Helgerna...

Jag gillar tennis i julhelgerna. Då kryper det fram en massa tennisspelare som kanske bara luftar sina racketar en eller tvåstaka gånger om året. Det är familjedubblar med skiftande åldrar och gamla rostiga tävlingsarmar som vevas igång efter decennier i dvala. Vår familj gjorde sak samma och vi lurade ut min lillebror på banan på julaftons morgon, efter kanske fem års icke-tennisspelande. En dubbelutmaning, där jag och hustrun fajtades med sonen och hans farbror. Det råkade sluta oavgjort, för julfridens skull. Brorsan, som varit en hel klass bättre än mig en gång i tiden, hade fortfarande känslan och stilen kvar. Roligt att se.

Jag fick stränga upp ett av hans gamla Wilson från åttiotalet, för inget nyare i min arsenal duger. Han fick prova en sprillans polyester i 25 kg, vilket är mycket snällare än hans gamla Kevlarhybrid (!) i 30 kg (!). Inte undra på att hans arm inte pallade till slut och tennisen fick ett abrupt slut...

Jag såg en hel del gamla racketar luftas under julhelgen. Det står nog en hel del rariteter i garderoberna i nejden. En äldre farbror hade en hel uppsättning Dunlop Max 200G i vad som såg ut att vara Mint Condition. De hade jag gärna lagt vantarna på...

Annars kan man se spåren av helgspelarna, bokstavligen. Det är alltid en massa svarta spår efter gamla gympadojor, många nya kringlor runt baslinjen. "Non-Marking Soles" är inte en prioritet vid spel enstaka gånger per år. Lite som på Samarkands parkering när de uttråkade bilburna ungdomarna härjat.

Sen gjorde jag ett försök i Skindubbeln också, där spelare paras ihop efter spelstyrka, för att jämna ut oddsen. Jag fick spela med en duktig elvaårig tjej. Hon var ordentligt nervös första kvarten, men efter att nervositeten lagt sig spelade vi fint tillsammans. Vi förlorade med 10-8, efter en upphämtning som hette duga. Kul var det!

Alltså, även om det är smickrande, så tror jag att min spelstyrka gravt överskattas i de här typen av turneringar. I singelmatcher kanske jag kan störa spelstarkare jeppar, ibland. Men i dubbel blottas min torftiga tennis. Jag är verkligen ingen spelare att hänga upp ett team på. Jag är ojämn och flaxig. Däremot kan jag vara en mycket bra kompletteringsspelare till en jämnare och duktigare spelare, med min vänsterserve, hyggliga volley och mitt än hyggligare overheadspel.

Nu får gärna vardagen komma tillbaka, med träningskompisar och lunken, känner jag.