Tiden går så jäkla fort numer. Som liten, eller yngre innebar tiden en väntan. På att något spännande skulle hända. Som medelålders är tiden en bristvara. Tankarna kring tid handlar inte längre om förväntningar utan om hur den ska räcka till.
Att kunna spela 2-3 timmars tennis under en vecka är precis överkomligt. Allt annat utöver denna dos är en kamp. För att kunna spela dessa fåtal timmar får jag ständigt jobba med tillvaron som ett 21-spel. Rutor som flyttas runt. Att jag har ett jobb som ger mig en smula flexibilitet är räddningen. Genom att offra en lunch eller två, genom att kasta i mig maten på 5-10 minuter, kan jag träna den där extra timmen som ger så mycket.
Tiden på banan blir också viktig. Varje sekund räknas. Att träningskompisen vill småsnacka eller lunka omkring stressar mig. Jag vill inte gå ifrån timmen med en känsla av otillfredställelse. Timmen måste leverera. Jag gillar inte ens att sätta mig ner under sidbyten. Att kolla telefonen finns inte på kartan.
Jag drömmer om att kunna spela 5-6 timmar i veckan. Kanske med ett tvåtimmarspass nånstans. De biter nämligen bäst. Efter dessa kan jag känna att jag fysiskt såväl som tekniskt gjort en skillnad. Men ett sådant upplägg kan jag titta mig i månen efter. Men, jag kan drömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar