I helgen spelade grabben tävling i norra Småland. Han vann en match och förlorade sedan i andra omgången. Han spelade bra, vilket såklart var kul.
Matchen han vann var märklig. Det var en mycket jämn match med många mycket långa bollar, många mycket långa game. Nästan två timmar tog de två set som spelades. Killen han mötte var duktig, men orkade till slut inte genomföra matchen. Han gav upp för att han inte orkade. Min grabb var däremot helt oberörd.
I andra omgången förlorade grabben mot en spelare som var klassen bättre. Klara siffror. Ändå, i andra set blev matchen plötsligt tät. För motståndare började tappa orken. Min grabb var nästan oberörd, trots tvåtimmarsmatchen några timmar innan. Nu knöt den duktige killen ihop matchen på ett föredömligt set, men det blev match av det.
Plötsligt började jag kolla in andra spelare utifrån detta perspektiv också. Samt rannsaka minnet. Min grabb tränar tennis tre timmar i veckan. Till detta tre pass handboll, med mycket fys. Till detta regelbundna tävlingsmatcher i både tennis och handboll. Till detta cyklar han till skolan, 3,5 km, i ur och skur. Han blir inte trött. Väldigt många unga tennisspelare jag ser på tävlingar blir däremot trötta!!? De är dåligt tränade. Hur många tennisjuniorer, utöver de allra bästa, tränar någon slags fys? Ingen, tror jag. De gör sina 2-3 timmar i veckan, i makligt tempo.
Min grabb är spenslig och ranglig. Vi brukar skoja om det. Men nu såg jag honom plötsligt på ett helt annat sätt. Han är fysiskt stark. I alla fall i tennissammanhang. Och, alla de som säger att barn ska idrotta brett och mångsidigt, hålla på med flera olika sporter längre upp i åldrarna, har rätt.
Det byggs inga tennisspelare enbart på tennisbanan. Så är det.
