Nu, igår, fanns den där, igen. Träffen. Den med stort T. Som jag letat efter den, i veckovis. Ända sedan den där ondsinta slängen av influensa och de efterföljande extrasjukorna. Ingen garanti på att detta ska hålla i sig. Jag gör mig inga illusioner. Men, att den var där, en stund, känns lovande. Kanske kan jag leta mig fram till den form som faktiskt fanns där innan virussträngarna greppade tag i mig.
Uppmuntrande var också att jag i helgen som gick kunde hänga på en riktig klasspelare som Anders, i tio minuter. Jag kunde spela jämnt med någon som är tipptopp i min åldersklass, om än för en liten, liten stund. Tur eller skicklighet, skit samma.
Det är en jäkla skillnad på att träna 1-2 timmar i veckan och att lyckas klämma ur mig 7-8 timmar, som under den gångna veckan. Med den större dosen följer en hel massa bonus. Framförallt börjar jag röra på mig på ett annat sätt. Reptilhjärnan aktiveras och trimmas också. Jag börjar göra saker på tennisbanan utan att tänka på det. Jag börjar göra rätt.
Synd bara att det är väldigt sällan det passar att knöka in en sådan mängd tennis i ett veckoschema. Stjärnorna ska stå rätt, solen ska vara i ryggen, sånglinjer ska trampas och de telluriska strömmarna ska rinna åt rätt håll. Typ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar