En förklaring...

Det bloggas inte särskilt frekvent här längre, erkännes. Jag ägnar istället tiden till att spela tennis desto mer. Jag snittar senaste månaden kring 6-8 timmar i veckan. Ett litet experiment. För att se vad som händer. Blir jag bättre? Nä. Mår jag bättre? Jo. Blir jag trött? Jovars.

Jag fick frågan hur jag kan träna så mycket när jag är småbarnsförälder och samtidigt jobbar ohemult mycket. Mitt svar, det går egentligen inte. Eller, det går. Om man försakar annat. Som mat och sömn. För att familjepusslet ska falla på plats, spelas det huvudsakligen sena kvällar och på luncher. Som häromveckan;

Mån: Lunchtennis, 1130-1300
Tis: Mattias & Br H, 21-22
Ons: Öjaby TK, 20-21
Tors: Lunchtennis, 1130-1300
Fre: -
Lör: Christian, 1000-1100
Sön: Mattias, 2000-2200

Den här dosen funkar ju inte att köra permanent. Det är som sagt bara ett test. Snart är jag tillbaka i 2-3-timmars-trallen.

Jag funderar på att hitta på något annorlunda på den här ytan. Som ett test, det också. Återkommer kring detta.

Mitt i racketen - not!

Mellantjejen sådär nöjd med sig själv efter sin träning...

Mycket häng i hallen/hallarna på senaste tiden. Både med kidsen och för egen del. Annars, jäkligt trött. Fortfarande. Turligen så tar det sig mest uttryck i att jag vill gå till sängs tidigt. Inga sjukdomar som späder på hängigheten, än. Det är ju bihålesäsong, så just i denna vecka eller nästa brukar det smälla till. Brrr...

Jag sparrade med kids i helgen. Lite skoj, faktiskt. Nittio minuters skyfflande, där det skulle bli lagom svårt och jobbigt för ungarna. Roligt att se hur olika ansats ungarna hade. En del unnade sig att har mer roligt, andra mindre. Allt hänger ju på karaktär och personlighet.

På tisdagskvällar, vid tillfälle, hänger jag på några riktigt duktiga motionärer framåt kvällskvisten. Det speciella med dessa kvällar är att träningskompisarna alla har så jäkla fin träff. Tjong! Mitt i racketen mest hela tiden. De har jävulusiskt bollsinne. Lite avundsjuk, där. Det är något som jag inte kan träna mig till.

Sedan har jag tänkt lite på ovan. Lurendrejeriet. Som jag i o f s inte är särskilt upprörd över. Inte mer än att det är ledsamt att vi hela tiden måste prackas på nya modeller/teknologier av branschen, när det redan finns grejor som funkar. Vilket bevisligen samlingen ovan visat. Alla har senaste året spelat med andra racketar än de marknadsfört...

Till sist. En märklig grej. Tidigare har jag blivit tröttare och segare i kropp och ben, när jag staplat träningstimmar på varandra. Men nu har det liksom vänt!!? Jag kan köra på i princip varenda dag och ha pigga ben på följande träning. Vafasen har hänt?

Mellanspel

Tillbaka till vardagen. Grotta! Ett svart hål hela vägen fram till tennistimmen. Där. I ljuset, en stund. Synapser, vilsna. Kämpa. Grotta!

Kan det vara så att bollen är för tung? Eller har den en mindre diameter. Vi mäter med en app. Nä, de är lika stora. Som vanligt. Som vanligt.

Strängningsmaskinen knakar. Den vill inte. Heller.

Lägg ner. Lägg ner.

Vilka bidrar?

Det ekar tomt ute i Smålandsskogarna. Deltagandet i de regionala tennistävlingarna sjunker. Magra klasser. Inställda klasser. I en förlängning, klubbar som försvinner, klen rekrytering av nya juniorer på mindre orter. Innebandyspelarna nöter bort tennislinjerna i sporthallarna i skogarna.

När initiativ tas, vilka finns då på plats? Juniorer undantagna, räknade jag på skoj ut vilka klubbar som bidrar med spelare på den infamösa Smålandstouren. Alternativet för allt och alla, som inte är tävlingsspelare i elitnivå. Plats för ung som gammal.

Antalet klasstarter i senior & veteranklasserna, alltså. I de nio tävlingarna fram till Höglandsspelen i Eksjö, i helgen som gick. Och, ja, jag vet, det finns andra stora tävlingar med stora klasser i Småland/Blekinge. Det är bara intressant att se vilka som nappar på just det här erbjudandet. Det verkar som de större manstarka klubbarna sitter hemma på kammaren... ;-)

Eksjö TF	88
TK77	46
Tranås LTK	23
Tabergsdalen TK	22
Hagafors TK	16
Mjölby TK	14
Hovmantorps TK	11
Vetlanda TK	10
Öjaby TK	10
Växjö TS	9
Anderstorps TK	7
Gothia tennis	6
Värnamo TK	6
Hyltebruks TK	5
Linköping TK	4
Bankeryds TK	3
Falköpings TK	3
Torups TK	3
Jönköpings TK	2
Partille TK	2
TK Saab	2
Bodafors TK	1
Hallstahammar TK	1
Kalmar TK	1
Motala TK	1
Nässjö TK	1
Oskarshamns TK	1
Smålandsstenars TK	1
TK Hobby	1
Westerviks TK	1
Örebro TK	1

Ovan är såklart redovisat med glimten i ögat. Det finns stora sommartävlingar med stort deltagande. De större klubbarna har ju större interna utbud dessutom. Men det vore ändå skoj att få med lite fler duktiga spelare på de få träffpunkter som finns därute.

Ett litet ljus i höstmörkret

Så många klassiska "lirare" på samma bild. Otroligt.

Bilden ovan. Den visar nog tydligt vilken styrka Eksjötävlingarna har. Inte bara de bra arrangemangen, lätt topp tre i Sydostsverige. Utan det är gemytet. Hänget. Det saknar motsvarighet just nu. Ingen annanstans hänger man faktiskt kvar i omklädningsrummet. Bara för att snacka. Eller i kaffesurret i klubbrummet. Bara för att snacka.

Smålandstouren, ja. Jag vet att det finns de som ler lite i njugg när de ser eller hör något kring vad som är de tävlingssugna motionärernas egen lilla tour. Visst, spelnivån fluktuerar väldeliga. Men akta er, så jäkla mycket skoj och spelglädje som finns att hämta.

Min H45:a höll bra klass. Det märktes på resultaten. Bara jämna matcher överlag. Alla Tommysar, Rograr och en Krister fick ge sig mot en Björn till slut. Jag hade break upp i båda seten i min semi, men lyckades inte hålla ihop spelet.

I dubbeln fick vi, Björn & jag, oss en riktig dubbellektion i semin mot firma Kinberg/Ahlstedt. Eksjöspelarna, som faktiskt tränar dubbel (!!?), är klassen bättre i denna disciplin. Den individuella skickligheten är vitten värd mot ett samspelt dubbelpar som verkligen vet vad de gör på banan. Jag är inte förvånad över att Eksjökillarna ibland kan mucka med riktiga tävlingsspelare i dubbel, med den speciella kompetensen. Imponerande!

Golvet i Eksjö hade snabbat till sig. Ändå med marginal på den spelbara sidan av snabbt. Riktigt skoj. Jag spelade genomgående S&V, vilket funkade helt okej. Men de nästan fem timmarna på banan under lördagen tog såklart knäcket på mig. Ju längre tid på banan, desto mer sjönk axeln och servarna fjösade till sig. Idag hade jag inte mycket krut kvar.

Nä, idag har jag verkligen inte mycket krut kvar. Hela kroppen värker. Jag är inte byggd för sådana här tossiga tilltag. Men roligt är det.

Toppa bloggen & uppdatera formen

Livet vet ni. Det där som kommer mellan. Bara så att ni vet.

Jag fick ett tips från Pontus, vidarebefordrat av min hustru. Apropå mina klena insatser i tävlingar på sistone. "Släpp ner axlarna... Slappna av..." Jag ska testa det i helgen, i Eksjö. Allvarligt, jag tror på grejen.

En japan köpte mina fina pro stock Head IG Prestige MP. För en spottstyver. Jag gjorde en förlust på femhundringen per racket. Det var ett dyrt provspel. Men, man måste testa, och testa.

Min fascination för Challengertennisen fortsätter. Just nu spelar min nye favorit, den rundlagde engelsmannen Willis. Avgörande set. Han ser trött ut.

Ett tag har den pågått. Bolldiskussionen. I en väldigt sluten grupp. Idag rankade jag bollarna. Jag tänkte delge världen resultatet.

Wilson US Open (++++) - Standardbollen, helt klart. Perfekt, egentligen. Spelbar från första sekund till sista, som är efter halvannan timme.

RS (++++) - Aningen hård första tio minuterna. Sedan jäkligt bra HELA vägen till luddet är väck.

Babs RG (+++) - Bra! Riktigt rolig att spela med, då den tar regi jävligt bra. Den hamnar där man vill ha den. Lite mjuk bara, svårt att "slå igenom" sin motståndare med den.

Head ATP (++) - Spelar bra, men för hård.

Tretorn Series (+) - Inte rolig. Alls.

Pro Supex (+) - Inte rolig. Heller.

Alltid retar det någon.

Och, jag fick chansen att stava ordet "vidarebefordrat" korrekt. Inte det lättaste.

Å andra sidan

Jag skriver så gott som aldrig om ”riktig” tennis. Alltså, den som spelas av yrkesmän/-kvinnor eller aspirerande sådana. De där tävlingsspelarna. Varken på den högsta nivån eller den regionala. Det betyder inte att jag inte intresserar mig för den eller inte har några insikter. Jag har följt tävlingstennisen i hela livet och har en lika god analysförmåga kring spelet som någon annan. Det är bara det att det finns en jäklans massa folk som kastar upp åsikter på det världsomspännande nätet, så jag tänkte bespara er den biten.

Tills nu…

Nävars. Ni slipper, ha ha ha.

Däremot så vill jag tipsa om sidan swetennis.se. Kanske inte för de knapphändiga notiser och refererat, om än uppdaterade med hygglig frekvens, utan för livestreamsidan med Challengertennis.

Jag är just nu oerhört fascinerad av denna tävlingstennisens bakgård (Futurenivån är bortom bakgården…). Efter bara några veckor börjar nu dessa bakgårdskrigare bli mina kompisar och jag följer dem på dessa folktomma arenor i franska sporthallar, sydamerikanska grusgropar eller på kaliforniska Country Clubs. Omgivningarna är allt annat än fashionabla. Banorna omges av parkeringsplatser, offentliga toaletter och halvsovande pensionärer. Under veckorna är tiotalet åskådare en toppsiffra.

Till slut kan till och med åskådarna bli gamla bekanta. Som härom veckan då samma pensionärspar hade parkerat vid bana 1 i Napa Valley.

Spelet är också allt annat än skönt att skåda. Det är verkligen mer kamp än fintennis. Avarter och skav finns också att beskåda. Vilket tillför spelet en extra dimension. En slags mänsklighet. Här kan spelare fullkomligt tappa greppet, tappa matcher. Den taffliga, oftast obefintliga, bildproduktionen är också den svajig, vilket ger en känsla av verklighet.

Vad skulle jag komma till? Jo, här kan man också se de mest märkliga matcher. Exempelvis kollade jag häromdagen den 16-årige vingligt finnige junioren Stefan Kozlov spela mot den före detta amerikanska ”next-big-star”-spelaren Ryan Harrison. Den senare och äldre kunde inte för sitt liv samla sig för att blåsa snorvalpen av banan. Till slut såg han ut att vilja kasta sig i närmaste sjö istället för att slutföra matchen. Den unge Kozlov spelade en uppdaterad Wilandersk tennis och skyfflade in det som behövdes. Det var som att se en tågurspårning. Eller Scener ur ett äktenskap. Eller nåt. En läskig thriller med en lycklig eller olycklig utgång. Vad vet jag? Jag tänker inte så, jag bara fascineras.

Just nu John Millman vs Bjorn Fratangelo. Vem kan motstå nåt sådant? Inte jag. 

Tittut!

Det trodde ni inte. Att det skulle rista till en aning av liv härinne. Det har nämligen varit ohemult med jobb och annat. Lusten att skriva på en blogg infinner sig inte riktigt då. Så är det.

Annars då?

Jag har tränat på bra. Det är fortfarande lika skoj att köra hårt på träning. Jag har turen att omges av riktigt bra och framförallt trevliga träningskamrater. Det går framåt. Hela tiden. Jag känner det. Min tennis finns nu på en nivå som jag tidigare bara fantiserat om. Ur en motionsgubbes perspektiv, ska tilläggas.

Problemet är bara att det är ett rangligt bygge. Det är allt annat än stabilt. Det finns dagar då jag spelar galet bra men lika många där jag spelar som en röv. I matchspel har det inte alls funkat. Den osäkerhet som kommer med alla de goda ingredienserna, som fart och placering, gör att jag förlorar i poängspel.

Men jag vill inte gå tillbaka till mitt fjösande och knixande. Jag vill försöka spela med mitt nya vässade spel. Annars är det ju inget kul. Det där andra, det kan jag. Vinklar, slice och kasta junk, det är inget kul längre. Det är riktig tennis jag vill försöka spela.

För, ärligt. Vem fasen bryr sig ifall jag förlorar de där matcherna. Egentligen. Jag spelar för motionens och lekens skull. Vilken jäkla julgran skulle jag hänga de eventuella veteranklassegrarna i? Glädjen och fnisset är det centrala i det här projektet.

Annars då?

Jag köpte två stycken PT57:or av en fransk svartabörshaj. För de som inte greppat fikonspråket bland racketnördar, så är det två nyproducerade racketar av en gammal utgången modell, med ny färg. De var precis så bra som jag visste att de var. Jag betalar hellre tvåtusen spänn för en Pro Stock-racket, som jag vet är bra, än att betala lika mycket för en racket i affären, som jag vet är dålig.

Annars då?

I helgen som gick spelade jag dubbel. Det är inte ofta. Det märks, för det går liksom inte så bra. Synd, för en gång i tiden var jag en hyfsad dubbelspelare. Vänsterhänt och med hygglig touch, kunde jag komplettera i princip vem som helst. Numer är jag en ryggsäck att släpa kring på i dubbelsammanhang. Velig och utan dubbelmässig självkänsla. Annat var det med Krister H från Eksjö, som var den klart lysande stjärnan på planen när jag och dubbelkompisen Björn fick storspö i HD45-finalen i TK77-hallen. Han berättade att de faktiskt tränade dubbel i Eksjö. När tränade jag dubbel senast? 1992?

Grattis till Big Tommy D från Hovmantorp TK, som på ett imponerande sätt tog hem min klass i Vetlanda. Kanske var mina "breadsticks" i baken i Växjömästerskapen mot honom inte så pjåkigt i alla fall.

Nu, till strängningsmaskinen. Min strängning har gått över tio timmar och skräller som en gammal turistsäng. Eller ska jag kanske däcka framför teven. Racketen funkar nog en timme till...

Det där nya som skulle vara så bra...

... Det var verkligen bra. RM:et alltså. På hemmaplan. Ni skulle varit där. Kom nästa gång, lova det. Det var ju skitskoj, ju.

All gubbsen från Karlskrona, Kalmar, Vetlanda, Eksjö, Norrahammar, Tranås och alla andra ställen som jag varit runt och spelat på, var fanns ni? Klent med smålänningar, knappt en skåning, inte en endaste bleking.

Var fanns ni, alla jäkla duktiga spelare som jag VET hukar i skogarna? Vad krävs för att ni ska dyka upp? Säg, säg!

Vad hände då? Allt! Det var galet roliga överraskningar, totala spelhaverier (mitt eget inkluderat), brandgula strumpor, spyor i sidbyten och en galet spännande toppmatch i en av finalerna. Rejält röj, alltså.

Nästa gång vill jag se en dubblering av deltagarantalet.

Hopplöst!

Ständigt denne Andreas Eidenskog...

Alltså, den här karl'n. Jag blir galen. För femtiotolfte gången i rad har jag förlorat KM-finalen i Öjaby TK mot honom. Även detta år i skiljeset. Det är nästan så att jag far ut i en svordom. Eller skriver ett könsord, eller nåt. Bara för att på ett dåligt och fattigt sätt artikulera kring min frustration. Var det där sista en riktig mening eller bara trams? Var andra och tredje set ikväll riktig tennis eller bara trams? 

Ett år till nästa försök. Om jag får nåt. Det finns andra bra lirare i klubben som vill få chansen att flexa lite mot Stormästar'n.

Sprid ordet!

Jag hade egentligen ingenting där att göra. Men av någon outgrundlig anledning surfade jag in på Tennis Syds hemsida förra veckan. Där hittade jag ovan information och blev glatt överraskad. En veterantävling att spela, på hemmaplan!? Men, varför visste jag inte om detta? Varför finns inte informationen någon annanstans? Nu, i skrivande stund hittade jag tävlingen på Tentour. Puh!

En stor applåd till VTS som tar sig an ett sådan här arrangemang. Jag misstänker att det inte finns mycket ekonomi i ett dylikt företag, bara en massa bök och stök. Men för en motionsgubbe som jag, som vill testa på hetluften ibland, är det helt enkelt skitskoj. Det är välbehövlig vård av den stora bulk av tennisspelare vars tennisliv är sluttande och hamnat lite på skuggsidan.

Det är inte första gången det arrangeras ett RM för veteraner, vilket det påstås på Syds hemsida. Lilla Hovmantorp tog sig an arrangemanget 2012, med ett deltagande som till slut mest liknade ett klubbmästerskap, tyvärr. Jag spelade H45-final mot Big Tommy D och i ett sidbyte skojade vi om att det förmodligen fanns fler än hundra tennisgubbar, i regionen, i vår ålder, som var bättre än oss. Bara det att de var inte där.

Hela veterantennis-scenen i sydostsverige har stelnat. Klasserna här i Småland är papperstunna, ofta inställda. Nytt blod, eller nygammalt, behövs. Det behövs en knuff på axeln på en herrans massa herrar och damer, för att få fart på det hela igen. Vi måste hjälpas åt. Det är dags för ring-/sms-kedjor, facebook-grupper och twitterkonton.

Så,se nu till att sprida ordet. Gubbar & käringar, häng på!

Nära skjuter ingen hare

Tävling igen. En medioker insats, igen. Samma problem, igen. Och, igen. Det känns som en repig gammal skiva. Jag är bra förberedd, jag är pepp och jag pigg och glad. Men, så slänger jag bort massvis med poäng. Tjoho! Iväg med bollen, två decimeter ute, mest hela tiden. Eller så blir jag kort i duellerna och ger bort övertaget.

Lasse, min motståndare i Östanåspelen, var beundransvärd. Han spelade ett passivt-agressivt grusspel där jag inte fick många gratispoäng. Han väntade lurigt på mina initiativ och attacker och kontrade snyggt.

Jag känner mig klen. Jag vill spela ett grusspel med bra tryck på bollen. Inget fisklir. Och, jag kan hålla trycket. Men, jag kan inte hålla längden. Jag når inte riktigt fram till baslinjen på andra sidan. Dåligt med fjös, helt enkelt.

Fjösigt.

Hemmaplan

I helgen som gick var det tävling på hemmaplan. Strandbjörksspelen, nere i parken vid sjön. Jag hade anmält mig till B-klassen trots att jag egentligen inte har nåt att hämta där. Allrahelst då det handlar om grustennis. Det skulle bara bli kul att få känna på atmosfären. Jag fick möta femtonårige Simon W i min öppnings-/stängningsmatch. För föga förvånande tog det stopp där. Efter matchen var jag lite missnöjd, jag förlorade 7-6 6-0. Mitt missnöje bestod i att jag hade haft 5-4 och egen serve. Och att andra set rann iväg. Killen spelade klart bättre, men jag gjorde inte heller mitt jobb. Att bara sätta tre förstaservar på ett helt set är inte bra. Inte bra. Men, så gick Simon och vann hela tävlingen, så min insats kanske inte var så jäkla pjåkig i alla fall.

Sedan landade jag, lite snyggt, en förkylning/infektion, till helgen. Idag har jag även tappat rösten. Hoppas att kroppen skakar av sig det här, så att det blir spel i Vetlanda i helgen, Östanåspelen.

Sedan blir det ledigt, både professionellt och tennismässigt. Härligt! Jag är helt slutkörd efter en tuff vår på jobbet. Så är det!

En slags utflykt, av något slag, på något sätt

En "självis" med grabben, gamle Nicke och dubbelkompis Björn.

Jag behövs. Punkt slut. Någon måste fylla ut turneringsträden och åka ut i första omgången. Någon måste ju ta den där tidiga smällen, för att andra ska kunna smaka segerns sötma. Kanonmat. Jag ställer upp. Inga problem.

Höglandsspelen i Eksjö i helgen. Jag spelade som en röv. Jag ville spela bra. Men det blev bara röv. Sorry för det grova språkbruket, men det är den mest adekvata beskrivningen. Mina motståndare, i singel och dubbel, var bra, allt annat än den där grova beskrivningen av mina egna färdigheter.

Ändå, på något sätt, är det ett fall framåt. Trots min klena insats. Jag spelade ett slags grustennis i singeln. Ett spel där jag jobbade fram lägen på ett hyggligt förtjänstfullt sätt. Vilka jag sedan brände som på ett pärlband. Men ändå. I dubbeln fick vi, jag & Björn, inte vara med. Vi blev bortspelade, av ett par som kunde det här med dubbel. Jag får väl erkänna att jag är en rätt usel dubbelspelare. På snabbare underlag går det att gömma detta faktum bakom en vänsterhänthet och en hygglig serve. Men på grus är det tydligt, uppenbart, rakt i trynet klart, att jag skulle behöva lära mig ett och annat.

Annars var det en toppenhelg. Gott häng med Eksjögubbsen och andra roliga regionala tennispajsare. Och, framförallt ett väder som var en lisa för själen. Höjdpunkten var en helkväll på Boulebanan med grabben och min gamla farsa. Ett ögonblick som jag önskar att jag kunde frysa och spara.

En härligt slängig stil

Freakish lawn mower accident

Rubriken fick bli på engelska. En knasig/underlig gräsklipparolycka, är precis vad jag råkade ut för igår. Jag skulle byta kniven och hade inte rätt verktyg. Det funkade inte att stå böjd som en ostkrok och dra i en skiftnyckel för glatta livet. Jag slant, såklart. Som en följd av den enorma kraft och tyngd som jag investerat i skiftnycklandet så krockade jag till armbågen i gräsklipparkarossen. Ordentligt. Riktigt ont gjorde det. En massa ojande senare och jag har gått i snart två dagar med värk.

Idag testade jag armbågen på tennisbanan, mot pojken. Ska nog funka tillräckligt väl för att kunna åka iväg på tävling imorgon. Hoppas jag.

Det värsta var nog den otacksamma klipparen. Med hjälp av granne och hans hylsnyckelsats så fick vi dit nya kniven. Då vägrade eländet starta. Alls. Så nya kniven, allt meckandet och armbågsontet hade varit helt i onödan.

Var't nåt, eller?

Nä, inte har det hänt alltför mycket på sistone. Eller, det har väl hänt en hel del, bara inte på tennisfronten. En längre jobbresa gav mig tennisfritt ett par veckor. Ett litet fönster av träning fanns ändå där, mitt i, under en ledig helg. Tack David Näsholm och Kramfors TK, för välbehövlig sparring.

Jag hann även kolla in lite seriespel.

Annars låg jag mest på sofflocket och läste under den lediga tiden. Något som egentligen inte finns i en småbarnsförälders värld. Välkommet och välbehövligt avbrott i de vanliga invanda hjulspåren. Kan man säga/skriva så?

Väl tillbaka var det dags att träna ikapp igen. Ett par riktiga dräparpass verkar fått upp mig på hästen igen. Först en kombo med Mattias, Toumas, Adam & Viktor O. Det var så att benen skakade efteråt. Heja! Sedan ett ännu värre pass med Mattias och Fidde, där jag nästan spydde efter knappa två timmar. Nu kan ju 50-årsfesten jag bevistade kvällen innan kanske påverkat mitt allmäntillstånd, men... Inga ursäkter!

I veckan bär det av till Eksjö och Höglandsspelen. Ingen form har jag. Ingen träff har jag. Ingen barnvakt har jag!!? Hur fanken ska detta gå? Det blir att ladda upp med Surfplattor och målarböcker, eller nåt.

Bortskänkes

En handfull racketar ska bort. Vem som helst kan få någon av dem, eller varför inte hela bunten. Hämtas i Växjö eller skickas mot portokostnad (vanligtvis runt hundringen, lite mer för fler...).

Dunlop Revelation DP Super 95 - Grepp 4, fint skick.
Head Graphite Master 660 - Grepp 2, bruksskick
Dunlop Max 400i - Grepp 4, sliten i lacken, men annars i fint skick. (paxad!)

Kneissl White Star Aero 20 - Grepp 4, liten spricka i ramen, inverkar inte på spelegenskaperna (som i o f s är obefintliga från början... Men snygg är den!)
Prince CTS Graduate 110 - Grepp 4, finfin racket i nästan nyskick.

Visa intresse kan ni göra i fältet för kommentarer nedan, så hör jag av mig. Om ingen hör av sig inom 14 dagar hittar ni dem på Röda korset eller på Erikshjälpen, typ.

Inventering

Med syftet att bereda mer plats i förrådet, rumsterade jag igår om bland mina gamla racketar, efter nattningen av alla barnen. Det blev en helkväll. Jag synade, organiserade och blev som vanligt lätt nostalgisk när gamla spadar fick se lite kvällsljus efter år av mörker i väskor och garderober. Det var många kära återseenden.

Det bar mig emot, men så räknade jag dem. Det fanns 83 st, mina spelaktuella Zebror inräknade. Aj, aj, aj! Inte bra. Jag måste på nåt sätt halvera högen. Vet inte hur bara. Det är ju så gott som bara racketar jag gillar och känner inför.

Nåja, det finns två kategorier som kanske kan ge lite utrymme för andra grejor. Den första är dödköttet, racketar som smitit in utan att jag vet varför. Dessa skänker jag bort, eller skickar till någon välgörenhetsinrättning. Den andra kategorin är racketar som jag gillar men borde SPELAS! Dessa får jag försöka sälja till tennisspelare som vet att uppskatta dem, och spela dem.

Det blir ingen bild från inventeringen. Förrådet svämmade över och det var en stundens ingivelse, så jag hade inte tagit med mig jobbets fisheye-objektiv, vilket hade behövts...

Annat än tennis

Det onaturligt vackra vårvädret är inte enbart av godo. Det ställer till det väldeliga för alla allergiker, stora som små. Så den planerade grustimmen i söndags byttes mot en sjukhusvistelse med följande övernattning. Lilltjejen fick i helgen en astmaattack som följd av pollenallergin. Inte helt ovan vid situationen visste jag att läkare och sköterskor snabbt skulle få ordning på situationen.

Vi fick ett rum med utsikt över parken. Så jag kunde, med fönstret på glänt, faktiskt höra hur det spelades tennis nere på Strandbjörket. Årets finaste dag, hittills, tillbringade jag inomhus. I trevligt sällskap. En mycket piggare lilltjej och jag spelade Memory och jobbade i målarbok. På måndag förmiddag kunde vi åka hem igen.

En annan typ av träning

"Banorna ute i Öjaby behöver lite kärlek" stod det i sms:et från klubbkompisen Andreas. Så istället för att krypa in i Strandbjörkshallen för en timme tennis denna onsdagkväll, åkte jag ut till anläggningen ute i Öjaby istället. Där gjorde han och jag den sista putsen inför öppningen i helgen. Linjerna skulle sättas rejält och bevattningssystemet skulle få en översyn. Jag drog välten lite fram och tillbaka och tränade vadmusklerna lite grann. Annars var det väl mest ett trevligt häng vi hade.

Banorna i Öjaby är plana som en salsgolv. Inte långt från den japanska trädgård som moderbanan hemma i Boxholm är. Öjabybanorna är dessutom stenhårda. Verkligen tokfasta. Detta efter bara tiotalet gånger med välten. De brukar hålla sig så här över hela säsongen, dessutom. Jag tror att det delvis beror på att de inte spelas så sanslöst hårt men huvudsakligen för att klubben har ett väl fungerande skötselschema med tydliga instruktioner om att verkligen dränka banan varje kväll. Verkligen dränka. Jag tror att klubben nyper någon millimeter av Helgasjöns vattenstånd varje kväll.

Sedan handlar det ju om en stajl också. Är man van vid en knallhård bana med endast ett tunt lager glidgrus, så ska det vara så. Traditionens makt. Det går att jämföra med de, oftast i landsorten, klubbar som byter ut sina blanka gympasalsgolv mot nya modernare, lika toksnabba golv. Fast ett mer tennisvänligt golv hade gjort mycket större nytta.

De fyra utebanor i Växjöområdet som jag frekventerat mest de senaste åren har helt olika karaktär. Mest spelar jag på Strandbjörket, som har en klassisk gruskänsla, en hybrid mellan Düsseldorf och Lawnit. Öjabybanorna liknar mest amerikanska hårda banor, a la Canada Tenn. Hovmantorp har oerhört grov struktur, som att spela på P20 sandpapper, där bollen stannar och så gott som dör vid studs. Till sist Södras asfalt-/grusbana med glidgrus, som är förvånansvärt spelvänligt och kul att spela på. Även om den riktiga gruskänslan inte riktigt infinner sig. Den har dock andra fördelar, som väger upp, alltid spelklar exempelvis.

Vilken föredrar jag då? Ingen och alla. Sällskapet, vädret och tillgängligheten avgör.

En lyckad premiär

Det första passet på grussäsongen brukar vara fyllt av ångest. Det är ju som att börja om med en ny sport. Det brukar ta minst en månad innan jag fattar hur det ska gå till. Lika länge tar det innan kroppen vänjer sig vid den tuffare ansträngningen, dessutom. Därför var det med en viss bävan jag klev in på Södras banor i eftermiddag tillsammans med Mattias.

Men, vafalls!? Den här gången var av en annorlunda typ. Både jag och träningskompisen verkade ha fattat det här med grustennis nästan omedelbums. En liten justering och vi båda klarerade nätet med råge, gled på underlaget och sköt allt annat än knallpulver. Det som brukar ta veckovis av nötning verkade sitta där.

Nu finns det ju risk för bakslag, såklart. Men att gå in i grussäsongen med en sådan bra känsla är på gränsen till euforiskt.

Efter halvannan timme var vi nöjda. Och, jag hade gott om krafter kvar. Gött! Annars brukar den vanliga reaktionen på första grustimmen vara att jag vacklar därifrån.

Det här kan bli början på något riktigt vackert. Kanske, kanske har gruset börjat gilla mig tillbaka. Bara kanske...

Som förgjort..

Vi trampar vidare i samma gnällspår, ett varv till.

Kanske är det inte meningen att jag ska tävla, vad vet jag. Det verkar ju inte locka ur mig det bästa av tennisspel. Att jag kan hålla spelet uppe mot spelare på träning som vinner SM i min ålder betyder inte att jag kan fäkta bort mina kompisar tävlingsmotionärerna när det sedan gäller. Det blir ingen glimrande tennis när jag bilar tiotalet mil bort för att tuppa mig mot mina gelikar. Kanske ska jag stanna på kammaren med mina härliga tenniskompisar och gotta mig åt det istället. Hmm, tål att tänkas på...

Jag var nämligen på'att igen, i TK77 Open, i helgen. Jag följde upp mina nesliga matchtiebreakförluster, inbegripet x antal matchbollar bortslagna, i Mjölby och tresetsförlusten i Norrahammar med ett förlorat matchtiebreak i semin här också. Efter två bortslagna matchbollar denna gång.

Jag var riktigt besviken i lördags. Inte för att förlusten mot duktige och trevlige träningskompisen Joacim var särskilt neslig eller förvånande. Jag blev besviken för att jag inte gör saker rätt, inte gör mig själv rättvisa. Jäkla skitspel, av mig, helt enkelt. Jag vet vad problemet är, men lyckas inte göra något åt det. Frustrerande.

Det är förhoppningsvis inte genetisk, något ärftligt. Men, jag vete fasen. I morse såg jag grabben tappa en ledning med 7-5 i ett matchtiebreak till 8-10. Jag såg hur ljuset slocknade i ögonen, hur ont det gjorde. "Jag kunde ha vunnit" Ja, vi kunde ha vunnit. Men, det gjorde vi inte.

Det här duger inte

En rejäl tävlingshelg, blev det. Tabergsdalens Tennisklubb hade föredömligt skramlat ihop hela sjutton veteraner till H45:an. Mycket imponerande, med dagens mått mätt. Riktigt skoj att få chansen att tråckla sig fram några omgångar.

Då jag var solokvist med kidsen under helgen fick jag förlita mig på de gamla päronen, så det blev ett jäkla bilande runt Småland. En logistikcirkus som inte hjälptes av att telningarna blev sjuka lite här och där. Jag behövde i alla fall inte lämna w.o, vilket kändes gött. Tävlingsledningen ska ha ett extra tack för att de hjälpte mig flytta min första match p g a min prekära situation.

Jag hade två trevliga matcher, en på fredagen och en på lördagen. Båda av samma karaktär. Inga lätta matcher minsann. Då mitt spel haltade en aning kom jag undan med blotta förskräckelsen i båda fallen. Jag var aningens slagrädd nämligen. Det var matcher som jag "borde" vinna, som det brukar heta. Och då blir det inte helt enkelt, alls. Min teknik krampade, tyvärr.

I semifinalen fanns min (dubbel-) kompis Björn på andra sidan. Jag har aldrig vunnit över honom på de femtioelva försök som gjorts. Nu fick jag en riktigt bra start, trots att vi började med att brejka varandra 2 ggr. Jag hade nånstans en slags spelplan. Eller, jag skulle inte missa så jäkla mycket, var väl tanken. Funkade fint, till en början. Jag spelade minst vingligt av oss båda i början och fick därför med mig första set.

Sedan kom plötsligt en oangenäm kombo av hjärnsläpp och dubbelfelsfrossa. Plötsligt hade jag glömt hur jag skulle spela. Allt föll som ett korthus. Trots att vi fortsatte spela en hel del riktigt långa och jämna game så fick jag bara med mig ett ynkaste litet game till i matchen. Björn spelade bra. Punkt.

Efteråt var jag knappt trött. Bara tom.

Nya tag redan nästa helg.

Träffen

Nu, igår, fanns den där, igen. Träffen. Den med stort T. Som jag letat efter den,  i veckovis. Ända sedan den där ondsinta slängen av influensa och de efterföljande extrasjukorna. Ingen garanti på att detta ska hålla i sig. Jag gör mig inga illusioner. Men, att den var där, en stund, känns lovande. Kanske kan jag leta mig fram till den form som faktiskt fanns där innan virussträngarna greppade tag i mig.

Uppmuntrande var också att jag i helgen som gick kunde hänga på en riktig klasspelare som Anders, i tio minuter. Jag kunde spela jämnt med någon som är tipptopp i min åldersklass, om än för en liten, liten stund. Tur eller skicklighet, skit samma.

Det är en jäkla skillnad på att träna 1-2 timmar i veckan och att lyckas klämma ur mig 7-8 timmar, som under den gångna veckan. Med den större dosen följer en hel massa bonus. Framförallt börjar jag röra på mig på ett annat sätt. Reptilhjärnan aktiveras och trimmas också. Jag börjar göra saker på tennisbanan utan att tänka på det. Jag börjar göra rätt.

Synd bara att det är väldigt sällan det passar att knöka in en sådan mängd tennis i ett veckoschema. Stjärnorna ska stå rätt, solen ska vara i ryggen, sånglinjer ska trampas och de telluriska strömmarna ska rinna åt rätt håll. Typ.

Vårslag, nedslag & bakslag

Minne som en guldfisk. Därför åkte jag iväg och spelade tävling igen. Denna gång i Mjölby. I närheten av den plats där allt började, tennismässigt och, ja, på övriga sätt och vis. Jag var anmäld i H45 och HD men dubbelklassen ströks så jag högg på erbjudandet att spela HS istället, när nu pengen redan var betald. Att lägga några hundra på att få pymmel av en 20-åring är väl så där lagom medelålders självplågaraktigt.

Jag fick en relativt enkel resa på fredagskvällen i H45:ans första omgång, kvarten. Sedan hade jag, i min tro, två matcher på lördagen, med ett par timmar mellan, lagom till att klämma in en lunch. Men så ser jag till min fasa på matchdagarnas morgon att matcherna ligger rygg mot rygg.

Väl på plats spelar jag först semin i H45, mot min nye nemesis, om än supertrevlige, Krister Hedström från Eksjö. Han har blivit den nye Johan Finnhult. Jag blir alltid lottad mot honom och förlorar täta matcher. Vår vana trogen, så håller Krister och jag på i drygt två timmar med en match som avgörs i matchtiebreak. Ständigt denne Krister! Den här gången hade jag 7-6 5-2, men han slank ur greppet och vände på steken. Fem matchbollar brände jag!!?

Fullkomligt urlakad fick jag sedan tio minuters paus innan det var dags för nästa klass, HS. Nu mot en trevlig kille från Örebro. Det gick bra i ett set. Sedan började jag krampa. Först i vader. Sedan i vader plus lår. Till sist i vader, lår plus rygg. Jag föll flera gånger som en fura, när det högg. Efter två timmar till hade jag förlorat även denna match, 12-10 i matchtiebreak. Nu brände jag "bara" fyra matchbollar. En klen tröst.

I duschen efteråt fick jag även kramp i armen!!? Har aldrig hänt förut. Kanske läge att börja jobba lite med fysiken, eller vad tror ni?

Efter detta heldagsjobb på banan så kunde jag såklart knappt gå i ett par dagar. Jag var helt nedslagen i dojorna. Det släppte inte förrän jag gick ut på banan igen, faktiskt. En träning på tisdagskvällen och kroppen verkade hosta igång igen.

En märklig konsekvens av allt detta är att jag nu gått två steg tillbaka. Jag har tappat träffen. Allrahelst i serven. Så nu är jag tillbaka där jag trevade mig fram efter sjukdomerierna för några veckor sedan.

Vad har jag lärt mig av denna episod. Jo, att jag ÄR en farbror och att jag ska spela EN klass, kanske kompletterad med en dubbel. Bortkastad tid och peng att spela mer än vad jag är designad för.

Frisk, frisk, frisk

Med undantag av en rethosta som inte vill släppa, har kroppen gjort sig av med alla sjukdomerier. Vilken lisa för själen! Men, oj så mycket ork kroppen tappar på bara tre veckor av virus och bakteriers härjande. En timmes dubbel igår gav mig träningsvärk. Det är klent. Det är mig inte likt. Det kommer ta tid att jobba upp en form igen. Tråååååkigt. Jag vill svinga vilt och nå alla bollar i alla hörn redan nu, ju.

Sedan, så bet jag i en bensinmackskorv så att det krasade i en tand häromdagen. Så det man vinner i gungandet förlorar man i korvkarusellen.

Nog med sjukdomsprat.

Ett test som slog alla andra test

Från vänster: En, då, ny Speedmodell, Sharapova's, Djokovic'c & Berdych's racketar.

För ett år sedan. I en tennishall i Österrike. Ett speltest, på kul. Den godhjärtade personalen på Head-fabriken lät mig & Henrik testa nya modeller och proffsens riktiga racketar. Alltså, inte de modeller som de gör reklam för.
Kort recap; Sharapova's racket var inget kul. Djokovic's var riktigt härlig, skulle kunna byta till den på riktigt. Berdych's var helt okej, dock lite klubbig och, faktiskt, vinglig på samma gång, mer krävande.

Efteråt var det lokala RC-klubbens tur att köra modellplan. Ett lika udda intresse, det.

Vuxna män med leksaker...

Sjuk, sjuk, sjuk

Det blev tvärstopp på bloggandet. Jag drabbades av influensan, troligen "svinet". Knockad i tio dagar. Sedan var jag knäsvag i ett par dagar. Sen fick jag en förkylning. Som övergick i bihåleinflammation. Och, när trycket inne i ansiktet lättat en aning, fick jag en ny förkylning!? Där är jag nu. Tre veckors elände. Är det synd om mig? Ja!

Under de där fåtaliga knäsvaga dagarna mellan influensan och den första förkylningen så försökte jag spela tennis. Vilken skräckupplevelse. Jag trodde på allvar att mitt racket vägde fem kilo, eller nåt. Bollarna kändes som blyklumpar. Nä, det var en dålig idé att ens försöka.

Igår försökte jag igen, trots förkylning. Nu svarade kroppen bättre. Det var skoj igen. Tråkigt nog fick jag mer och mer hostattacker under timmen, så det slutade med magkramp i duschen efteråt.

Det känns verkligen som att jag måste börja om igen. All träning är liksom raserad. Tydligast märks detta på att jag hade träningsvärk efter passet. Shit, jag som inte ens fick ont i kroppen av stentuffa dubbeltimmar innan däckningen i influensan.

Host, host...

Tiden

Tiden går så jäkla fort numer. Som liten, eller yngre innebar tiden en väntan. På att något spännande skulle hända. Som medelålders är tiden en bristvara. Tankarna kring tid handlar inte längre om förväntningar utan om hur den ska räcka till.

Att kunna spela 2-3 timmars tennis under en vecka är precis överkomligt. Allt annat utöver denna dos är en kamp. För att kunna spela dessa fåtal timmar får jag ständigt jobba med tillvaron som ett 21-spel. Rutor som flyttas runt. Att jag har ett jobb som ger mig en smula flexibilitet är räddningen. Genom att offra en lunch eller två, genom att kasta i mig maten på 5-10 minuter, kan jag träna den där extra timmen som ger så mycket.

Tiden på banan blir också viktig. Varje sekund räknas. Att träningskompisen vill småsnacka eller lunka omkring stressar mig. Jag vill inte gå ifrån timmen med en känsla av otillfredställelse. Timmen måste leverera. Jag gillar inte ens att sätta mig ner under sidbyten. Att kolla telefonen finns inte på kartan.

Jag drömmer om att kunna spela 5-6 timmar i veckan. Kanske med ett tvåtimmarspass nånstans. De biter nämligen bäst. Efter dessa kan jag känna att jag fysiskt såväl som tekniskt gjort en skillnad. Men ett sådant upplägg kan jag titta mig i månen efter. Men, jag kan drömma.

Morr...

Jag hjälpte en kompis med en omsträngning. Det var en utomsocknes strängning som låg i racketen, en nödsträngning under en resa, troligen. En kvalitetsena men i formen av en hängmatta. När jag klippte bort strängningen fans det en skada gömd bakom en knut. Senan skar genom racketkroppen på ett skadligt sätt. Inte bra. Är oturen framme, kan den nya strängningen gå av i förtid. Vid ännu mer otur kan hela racketen gå sönder, bli ospelbar.

Varför bloggar jag om detta? Jo, för att jag är småilsk. Hur kan man göra ett sånt slarvigt jobb? Hur kan man lämna ifrån sig racketen utan att tala om att det finns en skada på det? Klantigt. Dålig stil.

Med nya grommetar eller lite teflonrör går det säkert att fixa. Men ändå, som jag skrivit förut, att stränga racketar är verkligen ingen raketfysik. Fler borde göra det själva. Det är också en försäkring mot att få ruttna strängningar, eller skador på sina grejor.

Babolat Pure Control 95 - review

Armen säger; "Aj!"

Fransmännen/-kvinnorna har helt enkelt överträffat sig själva denna gång. Jag hade hört om Pure Storm Ltd's minimala sweetspot, men med denna upplaga av Pure Storm/Control har de fått in en fullträff. Denna nya racket i deras Old School-fåra har helt enkelt ingen sweetspot alls!? Katching! Jackpot! Där fick de till det. Fransk ingenjörskonst firar nya triumfer.

Jag kan tänka mig att målgruppen för denna spade är, eh,  Björn Borg. Ingen annan.

Fast kanske… Jag har en kompis som är svag för sådana här plankspadar. Den spelar som om en Wilson PSC 4.2 hade fått barn tillsammans med en Yamaha Secret 04, typ. Den här racketen måste helt enkelt upplevas. Eller inte. En kvart pallade jag.

Det är allt bra konstigt. En sådan här "Player's Racquet" måste vara mjuk och flexig för att fungera. Varför i herrans namn gör Babs modellen knallstyv istället?

Den här modellen fanns ute på de stora tennisvaruhusen på nätet. Ett tag. Nu är den borta!? Undrar varför? Kan det ha att göra med de rapporter kring bristande kvalitetskontroll från fransmännens sida, som det ryktats kring, på samma internet. En otillförlitlig källa, ska erkännas. Om någon mot all förmodan vill testa på att spela med en fyra tums plankbit, leta på tennissajter i Grekland och Polen, där är de fortfaranade listade.

Men, men. Det var verkligen jättekul med provspel. Jag tackar för förtroendet Henrik, som lät mig provspela den före de flesta andra.

Var det här nåt läsvärt? Vill ni ha fler tester?

Vardagslunk

En tisdagskväll, sista gluggarna i bokningen, vid 21-tiden. Nästan tomt i hallen. Försök till att kväva gäspningarna redan innan intåget på banan. Kan det vara något?

Jo, då. För fasiken. I sällskap med Mattias och Anti blir timmen av högsta kvalitet. Efter en kvarts inbollning blir det spel om vem som ska stå som kung. Inte en sekund till spillo under timmen, alltid en boll igång, högsta möjliga tempo. Positioner skiftar. Den som inte spelar om poängen plockar bollar. Bara peppande tillrop hörs. Fortare, snabbare, bättre.

Efter timmens slut upptäcker jag att jag inte ens hunnit fylla på vätska. Ytterligare en högkvalitativ timme att lägga till handlingarna. Vem har sagt att farbröder går och såsar sig genom en timme? Här var inga pauser, inga småsnack eller FB-uppdateringar i sikte. En tisdagskväll.

Jag gillar Zebror - igen

Head Radical Tour MP, The Zebra

För de med elefantminne, nu en favorit i repris. Om förra blogginlägget handlade om en racket som är topp 3, så måste jag ju visa vinnaren för tillfället. Jag gillar Zebran starkt. Alltså, de är inte skönare eller bättre än exempelvis Prestige Mid, som jag spelade innan. Men de gynnar mitt spel på ett helt annat sätt. Så är det.

Varför ett helt lass, då? Jo, för att de fortfarande går att få fatt på snuskigt billigt. Och, för att jag ska kunna göra mina tester av strängar och kunna jämföra mellan olika varianter.

Innan någon börjar oja sig över att jag kastat bort en massa pengar på gamla gistna racketar, så kan det meddelas att hela väskan full inte kostade mer än de sedvanliga tre spadarna som brukar handlas när ett normalt racketbyte sker, så där var tredje säsong.

Ruskigt bra! Ruskigt!

 

Dags för provspel. Jag fick låna ett Head i.Prestige MP av den gode material-fantomen Henrik. Den har fått ligga till sig i gömman i förrådet ett tag. Men nu hade jag tiden att fixa ordning på den. Nya palletar, nytt grepp, läder, och min vanliga strängning, Tour Bite 22 kg. Den hamnade nästan exakt på mina önskade spec's direkt, bara nåt gram under.

Vilken racket! Oj, oj, oj! Den hamnade efter bara minutrar av spel direkt på pallplats bland racketar genom tiderna. Faktum är att den kändes så bra att jag var tvungen att lägga tillbaka den i väskan efter halva träningen. Annars kan jag bli förvirrad och bli tvungen att byta till den modellen. Det skulle ställa till det då jag nu bestämt mig för att spela Zebrorna.

i.Prestige MP har en helt magisk träff. Det är direktkontakt med bollen. Men inte den där råa träffen, som exempelvis PT630, utan en både dämpad och distinkt träff, på samma gång. Omöjligt egentligen, men tydligen inte. Träffen är kanske inte lika "fluffig" som på Zebrorna, men inte långt ifrån. Racketen är solid och känns helgjuten, den flexar likvärdigt längs hela kroppen. Det är kanske det som gör kontakten till armen så direkt. Sweetspot är generös för en racket som egentligen är en 95:a. Den briljerar i baslinjespelet, men känns helt rätt på volleys och serve också. Jag kan inte komma på nåt som den inte gör bra.

Det är en snart femton år gammal modell och har ett visst samlarvärde. Detta då många fortfarande föredrar den här modellen framför nyare versioner av Prestige MP. Men med tålamod får det att få fatt i den för den där femhundringen som jag brukar tjata om. Den tillverkas fortfarande av Head i Österrike, i små serier för de proffs som vill spela den. Men då kallas den PT57E och betingar smått vansinniga priser.

Gamla racketar, det är grejor, det!

En summering, till

Jag roade mig med att räkna samman antalet timmar på banan under 2013. Det blev hela 167 timmar tennis under året. Både träning och matcher inräknat. Det är en hygglig mängd för en medelmåtta. Det har dessutom varit betydligt bättre kvalitet på träningarna. Jag känner definitivt att jag blivit starkare. Inte bättre, kanske. Men, starkare.

Får nu se om det går att toppa detta under 2014. Som småbarnsförälder får jag ofta stjäla tid till spel. Det ska alltså också kännas som en bra balans. Kanske försummar jag annat om det blir mer tennis än detta, vad vet jag.

Vad jag vet är att jag blivit en mycket gladare person av all den här tennisen. Den ger mig massor av energi, på så många plan.

Jag har också ambitioner kvar. Inte resultatmässigt, då. Men definitivt spelmässigt. Jag har precis fått "häng" på en helt ny nivå och vill hinna stabilisera mig där innan jag blir alltför gisten. Det är dags för ett paradigmskifte, se upp!