Brist på pepp gör att jag står över Strandbjörksspelen i år, trots att det är en efterlängtad tävling på bakgården. Eller framsidan av kvarteret, är väl en bättre beskrivning. vackert, så att det förslår. Att vara hängig påverkar mest. Men även att klasserna jag kan spela numer liknar juniorklasser, gör sitt. Här inser jag mitt eget ansvar, att ställa upp, att bidra till förändring. Men, sorry, en annan gång. En gång med mindre fysiskt hängighet och mer... pepp. Annars går det väl som förra året, då jag ställde till ett spektakel.
Det enda tennismässiga som hänt, förutom att jag stirrar på Franska Öppna på mina mobila enheter (jag har gett upp kampen om teven för flera år sedan...) är att jag strängade upp en racket med BBO.
Det här ska vara ondskans sträng, tydligen. En gammaldags 90-talspolyester som gör att armen först domnar, sedan ramlar av. Spännande!
Skämt åsido. Jag måste testa denna klassiker åtminstone en gång i livet. Något försonligt drag måste finnas. Det är en skrälldus spanjorer och sydamerikaner som fortfarande nyttjar denna på touren. Utvärdering följer.
Det borde finnas en tävling för oss alla o-peppade, halvskadade gamla "never-was"-gubbar. En där alla pigga j-lar är förbjudna att delta. Med krav på minst en skada nånstans i kroppen. Där vi spelar med Tretorn XL-bollar.
SvaraRadera/En som inte har spelat sedan i vintras pga ryggproblem :-(