Bergundacupen 2013. Öjaby TK's årliga handikappturnering. Ju duktigare du är, desto svårare ska det vara. Allting är relativt, dock, både duktigheten och svårigheten. Jobbigt är det när man börjar med minuspoäng. Detta då man som spelare måste hålla koncentrationen uppe, hela vägen, inte kasta bort en endaste poäng, för då blir uppförsbacken ännu längre. Dessutom har matcherna en tendens att bli långa, då det ska spelas fler poäng i varje game.
Igår fick jag möta en för mig ny förmåga. Jag gillar nya förmågor, i vår lilla tennisklubb. Det är inte alltför många aktiva spelare, så om genpoolen utökas, är det alltid en bra grej. Min motståndare Michael bad mig korrigera hans handikapp innan match. Han hade enligt spelschemat tre bollar upp på mig, men han tyckte att det räckte med två, då han blivit så mycket bättre än vid förra årets försök. Hyvens. Alltså började jag varje game med -30.
Det blev en tretimmarsmatch. Varje game höll på i vad som kändes som en evighet. Min motståndare var en hejare på att mota bollar. Det betydde att jag var tvungen att spela ut honom i varje boll, vinna poängen av egen kraft. Det gick bra en stund. Efter två timmar tog koncentration och kraft slut, erkännes. Det blev lite för mycket att kriga till sig varje poäng. Lite klent, kan tyckas. Visst.
Sedan så blev det kallt och mörkt. Min kropp blev stel och spelet därefter kantigt. jag började göra missar och det går inte för sig i handikapptävlande. När klockan närmade sig nio på kvällen och temperaturen blev ensiffrig kändes det bara eländigt.
Första set till mig. Vid 5-5 i andra sets tiebreak gjorde Michael två fantastiska bollar. Sedan var det inget snack om saken i tredje, alla mina missar tog ut sin rätt. 6-4, 6-7, 2-6 blev det.
Frusen och stel i bilen hem tänkte jag bara på skönt det ska bli att krypa in i de varma goa hallarna igen. Jag vet! Det är bra att köra utesäsongen så långt som möjligt. Men, när jag börjar bli gammal och gruset som bekant inte gillar mig tillbaka, kan jag väl få lite dispens på den grejen?
Återigen, gruset är definitivt mitt rövigaste underlag, trots min kärlek till det. Jag får inte till det, alls. I år gjorde jag precis lika många svanhopp ner i uselhetens pöl som jag brukar. Gruset, jag sörjer dig inte, min gamle Nemesis.
Så, hej då jävelgruset 2013. Okej, jag kommer spela lite med grabben lite grann, annars ger jag upp dig för den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar