spelade Yatzy!!?

Ingen snarkade som tur var...




torsdag 21 januari 2016

Massvis av tennis, massvis

I ett desperat försök att hitta någon slags form efter helgerna har jag nu tränat på ordentligt. Det har blivit tretton pass på fjorton dagar. Allt för att försöka hitta träffen igen. Jag har varit omhuldad av mina tennisvänner, som gett mig goda råd när spelet vinglar. Så tack Christian, Björn, Toumas, Bernth och inte minst Erik som har ett jäkligt bra öga för detaljer. Det var först igår, på Öjabyträningen , som servandet lossnade en aning. Det kommer behövas...

Till helgen blir det Smålandstourens Master i Vetlanda. Jag har hört på omvägar att det ligger "tjocke-filt" på golvet där. Om det är det minsta likt det golv som jag spelade på i Ronneby i höstas, så är jag rökt. Det ska dock inte hindra mig från att vara social och ha roligt på plats. Det dyker upp en massa trevligt tennisfolk, så jag ser verkligen fram emot detta.

Annars så kollar jag en hel del på Australian Open på TV & dator/surfplatta. Jag följer ATP-cirkusen slaviskt varje vecka och har så i snart fyrtio år. Så visst har jag åsikter och insikter. Men jag brukar hålla mig från att kommentera kring proffstennisen här, för att det finns så jäkla mycket åsikter som surrar i bloggar och sociala media, mer eller mindre kloka. Jag kan erkänna att jag blev lite smått ledsen när Nadal fick lämna turneringen. Han är en karaktär och en stjärna. Även Fabio Fognini gjorde en tidig sorti, tyvärr. Men jag har flera favoriter kvar. Gilles Simon, Feliciano Lopez och inte minst Roberto Bautista-Agut. Vad kan jag säga, jag favoriserar folk som slår platt. Topspin är mesigt.

Ikväll strängade jag min matchracket för kommande helg. Det blev en PT57A med Alu Power 1,25 i 23 kg. Åsikter om detta?

torsdag 14 januari 2016

Ont i armen - förmodligen

Innan jul hade jag någon slags formtopp. De viktigaste delarna i mitt spel, serven & volleyn, satt som en smäck. Med hjälp av analysverktyget i Södrahallen, Playsight (Play Sigh...), som annars bara känns som förnedring, kunde jag utläsa smått galen statistik. En förstaserve-procent på 70%, i matchspel, vid upprepade tillfällen!!? Mina svaga sidor, returer och forehand, funkade helt okej. Allrahelst returnerade jag vaket och aktivt. Jag vann till och med en tävling!

Paus. Julledigt...

Återkommen till tennishallarna var jag helt plötsligt en slät figur. Vafasen!!? Plötsligt kämpar jag för mitt liv därute. Den uppskattade procenten på förstaserven är nog närmare 20%. Mina synapser är inte vakna för fem öre. Eller, de kanske kortslöts vid den där krocken i skidbacken? Tennis är inte kul längre. Det är en kamp.

Till detta får jag även ont i arm och axel. Riktigt ont. Värk som ger sömnsvårigheter. Jag är panisk rädd för att hamna i samma situation som träningskompisen Mattias. Han har inte spelat sedan i juni förra året på grund av tennisarmbåge. Jag börjar leta orsaker. Kan det vara uppehållet? Kan det vara mina nya, styvare, racketar? De Prince TT95 som hjälpt mig få mer fjutt i serve och något som vid gynnsamma tillfällen i alla fall kan misstas för topspin. Helt plötsligt blir jag velig. Jag plockar fram en bunt racketar ur förrådet. Testar igenom dem. Alla känns styva. Utom PT57:orna. De är sköna för armen. Men mer "low-powered" och flaxigare. Ytterligare mer att kämpa med/mot.

Förmodligen handlar det inte om racketen. Förmodligen måste jag vänja mig vid spelet igen. Förmodligen tänker jag för mycket. Förmodligen.

onsdag 13 januari 2016

Klubbpoäng


Det här är intressant. Den regionala tävlings-/motionstennisen i Småland, seniorer och veteraner, har en egen "Tour" med ett slutspel, kallat Masters (fantasifullt, javisst). Till detta räknas säsongens poäng samman och de åtta högst anmälda på listan får plats i tävlingen. Samtidigt räknas också en klubbpoäng fram där antalet starter (per tävling & klass) från varje deltagande klubb räknas samman. Där kan man se vilka klubbar som tävlar mest inom "breddtennisen", den stora delen av tennisen som inte är elit/tävling.

Det är intressant att det inte är de stora klubbarna som driver eller lever i denna värld. Utan här dominerar de mer provinsiella klubbarna, med några undantag. Såklart finns det förklaringar till siffrorna. Några flitigt tävlande spelare från en mindre klubb kan göra skillnad i den enkla statistiken. Men det är ändå intressant hur de stora manstarka klubbarna INTE dominerar listan.

Jag tror att det finns en mer förlåtande och uppmuntrande kultur i mindre klubbar. Där är det mer okej att tävla i sin idrott, på mer eller mindre skoj, även om man inte är en elitspelare eller före detta elitspelare.

En del i att åter öka intresset för tennisen, för den stora bredden, är att skapa forum och platser för bredd-idrottarna. Där spelar tävlingar som dessa en viktig roll, då det är mötesplatser och möjlighet till att känna doften och kittlingen av tävlandet.

Masters, slutspelet, för 2015 spelas denna gång i Gislaved, med en vinstpott i herrklassen som troligen matchar vilken Vinter-/Sommartourtävling som helst. Fast med helt andra spelare. Härligt!

Go, Hertzman!


tisdag 12 januari 2016

Summa 2015

Så gick ett år. Att redogöra detaljerat för vad som hände tennismässigt känns inte relevant. Den här bloggen levde en tynande tillvaro. Ett liv måste levas. Ibland finns tiden att protokollföra skeenden och åsikter, ibland finns den tiden inte.

Översiktligt kan jag bjuda på några korta punkter, om intresse finns. Jag spelade ungefär 220 timmar tennis. Träning och match. Ett snitt på dryga fyra timmar i veckan. Av detta har jag inte förbättrat mig särskilt. Men inte heller försämrat. Vilket med tanke på stigande ålder är något bra.

Åldern, ja. Jag känner att jag blir en aning långsammare varje år. Synapserna klickar inte igång på samma sätt som förr. Jag har blivit skumögd. Trots detta har tennisen blivit allt mer viktig för mig. En paradox, det där.

Roligast under året är att jag åkte till New York och kollade in US Open. En höjdpunkt i mitt tennisliv. Innan jag åkte råkade jag på Stefan Edberg i en av hallarna som jag frekventerar och jag berättade om min planerade tripp. Han undrade när jag var på en Grand Slam senast. Jag berättade att det var 25 år sedan och att jag såg honom i Wimbledon. "Med den takten kommer du ju inte hinna med alla fyra", var hans kommentar. Så jag får väl öka takten.

Trevligt sällskap på Flushing Meadows
Jag fick se en massa fin tennis och det var som en dröm att kunna vandra mellan banorna och kolla in alla spelarna som jag annars följer via resultatrapporter och via strömmar på Ipaden. Nu stod spelarna där, bara några meter bort. Och, jag kunde se vilka jäkla cirkusartister de egentligen är, hur fort det går, hur hårt de slår.

Bästa platserna på bästa matchen
I den roligaste matchen var såklart Fabio Fognini inblandad. Bana 14, mot amerikanen Steve Johnsson. Det blev en smått magisk New York'isk stämning. Både på planen och på läktaren. Ju längre in på natten matchen tog sig, desto sämre stämning blev det. Fast på ett enbart positivt sätt. Vi i publiken drack öl, tjoade och käftade med spelarna. De, å andra sidan, käftade med oss, med varandra, med domaren, kastade racketar och slog ut bollar ur arenan. Och, spelade smått magisk tennis däremellan.

Mmm, breakfast...
Annars var en av höjdpunkterna utanför tennisen en frukostmacka på ett argentinskt fik i kvarteret vi bodde, i Brooklyn. Smörstekt muffins, äggröra med gräslök och tomat, bacon & avokado. Obeskrivligt gott.

Mitt eget tävlande, inga jämförelser med ovan beskrivningar (jeeezus...), på den småländska gubba-touren gick knackigt. Inte många matcher vunna. Serielaget jag spelar för, Öjaby TK, provade under hösten på allsvensk spel, där vi faktiskt inte gjorde bort oss. Vi kom tvåa, efter Båstad, i Div 4, Syd.

Snabbaste golvet i det kända universum
Så, när året så gott som var slut, hände något helt otroligt. Jag vann en tävling!!? På stället jag högst motvilligt åker till, Tranås. För där har de det konstigaste tennisgolvet i landet, "Avokado-golvet". Så snabbt att det inte går att beskriva. Sporthallsgolv, fast med en bubblig yta som gör friktionen i närmast obefintlig. Där, av alla ställen, vann jag två matcher i H45 (ja, så tunna är klasserna numer..) och tog hem en tävlingsseger. Helt obegripligt.

Tråkigast under året var att min träningskompis Mattias J skadade sig och har varit borta sedan i somras. Han är gruvligen saknad och jag hoppas han kommer tillbaka snarast. Den spelglädje och energi som han tillför behövs i vår regionala motionstennis-värld.

Mina förhoppningar inför detta, kommande år, är att få spela och vara frisk. Det låter klyschigt, men mer än så handlar det inte om.

Ja, så gick ett år. Så börjar ett nytt.