Kosläpp, liksom

Nu hade det gått några dagar sedan jag tränade sist. Dryga veckan, om jag räknar rätt. Så nu var jag yster som en kalv, på grönbete. Fast det var brunbete, gruset på Sveriges finaste grusbana, den i Boxholm, som gällde.

Första gången någonsin, som jag hamnar på plus mot Björn när vi spelar poäng. Träningar inräknade. Någonsin. Vad hände? Var jag bra? Var Björn bara snäll? Var Björn sjuk? Var jag sjuk? Var det en dröm?

Forcerade leenden. Vi är jättetrötta. Verkligen. Åtmnstone jag.

Sista svängen av träningen körde vi med aluminium/magnesium-ramar. Riktigt skoj. Och, riktigt bra grejor. Ingen ironi! Skulle lätt kunna byta till ett Prince Pro110. Hmm, jag ska nog ta och scanna E-bajen efter gamla metallramar...

Jag har faktiskt ett jobb också. Jag gör nåt på dagarna. Därav sprsamt med tennisen. Nu handlade det om en "pilotinspelning" i Närke, där jag försökte göra ett halvt, eller kvarts, försök till teveprogram. Nåja, tre stycken sextontimmarsdagar på raken och jag var ganska mör. Men, attans skoj hade vi.

Efter sista inspelningarna unnade vi, det lilla teamet, oss en hipster-öl. Det lilla B & B som huserade oss hade ingen teve, så vi fick nöja oss med de nöjen som fanns till hands, stambanan och Närkeslätten. Henrik, till vänster, försöker få lokförarna att tuta. Kåre, till höger, är djupt försjunken i någon inspelningsdetalj. Så kan det gå till i statstelevisionens tjänst.