Ett litet, litet klubbmästerskap

Idag var det KM-dags i Öjaby. Det var återigen ett magert deltagande, så det vankades semifinal omedelbums. Jag fick, återigen, spela mot J-O. Snart sjuttio år gammal är han ett unikum av form. Alltså, han är så sjukt vältränad och snabb att han borde visas upp på cirkus eller nåt.

Osäker på min egen form, som vanligt, så rivstartade jag. Jag försökte hålla högt tempo och bra längd. Det funkade bra. Inom halvtimmen hade jag säkrat 6-0. I andra set tjorvade det till sig. Efter första gamet så ringde nämligen telefonen. Budskapet var att mellantjejen hade blivit sjuk och skulle hämtas snarast hos en kompis, så fort matchen var över. Nu fick jag plötsligt bråttom. Då knyter det sig, såklart. Samtidigt så höjer sig J-O två snäpp. Han börjar returnera så det ryker om linjerna. Plötsligt blir det vad man kallar snortajt.

Inte för att det var någon ko på isen, men det blev fajt hela vägen fram till upploppet, 6-4.

Riktigt skoj var det. Fin tenniskväll ute i Öjaby. Nu misstänker jag att det kommer vankas forehandsmörj av den grövre sorten i finalen, suck.

Obegripligt

Jaha, min klagovisa fortsätter. Nu knorrar jag än mer. Detta då jag dagen efter tävlandet helt plötsligt fick allting att stämma. Jag spelade poäng mot träningskompisen Mattias, vilken jag alltid har ytterst tokjämna poängspel emot. Fast denna gång rasslade det bara till. Game efter game ramlade in. Allting var på plats igen. Jaha, så nu begriper jag ingenting. Alls.

Annars sitter jag mest och låter solen pressa hjässan vid sidan av banorna. Jag vill gärna kolla grabbens träningar ibland. Mest för att de vad de har för sig. De verkar ha jäkligt skoj. Pontus gör ett grymt jobb med gänget. Roligt att se sådan entusiasm kring de grabbar som inte riktigt fått ihop ihop alla delar av spelet ännu. De är ju trots allt bara 10-11-12 år, det kan fortfarande hända grejor.

Fullständigt hopplöst, fullständigt

Jag spelade Glasrikesspelen i midsommarhelgen. Och, som jag gjorde det. Att förlora mot en sådan duktig och säker spelare som Ola säger jag ingenting om. Så ska det förmodligen vara. Men sättet jag gjorde det på!?

Hade jag blivit ut- eller bortspelad hade jag inte nämnt något här. Då hade det varit som det varit, typ. Men när jag hänger med i så gott som alla game , trots att jag är den som kastar bort poäng efter poäng, trots att jag gör nästan tvåsiffrigt med dubbelfel, då blir jag ledsen. På mig själv. Att inte stå upp för sig själv. Att inte göra sig själv rättvisa.

Inte för att det gör ett skit, egentligen. Vinna, förlora, det finns ingen målbild i tävlandet, inte för en motionär. Inte mer än att jag vill se att arbetet och tiden jag lägger ner på träningen resulterar i något. I någon slags prestationshöjning. Som att knapra på kilometertiden för en motionslöpare, ungefär.

Ur den synvinkeln är en match som gårdagens en riktig flopp.

Min vän och självutnämnde coach, Björn, tycker så här; "Du måste sluta vara så fin i kanten och tro att du SKA eller MÅSTE spela FINT. Grisa, tråka, ta bara de idiotsäkra drajvsen tills du känner att du inte KAN missa, fortsätt sedan tills du spyr, och lite till. SEDAN får du KANSKE försöka spela som du vill.

Grustennis. Suger"

Kloka ord. 

Vad tycker ni?

Sedan.  En liten och provinsiell klubb som Hovmantorp lägger ner tid och arbete på att anordna en tävling som Glasrikesspelen, och de gör det så bra. Den ligger mitt, centrerad, i södra Smålands tenniskluster. Varför kommer inga spelare? Var är alla Kalmar-, K-krona-, Växjö- och Vetlandabor? Tävlingar av den här mindre, charmiga sorten kommer tyna bort. Tyvärr.

Vi hade i alla fall tur med vädret. Bland annat.

"In your face!"

Lika bra att trycka upp den i nyllet på er. Det är inte ofta jag lyfter en puckla, eller bokal som barnen kallar dem. För att inte säga aldrig. Så, jag passar på. Vinst i Herrdubbel 45 med Björn, Östanåspelen i Vetlanda.

Jag var inte så sur som jag ser ut. Jag var lika glad som Krister inombords. Nästan.

I singeln gjorde jag däremot en sorglig figur. Jag spelade mot Krister från Eksjö, som var bättre än mig från alla ställen på planen och inte minst i huvudet. Sedan, femton dubbelfel, vad sägs om det, gott folk? Inte sedan juniortiden har jag slängt iväg så många poäng. Jag hittade inte rätt nånstans. Allt kändes svårt och krångligt. Ändå hängde jag med hela vägen i första set och en bit i andra. Sedan rann det iväg.

Fikastund där mer och mindre allvarliga tennisämnen avhandlades.

Det var, i den positivaste mening, en riktig "old school"-tävling. Tossigt långsamma banor och hårda kulor till bollar. Till detta kaffe & hembakta bullar. Kan det bli bättre? Trevligt häng med skvaller, skratt och lite småljug. Så som det ska vara. Jag kommer tillbaka!

En bonustimme för kidsen, dessutom. Barnvänligt värre.

 Våra grabbar var med och hejade på. Efter sista dubbeln fick de låna en bana och satte igång och bolla. När vi kom tillbaka efter dusch och eftersnack höll de fortfarande på!? Efteråt var min grabb lyrisk; "Gunnar slog tillbaka bollen hela tiden så att vi kunde bolla på riktigt" Det var hjärtevärmande att höra. Samtidigt lite sorgligt, för han har verkligen ingen jämnårig kamrat som kan/vill slå på det viset. Det ska antingen räknas poäng eller pangas på så att bollar flyger åt alla håll. Riktigt bra träff hade grabben, även om jag kunde se att Gunnar höll tillbaka lite, snäll som han är.

Konstslag. Eller konstigt slag, kanske.

Femte himlen

Ändlösa rader...

Var det bara en dröm? Ibland tänker jag så. När minnen bleknar och in- och avtryck trubbas av. Var jag verkligen där? På plats? Femte våningen på Heads huvudkontor i Kennelbach, Österrike? I ett hav av racketar, alla fabrikat och alla modeller som funnits sedan åttiotalet?

Femte våningen, om inte sjunde himlen så åtminstone den femte. För någon så tokig i racketar och tennisgrejor som jag går detta inte att toppa. Till detta, en ciceron i form av chefsingenjör Ralf, som tålmodigt svarar på alla frågor och inte svävar på målet någon gång, hur tuffa frågor jag och reskamraten Henrik än ställer. Han är dessutom lika passionerad kring det som ligger ordnat på de ändlösa hyllorna som oss. Vi höll på att aldrig lämna femte våningen.

Världen blir så liten genom internet och sociala medier. Mötesplatser för likasinnade finns bara ett klick bort. Just Kennelbach har blivit en mytisk plats för alla racketintresserade runt om i världen. Rykten och spekulationer kring vad som händer där blir till en aldrig sinande ström. Att ha varit där, att ha fått svaren på sina frågor, blev verkligen en slags pilgrimsresa med tillhörande uppenbarelse.

Frågan är, vad jag ska göra nu?

En kort sväng hemåt

Det har varit lite svårt att få sig träningsdosen tillgodosedd, på sistone. Då jag var ensam hemma med 2/3-delar av kidsen under helgen, såg det ut att bli svårt att träna tennis alls. En elvaåring kan sitta still både en eller två timmar, allrahelst om han fått spela lite själv först. Men en tvååring är inte särskilt tålmodig, för att säga inte alls. Och den gången jag lät henne knata runt på banan, under ett pass med elvaåringen, så träffade såklart en boll mitt i pallet. Det har väl satt sina spår.

Men, jag är illistig, jag. Jag lastade in avkommorna och bilade upp till hemtrakterna där det fanns barnvakt i form av farförälderi. Där fanns även bra sparring i form av Björnen och gamle Nicke.

Årets finaste kväll. Två timmars hårdkörning. Perfekt bana. Kan det bli bättre?

Vi avrundade sista tio minuterna med att nyttja det de nya mobila surfplattorna kan erbjuda. Så blunda nu riktigt hårt för här blir det illsinnig lyteskomik som bränner hål på hornhinnan.

Alla påpekanden om hur gamla, trötta och usla vi är, välkomnas i kommentarsfältet. Tips om hur gamla hundar kan lära sig att sitta, sitter än finare.

Återigen, då jag faktiskt jobbar med rörlig bild till vardags slutar jag aldrig förvånas över hur trubbiga verktygen är som erbjuds när jag ska putsa till dem. Det är med illa dold ironi som jag valt en "random effect" mellan klippen, håll till godo. De är trots allt tillåtna, det är ju sport det handlar om. Eller?

En fin kväll i parken

Cool, eller nåt.

Jag & lilltjejen bänkade oss en stund vid banorna i Strandbjörket i eftermiddags. Detta för att kolla in lag- och träningskompisen Andreas. En liten stund pallade lilltjejen, så länge det fanns lite bortslagna bollar och lustiga löv att leka med. Dryga halvtimmen alltså, inte illa. Jag missade upplösningen, fick läsa mig till resultatet på Tentour.

Under stunden på plats fick jag se Andreas bomba Dennis med forehands och Dennis bomba tillbaka, lika frisk. Riktigt rolig och publikfriande grustennis. Jag kom på mig själv applådera lika mycket åt båda håll. Men jag var tämligen ensam om att klappa. Gjorde jag nåt fel där?

Ibland är det inte bara de stora pojkarna/-tjejerna som kan bjuda upp till skoj spel. Minst lika underhållande som mycket av det jag kunnat se på diverse skärmar de senaste veckorna.

Avundsjuk var jag nog också, lite grann. Jag hade velat stå där på banan jag också. Fast jag säkert bara fått strö-game av både Andreas och Dennis.

En ruskig forehand.