En rejäl tävlingshelg, blev det. Tabergsdalens Tennisklubb hade föredömligt skramlat ihop hela sjutton veteraner till H45:an. Mycket imponerande, med dagens mått mätt. Riktigt skoj att få chansen att tråckla sig fram några omgångar.
Då jag var solokvist med kidsen under helgen fick jag förlita mig på de gamla päronen, så det blev ett jäkla bilande runt Småland. En logistikcirkus som inte hjälptes av att telningarna blev sjuka lite här och där. Jag behövde i alla fall inte lämna w.o, vilket kändes gött. Tävlingsledningen ska ha ett extra tack för att de hjälpte mig flytta min första match p g a min prekära situation.
Jag hade två trevliga matcher, en på fredagen och en på lördagen. Båda av samma karaktär. Inga lätta matcher minsann. Då mitt spel haltade en aning kom jag undan med blotta förskräckelsen i båda fallen. Jag var aningens slagrädd nämligen. Det var matcher som jag "borde" vinna, som det brukar heta. Och då blir det inte helt enkelt, alls. Min teknik krampade, tyvärr.
I semifinalen fanns min (dubbel-) kompis Björn på andra sidan. Jag har aldrig vunnit över honom på de femtioelva försök som gjorts. Nu fick jag en riktigt bra start, trots att vi började med att brejka varandra 2 ggr. Jag hade nånstans en slags spelplan. Eller, jag skulle inte missa så jäkla mycket, var väl tanken. Funkade fint, till en början. Jag spelade minst vingligt av oss båda i början och fick därför med mig första set.
Sedan kom plötsligt en oangenäm kombo av hjärnsläpp och dubbelfelsfrossa. Plötsligt hade jag glömt hur jag skulle spela. Allt föll som ett korthus. Trots att vi fortsatte spela en hel del riktigt långa och jämna game så fick jag bara med mig ett ynkaste litet game till i matchen. Björn spelade bra. Punkt.
Efteråt var jag knappt trött. Bara tom.
Nya tag redan nästa helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar