Efter helgens tuffa spel i Vetlanda blev det bara en dags vila, sedan följde jag upp med en lunchträning med H55-laget på VTS och senare samma dag en timmes poängspel med Mattias och bröderna Heinonen. Idag blev det en timme med Ola. Jag är förfärligt trött. Stel i hela kroppen. Ont i armen. Försöker kroppen säga nånting, tror ni?
Gnäll, gnäll. Inte kul att skriva. Än mindre att läsa.
Det är lite som en ond cirkel. Ju mer jag spelar, desto mindre orkar jag skriva. Om jag inte spelar, har jag inget att skriva om. Moment 22.
Jag får skärpa mig. Helt enkelt.
Jag får lämna er denna gång med en tankeställare. Jag testade den nya videoanalys-manicken på Södra. Jag dammade på servar för allt vad jag var värd. Lyckades toppa med 162 km/h. Alltså hundra knyck lösare än vad värstingarna kan leverera. Genomsnittsserven var en ordentlig bit under 150 km/h. Min självbild är i spillror. Jag trodde att jag kunde serva hyggligt... Ibland är det bättre att leva i villfarelse. Efter denna upplysande analys tappade jag självförtroendet totalt. Hjälp? Stjälp?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar