fredag 27 december 2013

Helgerna...

Jag gillar tennis i julhelgerna. Då kryper det fram en massa tennisspelare som kanske bara luftar sina racketar en eller tvåstaka gånger om året. Det är familjedubblar med skiftande åldrar och gamla rostiga tävlingsarmar som vevas igång efter decennier i dvala. Vår familj gjorde sak samma och vi lurade ut min lillebror på banan på julaftons morgon, efter kanske fem års icke-tennisspelande. En dubbelutmaning, där jag och hustrun fajtades med sonen och hans farbror. Det råkade sluta oavgjort, för julfridens skull. Brorsan, som varit en hel klass bättre än mig en gång i tiden, hade fortfarande känslan och stilen kvar. Roligt att se.

Jag fick stränga upp ett av hans gamla Wilson från åttiotalet, för inget nyare i min arsenal duger. Han fick prova en sprillans polyester i 25 kg, vilket är mycket snällare än hans gamla Kevlarhybrid (!) i 30 kg (!). Inte undra på att hans arm inte pallade till slut och tennisen fick ett abrupt slut...

Jag såg en hel del gamla racketar luftas under julhelgen. Det står nog en hel del rariteter i garderoberna i nejden. En äldre farbror hade en hel uppsättning Dunlop Max 200G i vad som såg ut att vara Mint Condition. De hade jag gärna lagt vantarna på...

Annars kan man se spåren av helgspelarna, bokstavligen. Det är alltid en massa svarta spår efter gamla gympadojor, många nya kringlor runt baslinjen. "Non-Marking Soles" är inte en prioritet vid spel enstaka gånger per år. Lite som på Samarkands parkering när de uttråkade bilburna ungdomarna härjat.

Sen gjorde jag ett försök i Skindubbeln också, där spelare paras ihop efter spelstyrka, för att jämna ut oddsen. Jag fick spela med en duktig elvaårig tjej. Hon var ordentligt nervös första kvarten, men efter att nervositeten lagt sig spelade vi fint tillsammans. Vi förlorade med 10-8, efter en upphämtning som hette duga. Kul var det!

Alltså, även om det är smickrande, så tror jag att min spelstyrka gravt överskattas i de här typen av turneringar. I singelmatcher kanske jag kan störa spelstarkare jeppar, ibland. Men i dubbel blottas min torftiga tennis. Jag är verkligen ingen spelare att hänga upp ett team på. Jag är ojämn och flaxig. Däremot kan jag vara en mycket bra kompletteringsspelare till en jämnare och duktigare spelare, med min vänsterserve, hyggliga volley och mitt än hyggligare overheadspel.

Nu får gärna vardagen komma tillbaka, med träningskompisar och lunken, känner jag.

torsdag 19 december 2013

Återblick, en kort en.

Jo då, så att...

Efter nedan/ovan nämnd jävelhelg, följde jävelvecka. Efter det hade vi faktiskt seriematch med Öjabylaget. Den här gången stod Smålandsstenar för motståndet. En småtrevlig eftermiddag, där jag vann singel och dubbel med 6-0 6-2. Jag kanske kan spela tennis lite ändå. Mest anmärkningsvärt var att vi fick dela hallen med elitseriekvalet mellan Växjö och Båstad/Göta. Lätt komiskt när några av landets bästa tävlingsspelare fanns på banorna bredvid några av landets sämsta. Eller mindre bra, då.

Alla får vara med! Det är min viktigaste lärdom av episoden. Varför ska vi tävlande motionärer huka oss eller skämmas? Vi har minst lika kul som de stora grabbarna. Om inte roligare.

Då vi höll till på C-banorna ville vi inte störa den lite mer angelägna uppgörelsen genom att knalla över B-banorna för mycket, ja ni som är bekanta med planlösningen på Strandbjörket fattar. Så vi skapade oss helt enkelt en picknick på C2:an tillsammans med våra gäster. Trevligt värre. Tyvärr hade jag inte möjlighet att följa eller heja fram VTS-grabbarna. Nya tag!

Igår tränade jag med Ola. Han spelade bra, jag spelade mindre bra, i poängspelet sista halvtimmen. Lätt frustrerad kunde jag efteråt slinka över till grannbanan och fortsätta med Mattias en timme till. Det behövdes verkligen för kropp, knopp och själ. Trots att jag fortsatte få pymmel på timme två. Konstig det där, att en timme numer känns för lite?

Å så en kort hyllning. Jag har tränat med Mattias regelbundet i nästan ett år nu. Tillsammans med honom har jag lyckats ta tennisen till en ny nivå, både spelmässigt och socialt. Attans kul har det varit och blivit. Tack Mattias!

Till sist. Jag var på en föreläsning om hjärnforskning kopplat till ledarskap (!?) härom veckan. Där handlade en del om "Self-Directed Neuroplasticity", forskning kring hur vi genom tankar kan hjälpa hjärnan koppla nya vägar. Exempelvis om en del av den skulle fungera sämre efter en skada. Tydligen kan vi styra synapserna till nya snabbare vägar genom att träna den, Framförallt genom ett positivt tänkande. Alltså, om jag kopplar detta till tennisen, om jag bara TROR att jag ska kunna returnera Magnus Larssons serve tillräckligt mycket, så kommer det till slut börja hända. Intressant!

onsdag 11 december 2013

Jävelhelg

Eftermälet till en tävling för en tävlande motionär brukar vara historiken som poppar upp vid en sökning på ett namn, på Tennisförbundets hemsida. Där, på samma plats som tennispoängen redovisas, finns gamla matcher. Svart på vitt, torrt och koncist, endast ett resultat. Historien eller berättelsen bakom resultatet finns aldrig kvar.

I vårt snart historielösa samhälle finns inte heller berättelserna bakom knappt någonting kvar. Allt är bara små, små ytor av meddelanden. En uppdatering på ett socialt forum, tre meningar på Twitter. Vi berättar inte någonting för varandra längre. Borta är anekdoter och skrönor. En blogg som denna är småskyldig, även den. Halvt av ondo. Lite breder den ut sig, men den kan inte ersätta ett tugg kring ett fikabord, eller ett tillbakalutat samtal i en soffa.

I helgen spelade jag tennis i Tranås. OEM Indoors hette tävlingen. Jag brukar spela den mest som en social tillställning, då jag kommer från, är bördig från, andra sidan landskapsgränsen. Nästgårds. Det här är historien bakom en litet försök till tävlande.

Uppladdningen var bra. Mycket bra. Jag hade fått till 6 timmar på bana under veckan som föregick tävlingen. Det behövs för att få sprutt på en gubbe. Som en del i planen hade jag lagt in en vilodag på fredagen, innan matcherna på lördagen. Det behövs för att en gubbe som jag inte pallar hur mycket sprutt som helst. Det är inte elitidrottare vi talar om i dessa sammanhang.

Vilodagen var dessutom en föräldraledig dag. Planen var att bila uppåt landet så fort min mellantjej, sjuåringen, slutade skolan vid lunch. Innan dess skulle bilen in en sväng på verkstaden. Det här var inte Stormen Sven medveten om, inte heller visade han någon hänsyn.

När jag vaknade låg det trettio centimeter snö på vår nästan hundra kvadratmeter stora garageuppfart. För att få ut bilen måste jag skotta ut den. Så vilodagen började med en timmes skottning, vilket åtföljdes av ytterligare en timmes skottning, när bilen lämnats på verkstaden. Snön var blöt och tung, ryggen tog stryk. Halvt knäckt över detta företag hämtades bil och mellantjej. Då ringer telefonen.

Jourdag på dagis. Jag måste rycka in. Resandet norrut försenas. Istället tilldelas jag en städvagn och uppgiften att dammsuga och moppa ett helt dagis, städa toaletter och annat. Bråttom, bråttom, snöandet ska tillta. Jag städar i ett rasande tempo. Efter knappt två timmar kan jag, helt slut som artist, svettig och skakig, lämna ett skinande dagis bakom mig.

Jo, då. Snöandet tilltar. Men det rullar på. Ett tag. I höjd med Aneby, mellan Blå Grindar och Sunhultsbrunn, i det kurviga backarna, har en långtradare ställt sig på tvären i snögloppet. På vardera sidan av proppen bildas nu kilometerlånga köer. Vi står i halvannan timme och väntar, ingenting händer. Barnen i baksätet blir hungriga och snart är situationen ohållbar. När de grinar, med tomma magar, får jag vända och åka in till Aneby och skaffa käk. En kvällsöppen, för det har hunnit bli kväll nu, får duga. Jag minns hur jag vid beställningen sade, "Du behöver inte steka på korven för hårt, för lilltjejen tycker inte om när den är för varm". Ett ödesdigert misstag...

Väl tillbaka ute på vägen slinker vi till slut igenom den nästan milen långa proppen. Äntligen kunde vi landa hemma hos de gamla föräldrarna/farfar & farmor. Långt efter läggdags. Då första matchen, en dubbel, var schemalagd till 08.30, var jag angelägen om att få några timmars sömn. Detta var åtminstone min fromma förhoppning.

Om det var korven som var skyldig, eller om det var ett elakt virus, vet jag inte. Men nu började en kräkfestival. Snart hade lilltjejen spytt ner sig, mig, sängkläder och min Ipad. Det här skedde sedan i tre omgångar under natten, med efterföljande torkning, duschning och omklädning. Eller, ja, kläderna tog ju slut efter ett par vändor. Någon sömn var det inte tal om.

Den senare delen av natten och morgonen var lugn och det beslutades att jag skulle göra ett försök att spela ändå. Med förbehållet att jag skulle spurta hemåt om någon mådde dåligt. Så, lagom groggy för jag in till Tranås i mörkret. Trots den allt annat än idealiska uppladdningen.

Allt annat än idealiskt var ju sedan resultatet. Jag & dubbelpartnern Björn spelade hygglig dubbel utifrån förutsättningarna. Våra motståndare var ett vasst par, Ahlstedt/Kinberg från Eksjö, så en förlust med 7-6 7-5 var varken smärtande eller förvånande. Men jag hade gärna gjort bättre ifrån mig. Jag var, igen, den svaga länken på banan.

Snabbt in i bilen, tillbaka till Boxholm och föräldrarna/barnen. Nu skulle det tvättas. Och tröstas. Å, så tillbaka in till Tranås, i ilfart, igen. För nu skulle det bli singelspel, mot dubbelkompisen Björn.

Jag hade en plan. Den var inte dum. Jag höll mig till den så länge jag var "vaken". Men så saggade jag ihop, bara för några ögonblick. Vips, så hade Björn snytit ett par break och det första setet. Samma sak i andra set. Ett ögonblick av bristande koncentration och ett litet break slank iväg. Tre dubbelfel i samma servegame, en bjudning. 6-2 6-4, blev resultatet. Det var det hela. All uppladdning, allt meckande kring resan, resulterade i detta.

För det är just ovan resultat som kommer finnas i Tennissök på förbundets hemsida, 7-6 7-5 & 6-2 6-4. Svart på vitt, torrt och koncist. Två hedersamma förluster i en första omgång. Ingen kommer någonsin veta något om historien bakom siffrorna. Utom ni, då. Som hittade hit.

Där fick ni en anekdot, en skröna, väl bekomme.

Annars då? Jo, en kort reflektion. Jag vill verkligen inte göra någon ledsen eller trampa någon på tårna, jag gillar verkligen gubbsen i Tranås, men golvet som tävlingen spelas på är direkt tennisovänligt. Det är tennis i blixthalka. I dubbeln hade vi en boll som gick mer än fyra gånger över nät, tror jag. Medeltalet vad gäller bollväxling hamnade nog kring tre slag. Serve, retur och kanske en volley. Eller inte. Jag är för variation vad gäller underlag, det berikar. Men det här blir inget skoj, det är bara för mycket, för snabbt. En högst personlig åsikt, alltså.

Annars, arrangemanget i Tranås är helt okej. Det var ju aningen påvrare än Willys Open i Eksjö. Inget konstigt med det, Eksjö var toppklass, inte många som smäller dem på fingarna. Nu dröjer det nog innan jag ger mig ut och tävlar igen...

tisdag 3 december 2013

Godkänt?

En av de där röda cirklarna på sulan försvann!?
 Mina gamla Asics fick respass. De har tjänat mig väl, fast jag aldrig riktigt gilla dem. Passformen var riktigt bra, som alltid  med Asics, men de hade lite för hög häl och just Gel Res 3-versionen var direkt osnygg. Den liknade en sådan där gammaldags österländsk snabel-doja. Eller en tomtesko. Ja, ni fattar.

Annars. Det börjar likna något. Jag har haft ett flertal riktigt bra pass. Matchspel mot Joacim i helgen, där jag spelade taktiskt riktigt, för första gången på länge. Sedan ett tufft och roligt pass med Toumas & Ulrika på Strandbjörket. Idag fick jag bolla på ordentligt med Bernth och Johan Finnhult på Södra. Som ni märker håller jag på att träna ner mig duktigt så här innan jularna.

Provat en ny sträng har jag gjort. Med förra inlägget i åtanke så vill jag bara meddela att jag, ta-da, hittat en ny finfin sträng. Head Hawk 1,20, rekommenderas till dig som gillar full kontroll och precision. Du kommer inte få ett skit hjälp med farten, men det är ändå överskattat. Kontroll är grejen. Sedan så var det en riktigt härlig "tjoff" vid träff. Hur det låter när man slår är viktigare än vad man tror.

Nu kommer jag ändå inte byta bort min Tour Bite. Men jag är ändå glad att jag hittade en bra grej. Heja Head!