Smålandstourens Masters

Vinnarna herrdubbel, Smålandstourens Master, det trodde ni inte, va?!?

"Hur i hela friden kunde VI vinna?!? Och hur bra ska det inte kunna gå, om vi emellanåt faktiskt TRÄNAR dubbel?" Det var dubbelkompisen Björns kommentar efteråt. Vi har inte direkt rosat marknaden som dubbelpar.

Vi skulle inte ens spelat den klassen, herrdubbeln. Vi var anmälde i HD45:an, men tog en friplats i HD då vår klass ströks. Det blev konstiga matcher. Först en semi mot starka Eksjöparet Hedström/Svahn, vilka hade fullkomligt krossat oss förra sommaren., där vi överpresterade och vann hyggligt enkelt. Sedan en final mot mer än hälften så unga paret Appelqvist/Forsberg, som vi inte skulle ha vunnit. Men vi snodde segern. 

Finalen innehöll rävspel, en hel del tjabb, kroppsslag, racketar som kastades över hela hallen, räddad matchboll och ett sällan skådat fall av gummiarm. Mumma för publiken, säkert. Konstig stämning på banan, tycker jag.

Vad gjorde vi bra då? Jo, vi spelade kanske för första gången som ett lag, Björn och jag. Vi kommunicerade, diskuterade och korrigerade. Det fanns en taktik. Vi höll fast vid den. Vi mötte problem, och vi löste dem. Vi lyckades sätta myror i huvudet på ungdomarna. Vi höll oss lugna.

Och, så hade vi matchande tröjor. I gräll färg. Måste gjort ont i motståndarnas ögon, helt enkelt.

Alltså, egentligen, så borde det andra laget vunnit finalen lätt. Men de klantade sig. De lät oss sänka tempot och hålla på med smånätta grejor. De lät sig provoceras. Det var säkert en lärdom.

I singel hade jag faktiskt lite förhoppningar. Jag har tränat på bra och ville göra bra ifrån mig. Men Patrik från TLTK ville annorlunda och spelade smart och varierat. Jag fick jobba med att sätta fart på bollen hela tiden och slog helt enkelt bort mig.

Det var jäkligt skoj att få hänga med alla goa gubbar (tyvärr, bara gubbar...) i hallen. Deltagarna i H45:an är alla numer bekantingar och det är alltid lika trevligt ute på tävlingarna.

Jag själv & semifinalisterna i H45,