torsdag 29 januari 2015

Vi tar det tillbaka


Hur gammal kan jag vara på bilden? Max 13 år, troligen nåt år yngre, eller två. Sista sommaren vi hade stugan i Bulsjö, utanför Österbymo var 1980. Vi var där under industrisemestern, för det var då farsan hade ledigt från bruket i Boxholm. Vi var kanske inte där alla semesterveckorna, men säkert tre av de fyra. Det var lata dagar, ibland badade vi, ibland gjorde vi en utflykt, aldrig särskilt långt bort. Vi lekte mycket, min bror och jag. Eller läste serietidningar om det regnade. Vi var barn.

Vi hade stugan från 76-80 och vi hyrde den för en billig penning genom bruket. Alla de där åren vann Björn Borg Wimbledon. Det gjorde stort intryck på oss. Det är säkert därför vi tjatat upp farsan från solstolen, till att snickra ett nät av gamla brädor och lite hönsnät. Matcherna såg vi på en liten svartvit fjortontummare, med riktigt usel mottagning genom den lilla antennen. Det var inte långt till Kisa-masten men det krävdes handpåläggning mest hela tiden för att få bild och ljud. Det var oerhört spännande, trots att vi knappt kunde urskilja spelarna, säkerligen inte skilja på dem. Min bror påstår att det är vårt fel att Borg inte vann ett sjätte år, då vi inte var på plats framför den där lilla svartvita teven, utanför Österbymo.

Vad jag minns så studsade knappt bollen på gräsmattan. Det var ojämnt och stenigt, som det är i Småland eller södra Östergötland. Men det hindrade oss inte. Racketarna hade mor & far köpt på macken och bollarna hade vi själva snokat upp i buskagen kring tennisbanorna hemma i Boxholm. Vi har gummistövlar på bilden. Kanske var det vått i gräset, eller mycket orm, jag minns inte.

Jag visste att semestern var slut när farsans "krage" var borta. Alla som jobbade på bruket hade en solkig rand på halsen som inte riktigt gick att tvätta bort. Den ömsades bort under ledigheten och det var dags att pallra sig tillbaka när den äntligen gnidits bort.

Tennissäsongen, eller tiden då vi kunde "leka" tennis var kort. För det här var innan vi fick tillgång till de uslaste timmarna i sporthallen, de där sena lördagarna. Så att tillbringa större delen av sommaren i skogen i Österbymo hindrade mig och brorsan från att spela tennis. Vi knorrade säkert, för andra sommardagar, hemma i Boxholm, tillbringades mest vid banorna. För alltför snart kom hösten, där vi fick ge upp när vi började halka omkull på den frostiga asfaltsplätten och parkförvaltningen plockade ner nätet.

Vi återvände till sommarstugan under helgerna i augusti, för att plocka bär. För det här var på den tiden då "köpe-sylt" var nåt som man fick på moset, på Kåres korvkiosk. Alla bär som inmundigades i olika former under året skulle plockas under sommaren. Under de helgerna fanns ingen tid för lek, då skulle det skördas bär så att det räckte genom vintern.

Jag minns när vi fick lämna ifrån oss stugan, hur vi städade ur den. Det var ledsamt. Men uppstyckning, ägarbyten och nya företagskonstellationer väntade det som förut varit "Bruket" med stort B som nu blev "bruken" med lite mindre b'n. Nu försvann också de träningsställ från företaget som i princip alla i Boxholm hade, i blå, grön eller gul färg, vilket indikerade om man jobbade på verket, sågen eller mejeriet.

Och där försvann nog min barndom också. I just tennisvärlden var jag tvungen att bli vuxen väldigt fort, men det är en annan historia.

onsdag 28 januari 2015

Smålandstourens Masters

Vinnarna herrdubbel, Smålandstourens Master, det trodde ni inte, va?!?
"Hur i hela friden kunde VI vinna?!? Och hur bra ska det inte kunna gå, om vi emellanåt faktiskt TRÄNAR dubbel?" Det var dubbelkompisen Björns kommentar efteråt. Vi har inte direkt rosat marknaden som dubbelpar.

Vi skulle inte ens spelat den klassen, herrdubbeln. Vi var anmälde i HD45:an, men tog en friplats i HD då vår klass ströks. Det blev konstiga matcher. Först en semi mot starka Eksjöparet Hedström/Svahn, vilka hade fullkomligt krossat oss förra sommaren., där vi överpresterade och vann hyggligt enkelt. Sedan en final mot mer än hälften så unga paret Appelqvist/Forsberg, som vi inte skulle ha vunnit. Men vi snodde segern. 

Finalen innehöll rävspel, en hel del tjabb, kroppsslag, racketar som kastades över hela hallen, räddad matchboll och ett sällan skådat fall av gummiarm. Mumma för publiken, säkert. Konstig stämning på banan, tycker jag.

Vad gjorde vi bra då? Jo, vi spelade kanske för första gången som ett lag, Björn och jag. Vi kommunicerade, diskuterade och korrigerade. Det fanns en taktik. Vi höll fast vid den. Vi mötte problem, och vi löste dem. Vi lyckades sätta myror i huvudet på ungdomarna. Vi höll oss lugna.

Och, så hade vi matchande tröjor. I gräll färg. Måste gjort ont i motståndarnas ögon, helt enkelt.

Alltså, egentligen, så borde det andra laget vunnit finalen lätt. Men de klantade sig. De lät oss sänka tempot och hålla på med smånätta grejor. De lät sig provoceras. Det var säkert en lärdom.

I singel hade jag faktiskt lite förhoppningar. Jag har tränat på bra och ville göra bra ifrån mig. Men Patrik från TLTK ville annorlunda och spelade smart och varierat. Jag fick jobba med att sätta fart på bollen hela tiden och slog helt enkelt bort mig.

Det var jäkligt skoj att få hänga med alla goa gubbar (tyvärr, bara gubbar...) i hallen. Deltagarna i H45:an är alla numer bekantingar och det är alltid lika trevligt ute på tävlingarna.

Jag själv & semifinalisterna i H45,




onsdag 7 januari 2015

Motionsgubbe goes Batshitcrazy

Uppe på rött...
Jaha, förra året spelade jag tydligen 215 timmar tennis. Det blir drygt fyra timmar i veckan, i snitt. Är det normalt? Troligen inte.

Mer normalt är 1 styck timme. Det är så det funkar. Det är så vi är skolade. Tennis spelar man en timme i veckan. En motionär har en fast timme. Kanske deltar i någon slags vuxentennis/träningsgrupp. Kanske är man härligt spontan och spelar en timme till nån gång ibland, med en kompis. Lite busigt så där. På sommaren spelas det sporadiskt, kanske inte alls. Bra så. Eller?

Jag känner att tennisen som motionssport hämmar sig själv. Precis som vi rutar in ungdomarnas idrottande, så boxar vi in vuxna motionärers vanor likaså. Det finns inga ytor för spontanspel, Eller några mer spänstiga träningsformer, för den delen. Lekfullhet och socialt gnuggande är bortsopat.

Tennisen har faktiskt haft ett uppsving på vuxensidan, de senaste åren. Lite en effekt av att det faktiskt funnits plats i hallarna när de äldre tävlingsungdomarna troppat av. Allmän tidsbrist gör att tennisen funkat fint, Klar på 90 min, sedan tillbaka till jobbet eller familjelogistiken. Det här håller på att slarvas bort, känner jag. Nu börjar det joggas i grupp, baxas traktordäck uppför pulkabackar eller lattjas Padel, istället.

Motionärerna måste vårdas bättre. Och, de här skogstokiga "4-tim-plussarna" likaså. Det är inte lätt att vara tennisfrälst.

Vad är en motionsgubbe som blivit "fladdermusskit-tokig" intresserad av? Volym, framförallt. Och utmaningar. I alla former. När motionerandet börjar tangera idrottandet (OBS! Inte i avseendet färdighet och kunskap, utan i inställning) så öppnas en helt ny planhalva. Främmande mark. Hur i hela friden hittar man kvalificerad handledning? Hur hittar man likasinnade (inte alltid i avseende spelstyrka, utan återigen inställning)? Hur hittar man den fortsatta inspirationen?

Om jag som ambitiös tennismotionär är villig att lägga tid och pengar på sporten, som motsvarar vad en normal golfare gör, så finns inte många erbjudanden därute. Visst, det finns "over-the-top"-paket. Typ, pröjsa 50' papp för en vecka på femstjärnigt hotell i Portugal och bli drillad av en handfull ex-proffs. Eller betala 3' papp för 2 + 2 tim med gammelstjärna plus kompis en helg. Det ena långt bortom ekonomiskt räckhåll, det andra kanske kul som engångsföreteelse. Annars är jag ganska solo med att sy ihop min egen grej.

Annat hade det varit om jag varit en MAMIL, en cykelidiot. Då hade jag snabbt kunnat glida in i en gemenskap och dragit till Mallorca på studs.