Det första passet på grussäsongen brukar vara fyllt av ångest. Det är ju som att börja om med en ny sport. Det brukar ta minst en månad innan jag fattar hur det ska gå till. Lika länge tar det innan kroppen vänjer sig vid den tuffare ansträngningen, dessutom. Därför var det med en viss bävan jag klev in på Södras banor i eftermiddag tillsammans med Mattias.
Men, vafalls!? Den här gången var av en annorlunda typ. Både jag och träningskompisen verkade ha fattat det här med grustennis nästan omedelbums. En liten justering och vi båda klarerade nätet med råge, gled på underlaget och sköt allt annat än knallpulver. Det som brukar ta veckovis av nötning verkade sitta där.
Nu finns det ju risk för bakslag, såklart. Men att gå in i grussäsongen med en sådan bra känsla är på gränsen till euforiskt.
Efter halvannan timme var vi nöjda. Och, jag hade gott om krafter kvar. Gött! Annars brukar den vanliga reaktionen på första grustimmen vara att jag vacklar därifrån.
Det här kan bli början på något riktigt vackert. Kanske, kanske har gruset börjat gilla mig tillbaka. Bara kanske...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar