Femhundringen

Det händer att jag blir tillfrågad om goda råd kring racketar och annat tennisrelaterat. Ganska ofta faktiskt. En av de vanligare frågorna är vilket racket som man ska köpa. Det finns inget rakt svar på frågan, såklart. Det beror på spelstyrka och spelstil. Framförallt är det en smaksak.

Jag vet, jag har skrivit om detta förr. Det finns en begagnat-marknad, där det går att få fantastiskt fina grejor för en bråkdel av priset för en ny racket. Det finns modeller som passar motionären såväl som aspirerande tävlingsspelare, unga som äldre. Så jag tänkte helt enkelt lista några modeller som går att hitta för kring femhundringen. Du hittar dem på ställen som Blocket, Tradera och Ebay. När det gäller det sistnämnda rekommenderar jag tyska Ebay, där utbudet är stort, fraktkostnaderna rimliga och med en svepande generalisering tycker jag att tyskarna är vänliga och tillmötesgående. I regel gäller auktioner på racketar bara Tyskland, men om man frågar vänligt, brukar man oftast få vara med och buda som svensk. Såklart ska man vara försiktig och vaksam på alla dessa köp/sälj-sajter, så att man inte blir lurad.

Då kör vi.

Head Microgel Radical MP
Det här är en verklig allround-racket. Den är bra på allt. Stabil och säker. Passar alla. Dessutom är den snäll mot armen, då den är hyggligt flexig och mjuk. Just Microgel-versionen är extra billig nu. Förr-förra versionen av det mesta verkar alltid vara minst efterfrågad. Vad gäller Head Radical's, så ju äldre (LM, i. Rad's, Ti o s v), desto dyrare. Förutom Flexpoint-varianten, som ingen vill ha, och därför går att få för ett par tior, typ. Föredrar man öppnare strängningsmönster finns en Pro-version med 16/19, men som inte alls är i paritet med MP'n, tycker jag.

Babolat Pure Drive
Den här blir det en jäkla smäll med. Ordentligt med fart och spinn. En modern klassiker. Kan man hantera denna livsfarliga bössa, då blir man, just, livsfarlig på banan. Lite tuffare mot armen, men det går att kompensera med en lite lösare strängning. Finns även denna i lite olika versioner. Se till att hitta en helt vanlig Pure Drive, ingen tung Roddick-variant eller lättare Lite-version.

Wilson KBlade 98
Detta är racketvärldens Volvo V70. Trygg, stabil och säker. Gör jobbet, från A till B. Inte lika flashig som de ovan två. En mycket bra racket för sitt begagnatpris. Det cirkulerar ganska många sådana här just nu, så passa på, tycker jag. Och, jo, den passar även motionären, om denne har någorlunda vettig teknik.

Dunlop AG4D 300 Tour
En doldis. En fantastisk racket, tycker jag. Ganska lik ovan Wilson-modell men lite slimmare och därmed med riktigt fin känsla och touch. Viktigt, det är Tour-modellen som åsyftas här, som väger 320g osträngad. Inte den som bara heter AG4D 300, vilket i o f s är en hygglig spade. Och, nej, 320g är INTE för tungt. En normal vuxen kvinna/man ska inte vara rädd för lite massa.

Prince Original Graphite 110
En verklig klassiker. Har funnits sedan Borgs dagar. Får ändå vara med här, då den är en lisa för själen. Stor träffyta, klassisk känsla och framförallt en jäkla skjuts på bollen. Vem vill inte ha det? Har du tur, hittar du en klassisk "four-stripe"-version, den bästa av dem alla, tycker jag. Absolut inget museiföremål, detta. Tvärtom!

Andra modeller som skulle kunna platsa på listan är bl a Wilson K95/BLX95, Prince Rebel 98, Yonex RDX500, Völkl C10 och Technifibre TFight. Alla går att få för femhundringen.

En vanlig motionsspelad racket rekondar du lätt med ett nytt grepp och en ny strängning. Vill du göra den verkligt fin byter du ramband/grommetar också. Se upp för alltför hårt tävlingsspelade racketar, som kan ha hunnit bli trötta i kroppen eller fått strukturella skador. Det upptäcker du lätt vid en närmare koll, på plats eller på bilder.

Har ni andra tips på fynd att göra för femhundringen? Hojta till i kommentatorsfältet, vettja.

Slut på eländet

Bergundacupen 2013. Öjaby TK's årliga handikappturnering. Ju duktigare du är, desto svårare ska det vara. Allting är relativt, dock, både duktigheten och svårigheten. Jobbigt är det när man börjar med minuspoäng. Detta då man som spelare måste hålla koncentrationen uppe, hela vägen, inte kasta bort en endaste poäng, för då blir uppförsbacken ännu längre. Dessutom har matcherna en tendens att bli långa, då det ska spelas fler poäng i varje game.

Igår fick jag möta en för mig ny förmåga. Jag gillar nya förmågor, i vår lilla tennisklubb. Det är inte alltför många aktiva spelare, så om genpoolen utökas, är det alltid en bra grej. Min motståndare Michael bad mig korrigera hans handikapp innan match. Han hade enligt spelschemat tre bollar upp på mig, men han tyckte att det räckte med två, då han blivit så mycket bättre än vid förra årets försök. Hyvens. Alltså började jag varje game med -30.

Det blev en tretimmarsmatch. Varje game höll på i vad som kändes som en evighet. Min motståndare var en hejare på att mota bollar. Det betydde att jag var tvungen att spela ut honom i varje boll, vinna poängen av egen kraft. Det gick bra en stund. Efter två timmar tog koncentration och kraft slut, erkännes. Det blev lite för mycket att kriga till sig varje poäng. Lite klent, kan tyckas. Visst.

Sedan så blev det kallt och mörkt. Min kropp blev stel och spelet därefter kantigt. jag började göra missar och det går inte för sig i handikapptävlande. När klockan närmade sig nio på kvällen och temperaturen blev ensiffrig kändes det bara eländigt.

Första set till mig. Vid 5-5 i andra sets tiebreak gjorde Michael två fantastiska bollar. Sedan var det inget snack om saken i tredje, alla mina missar tog ut sin rätt. 6-4, 6-7, 2-6 blev det.

Frusen och stel i bilen hem tänkte jag bara på skönt det ska bli att krypa in i de varma goa hallarna igen. Jag vet! Det är bra att köra utesäsongen så långt som möjligt. Men, när jag börjar bli gammal och gruset som bekant inte gillar mig tillbaka, kan jag väl få lite dispens på den grejen?

Återigen, gruset är definitivt mitt rövigaste underlag, trots min kärlek till det. Jag får inte till det, alls. I år gjorde jag precis lika många svanhopp ner i uselhetens pöl som jag brukar. Gruset, jag sörjer dig inte, min gamle Nemesis.

Så, hej då jävelgruset 2013. Okej, jag kommer spela lite med grabben lite grann, annars ger jag upp dig för den här gången.

En typ av träning

Igår kväll körde vi ett pass på tre. Jag, Mattias & Senadin. Efter knappa tjugo minuters inbollning enades vi om att köra lite "kungen" först, för att hitta på nåt annat sedan.

I ett rasande tempo satte jakten på kungaplatsen igång. Tävlingsinstinkten vaknade hos farbröderna och poäng efter poäng spelades utan något som helst andrum. Vi glömde bort tiden. Karusellen stannade inte förrän knappa två timmar senare. Med ben som gelé kunde jag mycket nöjd sedan duscha och cykla hem i natten.

En svepande generalisering. Varför uppvisar motionsgubbar oftast den bästa träningsdisciplinen? Du ser inga motionärer sitta och fippla med telefoner, eller småsnacka sig genom en timme? Även 70-åriga dubbelgubbar/-gummor spelar träget på tills äggklockan ringer. Därmed inte sagt att alla yngre förmågor sitter och såsar. Men påfallande många gör det.

Jag tror att det är en generationsfråga. Var man är i livet. För oss äldre motionärer har timmen helt enkelt ett annat värde. Och, då inte bara ekonomiskt, utan i första hand livsförhöjande. Tennistimmen blir något man unnar sig. Inte något som ska genomföras, mer eller mindre frivilligt. De yngre, och ibland äldre, spelarna som spenderar en kvart av timmen på bänken bredvid banan, vill inte vara där. De vill egentligen göra något annat. Fika med kompisar, spela Minecraft eller hångla med sin tjej/kille, typ.

För mig är tennistimmen ett val. Därmed väljer jag bort något annat. I livspusslet får bara två-tre timmar plats i en veckoplanering. Då blir också deras värde jäkligt högt. Jag väljer att inte gå på bio, fika med en kompis eller meka med en Vespa. Jag väljer att spela tennis. Det tycker jag är roligast. Då vill jag köra hårt. Hårt!

Entusiasterna

Femhundratalet ungdomar som spelar JSM gör det så gott som omöjligt att hitta en träningstimme i hela stan. All motionstennis avstannar i en vecka. Eller?

Nähä ni, för de värsta entusiasterna hittar ändå tider och banor, om än under lite andra förhållanden. Mattias och jag har därför kört ett par pass, old school, som värsta tonåringarna. Ni vet, som de där som skottar bort 40 cm snö i mars, eller kritar upp en bana i en hyggligt avspolad gödselbrunn (jag har varit med om det ena och hört talas om det andra...).

I måndags körde vi ett nattpass i Öjaby, elljus och mot slutet kring tio grader varmt. Bollarna var till slut stenhårda (som gamla trycklösa Tretornbollar...) och det ångade om oss framåt nattkröken. Jag blev lite rädd för att vi skulle skada oss efter en timme och bad faktiskt om att få sluta. Riktigt skoj och lite spännande var det. Stämningsfullt på nåt sätt.

Igår hade vi en timme bokad i Södrahallen. Detta mitt i JSM:et, bland hordvis med kids och deras stampande föräldrar, som alla hoppades få till sina matcher inomhus, då det retsamt pågick en slags sketch ute, där regnet slogs av och på var tionde minut, eller så. Och, när vi kom dit hade den rättskaffens tävlingsledaren på plats Robin T gjort plats för oss. Men, vi backade på våra anspråk och lät verksamheten fortgå, såklart. "Filmen måste fram" som det heter i mitt gebit.

Men stoppade det oss? Nähä ni! Efter en snabb inspektion bestämde vi oss för att köra på de av ungdomarna övergivna grusbanorna istället. Att vi kunde slå halvt ihjäl oss blev en risk vi fick ta. På med grusskorna och så körde vi. Riktigt skoj i halkan, hade vi, igen.

Vad gör man inte för att få sin dos av racket & boll?

Kom och tänka på ovan lilla sekvens när regnet kom och gick igår. Mina tankar gick till de hårt kämpande arrangörerna av JSM:et...

Kosläpp, liksom

Nu hade det gått några dagar sedan jag tränade sist. Dryga veckan, om jag räknar rätt. Så nu var jag yster som en kalv, på grönbete. Fast det var brunbete, gruset på Sveriges finaste grusbana, den i Boxholm, som gällde.

Första gången någonsin, som jag hamnar på plus mot Björn när vi spelar poäng. Träningar inräknade. Någonsin. Vad hände? Var jag bra? Var Björn bara snäll? Var Björn sjuk? Var jag sjuk? Var det en dröm?

Forcerade leenden. Vi är jättetrötta. Verkligen. Åtmnstone jag.

Sista svängen av träningen körde vi med aluminium/magnesium-ramar. Riktigt skoj. Och, riktigt bra grejor. Ingen ironi! Skulle lätt kunna byta till ett Prince Pro110. Hmm, jag ska nog ta och scanna E-bajen efter gamla metallramar...

Jag har faktiskt ett jobb också. Jag gör nåt på dagarna. Därav sprsamt med tennisen. Nu handlade det om en "pilotinspelning" i Närke, där jag försökte göra ett halvt, eller kvarts, försök till teveprogram. Nåja, tre stycken sextontimmarsdagar på raken och jag var ganska mör. Men, attans skoj hade vi.

Efter sista inspelningarna unnade vi, det lilla teamet, oss en hipster-öl. Det lilla B & B som huserade oss hade ingen teve, så vi fick nöja oss med de nöjen som fanns till hands, stambanan och Närkeslätten. Henrik, till vänster, försöker få lokförarna att tuta. Kåre, till höger, är djupt försjunken i någon inspelningsdetalj. Så kan det gå till i statstelevisionens tjänst.

Finlir i kvarteret

Att fotografera med mobilkamera genom Gunnebostängsel är en konst. Som jag inte behärskar.

Alltså, jag hade kunnat sitta nere i Strandbjörket och glo på tennis hela dagen. Jag tycker att det är attans kul att kolla in tävlingsspelarna på Sommartouren. Det finns så mycket att lära sig av att kolla in dem. Det finns även en massa att skrocka åt, fnissa åt, klappa i händerna åt och ibland även förfasas över. Spännande helt enkelt. Som vanligt, när det vankas fintennis, annat på agendan.

Jag måste nämligen måla ett jättelångt staket.

Dessutom har målandet gett mig "nacka-vreset", nackspärr, vilket är tämligen oskönt, rent allmänt.

Det är nu dags för en andra strykning, efter två veckors penslande i toksol. Dessutom gick det förbi en äldre dam häromdagen och påpekade att det blev jättefult. "Det ser hemskt ut!" Sådär inspirerande.

Vi får se om jag kan göra den trehundra meter långa avstickare för att kolla in mer finlir, vi får se. Det är mycket staket kvar.

Lilltjejen var inte lika imponerad av evenemanget. Hon däckade efter mindre än tio minuter, i cykelstolen.

Sisådär

Jag tränade en timme med Eiden ute i Öjaby ikväll. Bästa förutsättningarna. Fint väder, fina banor. Ändå gick det sisådär. Väldigt få spelbollar. Mycket missar. Oftast mitt fel. Varför blir det så här ibland? Jag är helt närvarande, på tårna och, faktiskt, i hygglig form. Men det räcker inte. Sedan, serven, igen. Hur kan jag göra 12 dubbelfel när vi spelar poäng sista halvtimmen?

Kroppen knakar. Det värker och molar i axel och rygg. Troligtvis inte tennisrelaterat, troligen småbarnsrelaterat, eller staketmålningsrelaterat. Första gången på flera år som jag körde ett pass på Voltaren.

Så är det.