I helgen spelade jag Sharp Open i Vetlanda. Veteranklass, H45, och lite Herrdubbel. Det gick väl sisådär. Jag har varit ordentligt hängig med dagisbaciller en masse passerande systemet. Så inför helgens spel gjorde jag mig därför inga föreställningar om framgångar. Jag knep dock en seger i H45:an, mot hemmaspelaren Kenneth Johansson. Efter en skakig start lossnade det och jag spelade hem tio game på raken. Det blev en kopp kaffe för mycket innan jag gick ut på banan och jag gick i gång som en duracellkanin, slog ut allting två decimeter långt, innan jag lyckades lugna ner mig. Farliga grejor, koffeinet. Senare på lördagskvällen fick jag och kumpanen Björn sedan en lektion i dubbelspel, där firma Asplund/Wallensten mosade oss rejält.
Dagens semifinal i H45 blev en roligt och välspelad variant. Återigen stod Krister Hedström från Eksjö för motståndet. Det hela avgjordes i ett matchtiebreak där Krister drog det längsta stråt, 7-10. Lite snöpligt, såklart. Men besvikelsen var kort, då Krister ju är en duktig tennisspelare och alltid lika hyvens.
Annars, två saker som stod ut över det vanliga. Det ena var hur unge Alex Ottosson på ett imponerande sätt vann kampen över både sig själv och motståndaren i sin kvartsfinal. Det var helt enkelt ett åskådliggörande av den skämtsamma klyschan "Bryta ihop och komma igen" Starkt jobbat! Den andra var hur dubbelparet och veteranerna Ahlstedt/Hedström från Eksjö levererade en helt otroligt inspirerande dubbel mot starka Kalmarparet Bergman/Nilsson. Det behöver inte alltid vara toppspelare som spelar den roligaste tennisen. Den matchen kunde gott visats på teve.
Nu är jag trött och har ont i ryggen. Tur att det är låååångt till nästa tävling. Jag vet inte ens vad och när det blir.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar