Ett litet ljus i höstmörkret

Så många klassiska "lirare" på samma bild. Otroligt.

Bilden ovan. Den visar nog tydligt vilken styrka Eksjötävlingarna har. Inte bara de bra arrangemangen, lätt topp tre i Sydostsverige. Utan det är gemytet. Hänget. Det saknar motsvarighet just nu. Ingen annanstans hänger man faktiskt kvar i omklädningsrummet. Bara för att snacka. Eller i kaffesurret i klubbrummet. Bara för att snacka.

Smålandstouren, ja. Jag vet att det finns de som ler lite i njugg när de ser eller hör något kring vad som är de tävlingssugna motionärernas egen lilla tour. Visst, spelnivån fluktuerar väldeliga. Men akta er, så jäkla mycket skoj och spelglädje som finns att hämta.

Min H45:a höll bra klass. Det märktes på resultaten. Bara jämna matcher överlag. Alla Tommysar, Rograr och en Krister fick ge sig mot en Björn till slut. Jag hade break upp i båda seten i min semi, men lyckades inte hålla ihop spelet.

I dubbeln fick vi, Björn & jag, oss en riktig dubbellektion i semin mot firma Kinberg/Ahlstedt. Eksjöspelarna, som faktiskt tränar dubbel (!!?), är klassen bättre i denna disciplin. Den individuella skickligheten är vitten värd mot ett samspelt dubbelpar som verkligen vet vad de gör på banan. Jag är inte förvånad över att Eksjökillarna ibland kan mucka med riktiga tävlingsspelare i dubbel, med den speciella kompetensen. Imponerande!

Golvet i Eksjö hade snabbat till sig. Ändå med marginal på den spelbara sidan av snabbt. Riktigt skoj. Jag spelade genomgående S&V, vilket funkade helt okej. Men de nästan fem timmarna på banan under lördagen tog såklart knäcket på mig. Ju längre tid på banan, desto mer sjönk axeln och servarna fjösade till sig. Idag hade jag inte mycket krut kvar.

Nä, idag har jag verkligen inte mycket krut kvar. Hela kroppen värker. Jag är inte byggd för sådana här tossiga tilltag. Men roligt är det.