Igår kväll körde vi ett pass på tre. Jag, Mattias & Senadin. Efter knappa tjugo minuters inbollning enades vi om att köra lite "kungen" först, för att hitta på nåt annat sedan.
I ett rasande tempo satte jakten på kungaplatsen igång. Tävlingsinstinkten vaknade hos farbröderna och poäng efter poäng spelades utan något som helst andrum. Vi glömde bort tiden. Karusellen stannade inte förrän knappa två timmar senare. Med ben som gelé kunde jag mycket nöjd sedan duscha och cykla hem i natten.
En svepande generalisering. Varför uppvisar motionsgubbar oftast den bästa träningsdisciplinen? Du ser inga motionärer sitta och fippla med telefoner, eller småsnacka sig genom en timme? Även 70-åriga dubbelgubbar/-gummor spelar träget på tills äggklockan ringer. Därmed inte sagt att alla yngre förmågor sitter och såsar. Men påfallande många gör det.
Jag tror att det är en generationsfråga. Var man är i livet. För oss äldre motionärer har timmen helt enkelt ett annat värde. Och, då inte bara ekonomiskt, utan i första hand livsförhöjande. Tennistimmen blir något man unnar sig. Inte något som ska genomföras, mer eller mindre frivilligt. De yngre, och ibland äldre, spelarna som spenderar en kvart av timmen på bänken bredvid banan, vill inte vara där. De vill egentligen göra något annat. Fika med kompisar, spela Minecraft eller hångla med sin tjej/kille, typ.
För mig är tennistimmen ett val. Därmed väljer jag bort något annat. I livspusslet får bara två-tre timmar plats i en veckoplanering. Då blir också deras värde jäkligt högt. Jag väljer att inte gå på bio, fika med en kompis eller meka med en Vespa. Jag väljer att spela tennis. Det tycker jag är roligast. Då vill jag köra hårt. Hårt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar