En riktig svikare, det är jag det

Tävling i Tranås i helgen. Den sedvanliga hemvändarrundan. Jag tycker mig tagit mitt spel till en ny, litet högre, nivå. Jag ville göra bra ifrån mig. Inte för att det spelar någon roll, egentligen. Inte mer än att det blir ett kvitto på att träningen biter.

Uppladdningen var väl sisådär. Jobb på bortaplan och magert med träning. Tack, snälle Bernth för att du bollade in mig inför tävlingen. Utan den timmen hade jag varit helt vilsen.

Inledningen var hyfsad. Gamle Nicke och jag skulle mötas i H45:and semifinal, så vi flyttade den matchen till Boxholm. Som vanligt var banan plan som ett salsgolv, otroligt fin. Det blev en härlig tenniskväll med hyggligt spel. Jag kände mig taggad inför vidare spel i Tranås.

Men, vad nu!? Väl på plats kändes allt tokigt. Det var blåsigt och jag var fullkomligt okoordinerad. Mitt nya fina spel var ersatt av det gamla fula. Det blev att kämpa på, istället. Motvind, från alla håll. HS-matchen blev en oinspirerad affär. Värst var mina fyra dubbelfel i rad. Har aldrig hänt förut, inte i vuxen ålder. Ja, ni fattar, det var en sådan dag...

Finalen i H45:an hade jag sett fram emot. Det skulle bli så jäkla skoj att spela mot Emmeford igen. Men, samma visa. Jag spred bollarna över nejden. Så otroligt frustrerande. Nu hade jag hyggligt häng i alla fall, var med i nästan alla game, jag förde spelet mest hela tiden. Men, vad hjälpte det. Jag stod för alla misstagen. Min motståndare spelade lugnt och pudelklokt.

Så besviken jag var, och är. All träning jag lägger ner, all tid och hjälp mina träningskamrater lägger ner för att hjälpa och stötta, och så sviker jag mig själv och dem på detta viset. Genom att spela dåligt när det gäller. En riktig svikare, är jag.

I min tennisvärld är det långt till nästa tävling. Alltid långt till nästa tävling. Så då vill jag inte kasta bort de få tillfällen som blir till.

Jag blev så sur, att jag mulade i mig hela chokladasken som jag fick som tröstpris. Och jag som egentligen inte äter snask.

Nåja, tillbaka till ritbordet. Det finns definitivt saker att jobba på. Att hålla i bollen, att välja lägen, att orka två matcher på en dag, att serva stabilt och att undvika att få sådana här svackor. Allrahelst när det ska spelas om poäng.

Lillgrabben hade en lika knasig dag. Han spelade sisådär mot ett par av killarna som han klart hade chansen att slå. Och spelade sedan bra mot en kille som var klassen bättre. Han fick ändå ett slags kvitto på att han hade där att göra, att han kunde vara med och fajtas. Gott nog.