Jävelhelg

Eftermälet till en tävling för en tävlande motionär brukar vara historiken som poppar upp vid en sökning på ett namn, på Tennisförbundets hemsida. Där, på samma plats som tennispoängen redovisas, finns gamla matcher. Svart på vitt, torrt och koncist, endast ett resultat. Historien eller berättelsen bakom resultatet finns aldrig kvar.

I vårt snart historielösa samhälle finns inte heller berättelserna bakom knappt någonting kvar. Allt är bara små, små ytor av meddelanden. En uppdatering på ett socialt forum, tre meningar på Twitter. Vi berättar inte någonting för varandra längre. Borta är anekdoter och skrönor. En blogg som denna är småskyldig, även den. Halvt av ondo. Lite breder den ut sig, men den kan inte ersätta ett tugg kring ett fikabord, eller ett tillbakalutat samtal i en soffa.

I helgen spelade jag tennis i Tranås. OEM Indoors hette tävlingen. Jag brukar spela den mest som en social tillställning, då jag kommer från, är bördig från, andra sidan landskapsgränsen. Nästgårds. Det här är historien bakom en litet försök till tävlande.

Uppladdningen var bra. Mycket bra. Jag hade fått till 6 timmar på bana under veckan som föregick tävlingen. Det behövs för att få sprutt på en gubbe. Som en del i planen hade jag lagt in en vilodag på fredagen, innan matcherna på lördagen. Det behövs för att en gubbe som jag inte pallar hur mycket sprutt som helst. Det är inte elitidrottare vi talar om i dessa sammanhang.

Vilodagen var dessutom en föräldraledig dag. Planen var att bila uppåt landet så fort min mellantjej, sjuåringen, slutade skolan vid lunch. Innan dess skulle bilen in en sväng på verkstaden. Det här var inte Stormen Sven medveten om, inte heller visade han någon hänsyn.

När jag vaknade låg det trettio centimeter snö på vår nästan hundra kvadratmeter stora garageuppfart. För att få ut bilen måste jag skotta ut den. Så vilodagen började med en timmes skottning, vilket åtföljdes av ytterligare en timmes skottning, när bilen lämnats på verkstaden. Snön var blöt och tung, ryggen tog stryk. Halvt knäckt över detta företag hämtades bil och mellantjej. Då ringer telefonen.

Jourdag på dagis. Jag måste rycka in. Resandet norrut försenas. Istället tilldelas jag en städvagn och uppgiften att dammsuga och moppa ett helt dagis, städa toaletter och annat. Bråttom, bråttom, snöandet ska tillta. Jag städar i ett rasande tempo. Efter knappt två timmar kan jag, helt slut som artist, svettig och skakig, lämna ett skinande dagis bakom mig.

Jo, då. Snöandet tilltar. Men det rullar på. Ett tag. I höjd med Aneby, mellan Blå Grindar och Sunhultsbrunn, i det kurviga backarna, har en långtradare ställt sig på tvären i snögloppet. På vardera sidan av proppen bildas nu kilometerlånga köer. Vi står i halvannan timme och väntar, ingenting händer. Barnen i baksätet blir hungriga och snart är situationen ohållbar. När de grinar, med tomma magar, får jag vända och åka in till Aneby och skaffa käk. En kvällsöppen, för det har hunnit bli kväll nu, får duga. Jag minns hur jag vid beställningen sade, "Du behöver inte steka på korven för hårt, för lilltjejen tycker inte om när den är för varm". Ett ödesdigert misstag...

Väl tillbaka ute på vägen slinker vi till slut igenom den nästan milen långa proppen. Äntligen kunde vi landa hemma hos de gamla föräldrarna/farfar & farmor. Långt efter läggdags. Då första matchen, en dubbel, var schemalagd till 08.30, var jag angelägen om att få några timmars sömn. Detta var åtminstone min fromma förhoppning.

Om det var korven som var skyldig, eller om det var ett elakt virus, vet jag inte. Men nu började en kräkfestival. Snart hade lilltjejen spytt ner sig, mig, sängkläder och min Ipad. Det här skedde sedan i tre omgångar under natten, med efterföljande torkning, duschning och omklädning. Eller, ja, kläderna tog ju slut efter ett par vändor. Någon sömn var det inte tal om.

Den senare delen av natten och morgonen var lugn och det beslutades att jag skulle göra ett försök att spela ändå. Med förbehållet att jag skulle spurta hemåt om någon mådde dåligt. Så, lagom groggy för jag in till Tranås i mörkret. Trots den allt annat än idealiska uppladdningen.

Allt annat än idealiskt var ju sedan resultatet. Jag & dubbelpartnern Björn spelade hygglig dubbel utifrån förutsättningarna. Våra motståndare var ett vasst par, Ahlstedt/Kinberg från Eksjö, så en förlust med 7-6 7-5 var varken smärtande eller förvånande. Men jag hade gärna gjort bättre ifrån mig. Jag var, igen, den svaga länken på banan.

Snabbt in i bilen, tillbaka till Boxholm och föräldrarna/barnen. Nu skulle det tvättas. Och tröstas. Å, så tillbaka in till Tranås, i ilfart, igen. För nu skulle det bli singelspel, mot dubbelkompisen Björn.

Jag hade en plan. Den var inte dum. Jag höll mig till den så länge jag var "vaken". Men så saggade jag ihop, bara för några ögonblick. Vips, så hade Björn snytit ett par break och det första setet. Samma sak i andra set. Ett ögonblick av bristande koncentration och ett litet break slank iväg. Tre dubbelfel i samma servegame, en bjudning. 6-2 6-4, blev resultatet. Det var det hela. All uppladdning, allt meckande kring resan, resulterade i detta.

För det är just ovan resultat som kommer finnas i Tennissök på förbundets hemsida, 7-6 7-5 & 6-2 6-4. Svart på vitt, torrt och koncist. Två hedersamma förluster i en första omgång. Ingen kommer någonsin veta något om historien bakom siffrorna. Utom ni, då. Som hittade hit.

Där fick ni en anekdot, en skröna, väl bekomme.

Annars då? Jo, en kort reflektion. Jag vill verkligen inte göra någon ledsen eller trampa någon på tårna, jag gillar verkligen gubbsen i Tranås, men golvet som tävlingen spelas på är direkt tennisovänligt. Det är tennis i blixthalka. I dubbeln hade vi en boll som gick mer än fyra gånger över nät, tror jag. Medeltalet vad gäller bollväxling hamnade nog kring tre slag. Serve, retur och kanske en volley. Eller inte. Jag är för variation vad gäller underlag, det berikar. Men det här blir inget skoj, det är bara för mycket, för snabbt. En högst personlig åsikt, alltså.

Annars, arrangemanget i Tranås är helt okej. Det var ju aningen påvrare än Willys Open i Eksjö. Inget konstigt med det, Eksjö var toppklass, inte många som smäller dem på fingarna. Nu dröjer det nog innan jag ger mig ut och tävlar igen...