Vi trampar vidare i samma gnällspår, ett varv till.
Kanske är det inte meningen att jag ska tävla, vad vet jag. Det verkar ju inte locka ur mig det bästa av tennisspel. Att jag kan hålla spelet uppe mot spelare på träning som vinner SM i min ålder betyder inte att jag kan fäkta bort mina kompisar tävlingsmotionärerna när det sedan gäller. Det blir ingen glimrande tennis när jag bilar tiotalet mil bort för att tuppa mig mot mina gelikar. Kanske ska jag stanna på kammaren med mina härliga tenniskompisar och gotta mig åt det istället. Hmm, tål att tänkas på...
Jag var nämligen på'att igen, i TK77 Open, i helgen. Jag följde upp mina nesliga matchtiebreakförluster, inbegripet x antal matchbollar bortslagna, i Mjölby och tresetsförlusten i Norrahammar med ett förlorat matchtiebreak i semin här också. Efter två bortslagna matchbollar denna gång.
Jag var riktigt besviken i lördags. Inte för att förlusten mot duktige och trevlige träningskompisen Joacim var särskilt neslig eller förvånande. Jag blev besviken för att jag inte gör saker rätt, inte gör mig själv rättvisa. Jäkla skitspel, av mig, helt enkelt. Jag vet vad problemet är, men lyckas inte göra något åt det. Frustrerande.
Det är förhoppningsvis inte genetisk, något ärftligt. Men, jag vete fasen. I morse såg jag grabben tappa en ledning med 7-5 i ett matchtiebreak till 8-10. Jag såg hur ljuset slocknade i ögonen, hur ont det gjorde. "Jag kunde ha vunnit" Ja, vi kunde ha vunnit. Men, det gjorde vi inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar